Hej Internet.

Hej Gud.
Hej hej.

Jag förklarar mig härmed vara en arbetslös man, med omedelbar verkan från dagen datum till och med nyårsafton, i runda slängar.
Arbetslös, laglös, hopplös.

Men jag vill ju inte göra den kopplingen, därav beslutet: jag har utrymme för att vila och tänka på annat, en stund i alla fall. På villkor att jag sköter mig. Villkorlig dom alltså. Men det är ju bättre än ett liv som tjänsteman.
(Tjänstekvinna.)
(Det borde kallas tjänstefolk. Mer neutralt, mer brutalt.)

Och på den vägen är det: läste ut Boktjuven och den var underbar, existentiell, poetisk, rolig, varm, oförsonligt brutalt fruktansvärd i partier och väldigt, väldigt vacker. Den bok jag letade efter under kanske fem år på nittiotalet, innan den ens skrevs. Vilket ligger helt i linje med bokens egen berättarteknik.
Min barndoms besatthet av ungdomslitteratur som utspelar sig under andra världskriget får någon sorts upprättelse av det här, tror jag.

Och fler böcker blir det väl nu. Hm. Hur ska detta sluta?



PS. Förlåt Andrés för att jag lurade dig att titta på Troja. DS.

pinsamt

Jag vill ha klarhet. Men livet är jävligt förvirrande. Men, men, men. Men jag tror ärligt talat att saker blir bättre av att man inte byter samtalsämne när diskussioner blir för provocerande.

Men jag tror ärligt talat att om man inte säger till så får man skylla sig själv.

Fan.

Andrés, skaffa en jävla taklampa, min depression blir tio gånger värre här inne.

framtiden

Det bådar gott inför min gryende arbetslöshet att jag inleder den med att skjuta upp, sitta håglös och otvättad, tugga på bröd. Vill ingenting, möjligtvis att krypa ner i sängen igen.

100 dagar

Nu har jag slutat skolan. Hoppat av, heter det kanske. Dissident, kanske. Kanske kanske kanske. Det är det enda ordet jag vågar använda. Vad fan kommer hända nu? Jag träffade Bosse utanför studievägledarens kontor, det var nog någon sorts tecken, trots allt är ju allt det här samhällspedagogikens fel. Samhällspedagogiken som fick mig att tänka i termer som förändra, omvälva, omfördela. Vända upp och ner på. Reflektera, agera, samarbeta, farliga saker som inte står i läroplanen, eller gör det, beroende på vem som bestämmer reglerna idag. Jag kan inte inlemma mig i skolsystemet och bli dess trogna tjänsteman, herregud, jag måste ut och krossa nånting.
Så här står jag.
Det kanske blir nånting.

Kanske, kanske. Jag skriver så tamt här, mest för att det inte är skrivande i ordets rätta bemärkelse, mest navelskådande som skyggar från tanken på att ge sig själv för mycket uppmärksamhet. Tamt blir det. Krossar ingenting, vänder inte upp och ner på, omvälver intet.
(Det beror på att jag har för korta meningar, eller för många punkter, beroende på hur man ser det: främst det i alla fall, men även andra tekniska missgrepp som borde kunna undvikas.)

Titeln tänkte anspela på en annan likaledes benämnd blogg, men ångrade sig och är nu endast en tom fras. Shit happens.

hahahaha.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Snälla nån.

låtsaslivet och allt det andra

Det också. En liten sparv som man måste skydda och nära. Jag vill säga något som inte är så pretto, men allt jag försöker hålla i minnet faller ned och ut på papper, tusen små papper som jag sprider omkring mig som från, sår minnen. Och minns. Lite minns jag. Lite ordning skapar jag, kan nästan navigera i kaoset. Man skapar berättelser för att kunna urskilja variationer i innehållet, i formen. Jag har lärt mig det i skolan. Jag struntar i skolan och åker till USA. Skyddar sparven. Lilla sparv. Nu måste jag gå.

Allt jag skriver är schiffer som jag tyder sen, för att lära mig. Det är därför det blir så här.

livet

Livet, livet, jag vill också heta livet i förnamn. Nu har årstiden kommit då det gör ont i ansiktet att cykla, jag firar det med att spendera dagen byxlös och läsa mycket om små barn. Så kan det gå.