100 dagar

Nu har jag slutat skolan. Hoppat av, heter det kanske. Dissident, kanske. Kanske kanske kanske. Det är det enda ordet jag vågar använda. Vad fan kommer hända nu? Jag träffade Bosse utanför studievägledarens kontor, det var nog någon sorts tecken, trots allt är ju allt det här samhällspedagogikens fel. Samhällspedagogiken som fick mig att tänka i termer som förändra, omvälva, omfördela. Vända upp och ner på. Reflektera, agera, samarbeta, farliga saker som inte står i läroplanen, eller gör det, beroende på vem som bestämmer reglerna idag. Jag kan inte inlemma mig i skolsystemet och bli dess trogna tjänsteman, herregud, jag måste ut och krossa nånting.
Så här står jag.
Det kanske blir nånting.

Kanske, kanske. Jag skriver så tamt här, mest för att det inte är skrivande i ordets rätta bemärkelse, mest navelskådande som skyggar från tanken på att ge sig själv för mycket uppmärksamhet. Tamt blir det. Krossar ingenting, vänder inte upp och ner på, omvälver intet.
(Det beror på att jag har för korta meningar, eller för många punkter, beroende på hur man ser det: främst det i alla fall, men även andra tekniska missgrepp som borde kunna undvikas.)

Titeln tänkte anspela på en annan likaledes benämnd blogg, men ångrade sig och är nu endast en tom fras. Shit happens.