observatorium

Det var länge sen jag hade gelé i musklerna såhär. Världens bästa känsla. Jag cyklade till Delsjön och pallade äpplen i kolonilotten, sen cyklade jag hem till mig. Våldsam motvind. Fyra ton äpplen på pakethållaren. Världen är så vacker idag att man får ont av att titta på den. Till och med fyllona bakom kyrkan. Färgerna har fått storhetsvansinne och himlen sträcker på sig, som en katt. Jag är glad. Jahaja...

overkligheten

min historia finns i en text nu. den är historia.
historia, historia, historia.
jag har fortfarande ärr på min kropp som man kan lägga märke till och fråga om.
men jag kan svara utan att beröras för mycket. jag kan prata om det i imperfekt eller perfekt, om jag vill.
och jag kan äta mat varje dag utan att det gör någonting.
min historia finns i text.
den är min historia.

ursäkta mig, men min värld skakas om just nu, som när man skakar av en filt så att smulorna ramlar av. jag är inte ny, jag är bara mer konsekvent i min existens.

vackra saker som man vill vara

jo, jag förstod sent omsider att man kan bli glad av hästpojken. rätt situation uppstod. sen dess har jag varit på gränsen till sömn dygnet runt, men det har antagligen mer med hösten att göra än förändringen i min hjärna. jag vet inte.

det fantastiska med text är att man aldrig kan tvinga någon att läsa. man är helt ansvarslös på det sättet. visst, du kan kritisera det jag skriver nu t.ex. på en miljard olika grunder, men inte ens om jag publicerar det på internet såhär kan jag på något sätt hållas ansvarig för att du satte dig ner och läste igenom det. så kul det är. man kan inte tvinga på någon text. det är inte som ljud. det är väldigt enkelt att blunda eller titta bort.
på ett förvirrat litet hörn känner jag mig plötslig lite ödmjuk inför alla författare som jag vid olika tillfällen har belackat på en mängd olika grunder. visst, de suger fortfarande, men på ett eller annat sätt har jag ändå valt att ge dem en bit av min tid, och min tankeverksamhet.
det är mer än många andra människor jag inte respekterar överväldigande mycket lyckas med.
så egentligen är det ju jag som gör bort mig.
fan vad fint.

passagerare
på skisser från sommaren.
knet, ni är så bra att man dör.
jag hade fel om den låten också.

vad är min tystnad värd?

allt är ältande av mina många olika misstag och förändrade uppfattningar. men, som min väldigt färska vän sa, så är det ju bara ett tecken på att man gör nånting. att man gör fel. det enda sättet att aldrig göra fel är att lägga sig ner och sluta andas - ja, uppenbarligen är det logiskt omöjligt att inte göra fel. enligt vissa definitioner av "fel".
det, det oundvikliga, det nödvändiga, det som är smärtsamt helt i onödan även om smärtan är en nödvändig del av dess karaktär. det är det finaste jag vet.

att allting är mer eller mindre trasigt.

<3

mänskligheten

För ovanlighetens skull tänker jag inte på den generella, utan på min egen, högst specifika.
Jag hatar att erkänna att jag har fel. Jag hatar det mer än allt. Det gör ont i hela kroppen. Inte i sakfrågor - även om jag alltid argumenterar som om jag vore tvärsäker, så finns det inget som gör mig lyckligare än att bli motbevisad (det är sant. det gör mig närmast sexuellt upphetsad.) - men att tvingas inse att jag gör fel, att jag inte är lika inihelvete förträfflig hela tiden som jag vet att jag kan vara ibland. Det gör så ont. Att jag är en lika kass människa som alla andra.
Jag tycker alltså inte att mäniskor överlag är kassa, men. Vi har uppenbarligen alla sidor som är jävligt jobbiga. Jag hatar att ha såna sidor. Hatar hatar hatar. Det får mig att känna mig smutsig och motbjudande och jag vill bara slåss eller kräkas eller något annat onödigt.

För ovanlighetens skull tänker jag inte försöka analysera det här. Acceptera. Acceptera den jävla förbannade obehagliga verkligheten. Acceptera. Det är bara därför jag skriver det, för i mitt huvud är det lite för trångt.


Hursomhelst. Jag ska skriva mer i mitt anteckningsblock om det här med konflikter. Jag älskar, i efterhand, att vara i konflikter så att jag kan studera dem och förstå lite mer, kanske, eller ännu mindre, om deras natur. I efterhand, och bara om konflikten löstes för båda parter. (Jag är inte riktigt så asocial... faktiskt.)
I alla fall!
Jag tror att det handlar väldigt mycket om väldigt många saker. Ja, specifikt så det räcker och blir över. Men till exempel, att man pratar så dåligt när man är upprörd. Det finns vissa standardknep, som att till exempel att man ska formulera sig som "jag känner att.." istället för "du är så jävla...". Det är så jävla.. förenklande. Å ena sidan, vad spelar det för roll hur man uttrycker sig om den andra inte lyssnar? Och å andra sidan, varför måste man alltid alltid alltid alltid för i heletes jävla kuk anpassa sig för att få höras? Varför kan det inte vara lyssnarens ansvar lika mycket? Egentligen handlar det ju om kommunikationen på ett mer abstrakt sätt. Att man tar hänsyn till varandras förutsättningar, och också t.ex. det högst mäskliga behovet att vara t.ex. asförbannad. Eller vad man nu är. Att t.ex. fatta att det inte gör något om en person är asförbannad en stund, att det är okej. Så länge, förstös, man vet att den personen inte kommer att börja slåss eller på annat sätt skada en mer långvarigt. Det handlar alltså, helt uppenbarligen, om en miljard lager av tillit och kommunikation och annat i någon sorts katastrofalt komplext samspel.

Ha. Jag tror att den extremt abstrakta men ändå högst påtagliga komplexiteten är det vackraste jag vet.

Och, en sak till! ILU. <3

as though our bodies were made for pleasure

Är det inte konstigt, så säg? Skönhet, musik, njutning. Att stå barfota i iskallt vatten, eller krama en gammal vän, eller solnedgången från sjunde våningen. Det finns ingen evolutionär poäng. Bara känslan i hela självet som säger att det här är rätt, det här är bra.

saker som händer bl.a. på spårvagnar

jag har två kommentarer angående gårdagen, en osedvanligt lyckat dag i allmänhet.

1. om människor är präktiga fittor ska man benämna det på så sätt, och när det sker blir jag varm inombords. ni är starka och säkra kvinnor och jag älskar er!

2. rosa benvärmare kan visa sig vara ett oändligt effektivt sätt att skaffa nya spännande bekantskaper. bara ett tips, sådär.

nu: stockholm!

rannsakan

Alltså, ja, att mitt huvud är ett trassel. Kan man ens reda ut det? Jag vet ingenting, minst av allt vad jag känner inför något över huvud taget. Den delen av mig som bara har storhetsvansinne vill gå till botten med det här, nysta upp trasslet, få någon sorts ordning och reda. Men som sagt, acceptera det jag inte kan förändra. Jag kan inte förändra det jag inte förstår. Så jag tvingas tillbaka till mina mest grundläggande förutsättningar, tvingas utforska hur och vad och vem och allt. Allt jag är eller vill eller så. Det är fint. Befriande kanske. Enkelt.
Eller så är det bara undanflykter.
Eller så...
Jag vet inte varför jag måste ifrågasätta allt. Det borde finnas ett bra ord på svenska för second-guessing. Acceptera. Acceptera det jag inte kan förändra. Ja.

sailors fighting in the dance hall

Jag pendlar fortfarande mellan att vilja ligga i fosterställning och... inte ligga i fosterställning så mycket. Men det är också allt. Å andra sidan är det väldigt lugnt att må skit nu för tiden, det är bara ett passerande tillstånd, som vädret. Vädret är fint. Jag älskar sensommarhösten, när solen skiner på dagarna så att man kan ligga på en balkong och stirra på insidan av sina ögonlock, små instängda oändligheter, och sen på kvällen när man t.ex. har varit på teater med Ylva är luften skarp och ren och strör glitter eller glassplitter över hudens nervceller. Fysiska upplevelser som bara är fysiska och inget annat. Som musiken. Jag möblerade in keyboarden i mitt rum förut, det kändes som en såndär pusselbit som har trillat ner på golvet, tillfredsställelsen när man hittar den och pusslet blir klart. Det finns ingen mening i det, för mening är en abstrakt konstruktion. Bara välbehaget i att ägna sig åt det och undersöka att ägna sig åt det. Öva kallas det kanske.
Ha.
Ja.
Mitt huvud är ett trassel.