hard is the heart, osv

Fast egentligen har jag alltid varit lite skeptisk till det, att ett trauma kan sitta och skava och man måste operera ut det till slut, som en kula i armen. Eller så. Att det löser sig sen.
Fast egentligen har jag mest lyckats undvika att tänka på varför jag har varit livrädd för främmande män och deras blickar och deras närhet. Närgångenhet. Det har varit lättare att inte låtsas om eller argumentera i cirklar runt. Inte känslomässigt lättare, utan logiskt. Jag har inte fattat.
Sen konfronterades jag med tanken på att besöka dojon en stund. Och jag var arg och illamående och grät en natt eller så, men Jesper tröstade mig och jag kan min Rape Culture 101 och jag kan acceptera det jag inte kan förändra, så det är lugnt. För min del, alltså. Vilket inte förändrar det faktum att man kan tysta ner att unga tjejer utsätts för övergrepp på löpande band, tysta ner det för klubbens anseendes skull. Att det är okej, eller tillräckligt okej för att de skulle kunna svälja det. Svälja det, tysta ner det, och sen se mig i ögonen och inte låtsas om. Alltså: vilket inte förändrar det fakum att de är vidriga människor.
De är vidriga människor, men det är deras problem. Jag kan eventuellt prata med någon, så att den enskilda personen tänker efter en extra gång, men jag kan inte förändra deras skeva jävla kultur. Istället kan jag skita i det, sluta vara rädd, sluta känna att det tar något ifrån mig när någon full gammal trasa fantiserar om att den kommer få knulla med mig, bara den stirrar länge nog.

Alltså, med andra ord, igår blev jag och min vackra kompanjon betraktade som läckra köttstycken på en liten skitkrog, och det är patetiskt från betraktarnas sida, men det har inget med mig att göra. Det påverkade mig inte alls. Och det för att jag petade ut kulan i armen som var Andrew och Bujinkan Dojo Göteborg och att i flera år umgås med folk som kanske eller kanske inte hade ett finger med i att släta över ett övergrepp som jag utsattes för. Så fett, så fett.