sjävfixerat

Först Peace & Love, där det mest minnesvärda var patriarkalt våld. Och Gogol Bordello. Och Laleh. Och att det var fantastisk okomplicerat att finnas. Så var det i Arvika också, lätt, och spännande. Människor. Som alltid blir jag nervös av att träffa människor jag tycker om, och tappa bort dem. Jag tappar ju bort allt och alla, dumma brud.

Depeche Mode var tråkiga. Tråkigare, i alla fall. Nour El-Refai är en jävla antifeministisk mansgris, det är ett genus, det är inte determinerat av hennes biologiska kön. Faktiskt!

Bara små meningar här...

Jag är kritisk, hatisk och aggressiv mot mig själv. Det är tankebanor i den inåtvända riktningen. De som aldrig tar sig ut. Vilket inbjuder till ett uppräknande: självfixerad nytvättad karaktärslöst engagerad feministisk blivande vegan som drömmer om människorättsaktivism och ett liv vid spisen. I köket. I ugnen. Är hon, den där. Skulle jag inte byta namn? Skulle jag inte lära mig italienska? Skulle jag inte studera sociologi? Skulle jag inte...

Gå och handla-
Gå till biblioteket-

Städa.
Jag vågar inte närma mig mitt kök. Mina döda kryddväxter. Mina dammråttor.

Fegis, fegis degis. Ha ha ha.

Det jag ville säga var att jag återfördes till Göteborg, fast inte i det skick jag önskade finna mig. Fortfarande en Sån Där. Fortfarande karaktärslös.

Jag jobbar inte med det. Nähä. Nu ska jag gå. Göra saker.

<3