vackra saker som man vill vara

jo, jag förstod sent omsider att man kan bli glad av hästpojken. rätt situation uppstod. sen dess har jag varit på gränsen till sömn dygnet runt, men det har antagligen mer med hösten att göra än förändringen i min hjärna. jag vet inte.

det fantastiska med text är att man aldrig kan tvinga någon att läsa. man är helt ansvarslös på det sättet. visst, du kan kritisera det jag skriver nu t.ex. på en miljard olika grunder, men inte ens om jag publicerar det på internet såhär kan jag på något sätt hållas ansvarig för att du satte dig ner och läste igenom det. så kul det är. man kan inte tvinga på någon text. det är inte som ljud. det är väldigt enkelt att blunda eller titta bort.
på ett förvirrat litet hörn känner jag mig plötslig lite ödmjuk inför alla författare som jag vid olika tillfällen har belackat på en mängd olika grunder. visst, de suger fortfarande, men på ett eller annat sätt har jag ändå valt att ge dem en bit av min tid, och min tankeverksamhet.
det är mer än många andra människor jag inte respekterar överväldigande mycket lyckas med.
så egentligen är det ju jag som gör bort mig.
fan vad fint.

passagerare
på skisser från sommaren.
knet, ni är så bra att man dör.
jag hade fel om den låten också.

vad är min tystnad värd?

allt är ältande av mina många olika misstag och förändrade uppfattningar. men, som min väldigt färska vän sa, så är det ju bara ett tecken på att man gör nånting. att man gör fel. det enda sättet att aldrig göra fel är att lägga sig ner och sluta andas - ja, uppenbarligen är det logiskt omöjligt att inte göra fel. enligt vissa definitioner av "fel".
det, det oundvikliga, det nödvändiga, det som är smärtsamt helt i onödan även om smärtan är en nödvändig del av dess karaktär. det är det finaste jag vet.

att allting är mer eller mindre trasigt.

<3