Jag fick ett barn. Ett mycket litet, mycket hungrigt barn, så nu får jag lära mig att skriva med en hand eftersom den andra alltid alltid är full, dygnet runt. Så fort jag lägger henne ifrån mig känner jag hur ofantligt trött jag är i armarna och hur spänd min rygg är, men just nu känner jag det inte.
Vilket mer eller mindre kan få beskriva föräldraskapet, hittills: det är så jävla jobbigt, men det spelar ingen roll, för det är hela tiden mer fantastiskt än vad det är jobbigt.
Och nu får jag sluta skriva, för hon vaknar och vill prata. Och jag vill hellre prata med henne än något annat.
onsdag 11 januari 2012
måndag 4 april 2011
lördag 2 april 2011
eremitkräfta
världens bästa djur.
ha, varje gång jag konfronteras med smycken/konsthantverk tänker jag alltid: det där var väl fint... men de borde ha gjort såhär istället! eller så! vet inte om det är inspiration eller storhetsvansinne, men nu måste jag gå en kurs i keramik också. för att folk inte gör saker tillräckligt fina. allt måste man tydligen göra själv.
ha, varje gång jag konfronteras med smycken/konsthantverk tänker jag alltid: det där var väl fint... men de borde ha gjort såhär istället! eller så! vet inte om det är inspiration eller storhetsvansinne, men nu måste jag gå en kurs i keramik också. för att folk inte gör saker tillräckligt fina. allt måste man tydligen göra själv.
fredag 1 april 2011
me me me me me
Hjärntrötthet är tydligen ett erkänt medicinskt tillstånd, så nu kan jag med gott samvete sitta och gäspa på jobbet. Tack farbror Vetenskap för att du godkänner mina upplevelser.
Detta är mina framtidsplaner:
studera genusvetenskap
studera sociologi
studera psykologi
studera medicin
studera lingvistik
smida
skaffa ett el. flera barn
skaffa fler katter
eller kanske snarare, formulera den generella teorin om allmän allmänmänsklig existens, vag och specifik nog för att kunna begripas av alla och appliceras i alla potentiella och faktiska kontext. (Och mörda farbror Vetenskap.)
smidet är för att ord antagligen inte kommer att kunna uttrycka denna teori; jag planerar att smida en förklaring i silver och möjligtvis mässing, mitt favoritmaterial för ögonblicket.
barnen är för att
1) det är kul
2) i alla fall verkar det kul
3) jag tror att det kan vara en genväg till upplevelsen av jagets upphävande
och katterna, för att de är katter och på så vis rättfärdigar sin existens i varje givet sammanhang.
Nej, jag skojar bara. Delvis, i alla fall.
Någon person hävdade att jag och mina syskon aldrig någonsin är seriösa, vilket föreföll obegripligt för mig eftersom det är det enda vi någonsin är. Allt, på blodigt allvar. Är inte det uppenbart?
Fast jag har börjat fundera på om jag inte har svårigheter med att förstå vissa begrepp, som verkar fullständigt självklara för andra. Det gör mig lite ledsen.
De är: "allvar" "lita på" "stolthet" "skada"
och förstås det eviga "trohet".
Förr i tiden hade jag detta problem med "ansvar" också, men det har nu skrivits in i min interna ordbok. Det är rätt roligt, jag undrar om det på något sätt är ett hinder för mig att jag inte kan förhålla mig till vissa företeelser, och om jag i så fall kommer lära mig att göra det någon gång. Vad är allvar liksom? Saker som inte är roliga? Saker man inte kan skämta om? Saker man verkligen menar? Menar man något så gör man ju det oavsett om man uttrycker det humoristiskt eller inte, eller vad?
Eller så.
Det jag egentligen tänkte skriva var: nu är det vår, katt, jobb, piller, som vanligt, och så var det så himla behagligt att skriva på tangentbordet, så det bara spårade ur.
Eller så!
Detta är mina framtidsplaner:
studera genusvetenskap
studera sociologi
studera psykologi
studera medicin
studera lingvistik
smida
skaffa ett el. flera barn
skaffa fler katter
eller kanske snarare, formulera den generella teorin om allmän allmänmänsklig existens, vag och specifik nog för att kunna begripas av alla och appliceras i alla potentiella och faktiska kontext. (Och mörda farbror Vetenskap.)
smidet är för att ord antagligen inte kommer att kunna uttrycka denna teori; jag planerar att smida en förklaring i silver och möjligtvis mässing, mitt favoritmaterial för ögonblicket.
barnen är för att
1) det är kul
2) i alla fall verkar det kul
3) jag tror att det kan vara en genväg till upplevelsen av jagets upphävande
och katterna, för att de är katter och på så vis rättfärdigar sin existens i varje givet sammanhang.
Nej, jag skojar bara. Delvis, i alla fall.
Någon person hävdade att jag och mina syskon aldrig någonsin är seriösa, vilket föreföll obegripligt för mig eftersom det är det enda vi någonsin är. Allt, på blodigt allvar. Är inte det uppenbart?
Fast jag har börjat fundera på om jag inte har svårigheter med att förstå vissa begrepp, som verkar fullständigt självklara för andra. Det gör mig lite ledsen.
De är: "allvar" "lita på" "stolthet" "skada"
och förstås det eviga "trohet".
Förr i tiden hade jag detta problem med "ansvar" också, men det har nu skrivits in i min interna ordbok. Det är rätt roligt, jag undrar om det på något sätt är ett hinder för mig att jag inte kan förhålla mig till vissa företeelser, och om jag i så fall kommer lära mig att göra det någon gång. Vad är allvar liksom? Saker som inte är roliga? Saker man inte kan skämta om? Saker man verkligen menar? Menar man något så gör man ju det oavsett om man uttrycker det humoristiskt eller inte, eller vad?
Eller så.
Det jag egentligen tänkte skriva var: nu är det vår, katt, jobb, piller, som vanligt, och så var det så himla behagligt att skriva på tangentbordet, så det bara spårade ur.
Eller så!
måndag 21 februari 2011
i mölndals stad vaknade jag
för det är här jag bor nu.
jag sa till jesper igår att: jag har slitit som en jävla galning för att skapa en fungerande självkänsla och trygghet i mig själv. och det är helt obeskrivligt att det känns som att jag får min belöning nu. för mitt liv fungerar. jag är så vansinnigt lycklig, och allt känns bra, ingenting känns omöjligt.
det är fint här, kom och hälsa på, hörni!
jag sa till jesper igår att: jag har slitit som en jävla galning för att skapa en fungerande självkänsla och trygghet i mig själv. och det är helt obeskrivligt att det känns som att jag får min belöning nu. för mitt liv fungerar. jag är så vansinnigt lycklig, och allt känns bra, ingenting känns omöjligt.
det är fint här, kom och hälsa på, hörni!
tisdag 8 februari 2011
the book of right-on
Jag packar ner allt i kartonger och kassar. Snart bor jag i Mölndals stad, jag, med Kemal och Jesper. Jag letar efter folkhögskolor att gå på, och stipendier till Queertopiafestivalen 2011. Jag ska bli nånting vagt, jag säljer smycken till mammor och främligar, jag virkar halsband av silver, det är fan det skojigaste materialet i universum. Så kan det gå! Jag är stressad och nöjd. Jag och livet, vi är polare vi. Fet paj, hörni.
PS! Jag har varit nykter i typ en månad, det har varit lättare än jag trodde. Människor som inte ifrågasätter att en inte dricker: feta pajer. Jesper F. Svensson: den fetaste av pajer. Yay.
Ha, och jag försöker vänja mig vid att i alla fall skriva "en" istället för "man", för att inte störa mina medqueertopianer.
PS! Jag har varit nykter i typ en månad, det har varit lättare än jag trodde. Människor som inte ifrågasätter att en inte dricker: feta pajer. Jesper F. Svensson: den fetaste av pajer. Yay.
Ha, och jag försöker vänja mig vid att i alla fall skriva "en" istället för "man", för att inte störa mina medqueertopianer.
lördag 5 februari 2011
hard is the heart, osv
Fast egentligen har jag alltid varit lite skeptisk till det, att ett trauma kan sitta och skava och man måste operera ut det till slut, som en kula i armen. Eller så. Att det löser sig sen.
Fast egentligen har jag mest lyckats undvika att tänka på varför jag har varit livrädd för främmande män och deras blickar och deras närhet. Närgångenhet. Det har varit lättare att inte låtsas om eller argumentera i cirklar runt. Inte känslomässigt lättare, utan logiskt. Jag har inte fattat.
Sen konfronterades jag med tanken på att besöka dojon en stund. Och jag var arg och illamående och grät en natt eller så, men Jesper tröstade mig och jag kan min Rape Culture 101 och jag kan acceptera det jag inte kan förändra, så det är lugnt. För min del, alltså. Vilket inte förändrar det faktum att man kan tysta ner att unga tjejer utsätts för övergrepp på löpande band, tysta ner det för klubbens anseendes skull. Att det är okej, eller tillräckligt okej för att de skulle kunna svälja det. Svälja det, tysta ner det, och sen se mig i ögonen och inte låtsas om. Alltså: vilket inte förändrar det fakum att de är vidriga människor.
De är vidriga människor, men det är deras problem. Jag kan eventuellt prata med någon, så att den enskilda personen tänker efter en extra gång, men jag kan inte förändra deras skeva jävla kultur. Istället kan jag skita i det, sluta vara rädd, sluta känna att det tar något ifrån mig när någon full gammal trasa fantiserar om att den kommer få knulla med mig, bara den stirrar länge nog.
Alltså, med andra ord, igår blev jag och min vackra kompanjon betraktade som läckra köttstycken på en liten skitkrog, och det är patetiskt från betraktarnas sida, men det har inget med mig att göra. Det påverkade mig inte alls. Och det för att jag petade ut kulan i armen som var Andrew och Bujinkan Dojo Göteborg och att i flera år umgås med folk som kanske eller kanske inte hade ett finger med i att släta över ett övergrepp som jag utsattes för. Så fett, så fett.
Fast egentligen har jag mest lyckats undvika att tänka på varför jag har varit livrädd för främmande män och deras blickar och deras närhet. Närgångenhet. Det har varit lättare att inte låtsas om eller argumentera i cirklar runt. Inte känslomässigt lättare, utan logiskt. Jag har inte fattat.
Sen konfronterades jag med tanken på att besöka dojon en stund. Och jag var arg och illamående och grät en natt eller så, men Jesper tröstade mig och jag kan min Rape Culture 101 och jag kan acceptera det jag inte kan förändra, så det är lugnt. För min del, alltså. Vilket inte förändrar det faktum att man kan tysta ner att unga tjejer utsätts för övergrepp på löpande band, tysta ner det för klubbens anseendes skull. Att det är okej, eller tillräckligt okej för att de skulle kunna svälja det. Svälja det, tysta ner det, och sen se mig i ögonen och inte låtsas om. Alltså: vilket inte förändrar det fakum att de är vidriga människor.
De är vidriga människor, men det är deras problem. Jag kan eventuellt prata med någon, så att den enskilda personen tänker efter en extra gång, men jag kan inte förändra deras skeva jävla kultur. Istället kan jag skita i det, sluta vara rädd, sluta känna att det tar något ifrån mig när någon full gammal trasa fantiserar om att den kommer få knulla med mig, bara den stirrar länge nog.
Alltså, med andra ord, igår blev jag och min vackra kompanjon betraktade som läckra köttstycken på en liten skitkrog, och det är patetiskt från betraktarnas sida, men det har inget med mig att göra. Det påverkade mig inte alls. Och det för att jag petade ut kulan i armen som var Andrew och Bujinkan Dojo Göteborg och att i flera år umgås med folk som kanske eller kanske inte hade ett finger med i att släta över ett övergrepp som jag utsattes för. Så fett, så fett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)