a little house, deep in the desert

Jag satsar på att varje år ska bli det bästa och det sämsta någonsin. Inga halvmesyrer här, inte!

Kemal ligger framför dörren och väntar på Jesper.
Jag vill också göra det.
Eller ligga och gosa med Kemal. Mitt styvbarn!
Så mycket ungefär tänker jag, alltså inte direkt en springbrunn av material till stor litteratur. Men, det kommer.

två saker som hände idag

1. Absolution:
en kvinna som jag känner sa till mig att hon har sett mina dåliga sidor och tycker om mig ändå. jag har alltid undrat. hon har sett mina allra sämsta sidor och jag har undrat och undrat hur jag någonsin ska kunna gå vidare ifrån det, om jag ska prata om det, om jag kan gottgöra henne. men det hon sa betyder att hon har förlåtit mig.

2. Tur:
på vägen hem hittade jag ett örhänge i snön, och det var mitt örhänge, jag måste ha tappat det flera timmar tidigare.

nerförsbacke hela vägen hem

Man vill vara glad, och man är det ett tag, men förr eller senare sitter man ändå där i sin fåtölj och är förbannad. Kan inte sova. Kan inte läsa. Kan inte skriva. Kan möjligtvis med lite god vilja sitta och vara förbannad.

Jag trodde det hade gått över, men vad går över? Gravitationen är konstant, i alla fall måste jag utgå från det i varje handling, för enkelhetens skull. Jag vill inte att det ska vara så, men om jag släpper ett glas går det lik förbannat sönder. Och man orkar inte gå lika långt när det är uppförsbacke hela jävla tiden. Och andra metaforer.

Och andra metforer. Det här är mitt hem, mitt kök, min fåtölj, min jävla handfallenhet och ovilja och ont i magen.

Jag vill inte bo här. Jag vill inte komma tillbaka hit. Men man orkar inte gå lika långt när det är uppförsbacke hela jävla jävla tiden.

Men det är okej.
Det finns personer.
Det är tur att det finns personer så att man inte behöver ge upp den här gången heller.

ain't me, babe

Tänkte bara säga att jag fortfarande lever. Och att jag har börjat utveckla en fobi mot att gå och lägga mig.

observatorium

Det var länge sen jag hade gelé i musklerna såhär. Världens bästa känsla. Jag cyklade till Delsjön och pallade äpplen i kolonilotten, sen cyklade jag hem till mig. Våldsam motvind. Fyra ton äpplen på pakethållaren. Världen är så vacker idag att man får ont av att titta på den. Till och med fyllona bakom kyrkan. Färgerna har fått storhetsvansinne och himlen sträcker på sig, som en katt. Jag är glad. Jahaja...

overkligheten

min historia finns i en text nu. den är historia.
historia, historia, historia.
jag har fortfarande ärr på min kropp som man kan lägga märke till och fråga om.
men jag kan svara utan att beröras för mycket. jag kan prata om det i imperfekt eller perfekt, om jag vill.
och jag kan äta mat varje dag utan att det gör någonting.
min historia finns i text.
den är min historia.

ursäkta mig, men min värld skakas om just nu, som när man skakar av en filt så att smulorna ramlar av. jag är inte ny, jag är bara mer konsekvent i min existens.

vackra saker som man vill vara

jo, jag förstod sent omsider att man kan bli glad av hästpojken. rätt situation uppstod. sen dess har jag varit på gränsen till sömn dygnet runt, men det har antagligen mer med hösten att göra än förändringen i min hjärna. jag vet inte.

det fantastiska med text är att man aldrig kan tvinga någon att läsa. man är helt ansvarslös på det sättet. visst, du kan kritisera det jag skriver nu t.ex. på en miljard olika grunder, men inte ens om jag publicerar det på internet såhär kan jag på något sätt hållas ansvarig för att du satte dig ner och läste igenom det. så kul det är. man kan inte tvinga på någon text. det är inte som ljud. det är väldigt enkelt att blunda eller titta bort.
på ett förvirrat litet hörn känner jag mig plötslig lite ödmjuk inför alla författare som jag vid olika tillfällen har belackat på en mängd olika grunder. visst, de suger fortfarande, men på ett eller annat sätt har jag ändå valt att ge dem en bit av min tid, och min tankeverksamhet.
det är mer än många andra människor jag inte respekterar överväldigande mycket lyckas med.
så egentligen är det ju jag som gör bort mig.
fan vad fint.

passagerare
på skisser från sommaren.
knet, ni är så bra att man dör.
jag hade fel om den låten också.

vad är min tystnad värd?

allt är ältande av mina många olika misstag och förändrade uppfattningar. men, som min väldigt färska vän sa, så är det ju bara ett tecken på att man gör nånting. att man gör fel. det enda sättet att aldrig göra fel är att lägga sig ner och sluta andas - ja, uppenbarligen är det logiskt omöjligt att inte göra fel. enligt vissa definitioner av "fel".
det, det oundvikliga, det nödvändiga, det som är smärtsamt helt i onödan även om smärtan är en nödvändig del av dess karaktär. det är det finaste jag vet.

att allting är mer eller mindre trasigt.

<3

mänskligheten

För ovanlighetens skull tänker jag inte på den generella, utan på min egen, högst specifika.
Jag hatar att erkänna att jag har fel. Jag hatar det mer än allt. Det gör ont i hela kroppen. Inte i sakfrågor - även om jag alltid argumenterar som om jag vore tvärsäker, så finns det inget som gör mig lyckligare än att bli motbevisad (det är sant. det gör mig närmast sexuellt upphetsad.) - men att tvingas inse att jag gör fel, att jag inte är lika inihelvete förträfflig hela tiden som jag vet att jag kan vara ibland. Det gör så ont. Att jag är en lika kass människa som alla andra.
Jag tycker alltså inte att mäniskor överlag är kassa, men. Vi har uppenbarligen alla sidor som är jävligt jobbiga. Jag hatar att ha såna sidor. Hatar hatar hatar. Det får mig att känna mig smutsig och motbjudande och jag vill bara slåss eller kräkas eller något annat onödigt.

För ovanlighetens skull tänker jag inte försöka analysera det här. Acceptera. Acceptera den jävla förbannade obehagliga verkligheten. Acceptera. Det är bara därför jag skriver det, för i mitt huvud är det lite för trångt.


Hursomhelst. Jag ska skriva mer i mitt anteckningsblock om det här med konflikter. Jag älskar, i efterhand, att vara i konflikter så att jag kan studera dem och förstå lite mer, kanske, eller ännu mindre, om deras natur. I efterhand, och bara om konflikten löstes för båda parter. (Jag är inte riktigt så asocial... faktiskt.)
I alla fall!
Jag tror att det handlar väldigt mycket om väldigt många saker. Ja, specifikt så det räcker och blir över. Men till exempel, att man pratar så dåligt när man är upprörd. Det finns vissa standardknep, som att till exempel att man ska formulera sig som "jag känner att.." istället för "du är så jävla...". Det är så jävla.. förenklande. Å ena sidan, vad spelar det för roll hur man uttrycker sig om den andra inte lyssnar? Och å andra sidan, varför måste man alltid alltid alltid alltid för i heletes jävla kuk anpassa sig för att få höras? Varför kan det inte vara lyssnarens ansvar lika mycket? Egentligen handlar det ju om kommunikationen på ett mer abstrakt sätt. Att man tar hänsyn till varandras förutsättningar, och också t.ex. det högst mäskliga behovet att vara t.ex. asförbannad. Eller vad man nu är. Att t.ex. fatta att det inte gör något om en person är asförbannad en stund, att det är okej. Så länge, förstös, man vet att den personen inte kommer att börja slåss eller på annat sätt skada en mer långvarigt. Det handlar alltså, helt uppenbarligen, om en miljard lager av tillit och kommunikation och annat i någon sorts katastrofalt komplext samspel.

Ha. Jag tror att den extremt abstrakta men ändå högst påtagliga komplexiteten är det vackraste jag vet.

Och, en sak till! ILU. <3

as though our bodies were made for pleasure

Är det inte konstigt, så säg? Skönhet, musik, njutning. Att stå barfota i iskallt vatten, eller krama en gammal vän, eller solnedgången från sjunde våningen. Det finns ingen evolutionär poäng. Bara känslan i hela självet som säger att det här är rätt, det här är bra.

saker som händer bl.a. på spårvagnar

jag har två kommentarer angående gårdagen, en osedvanligt lyckat dag i allmänhet.

1. om människor är präktiga fittor ska man benämna det på så sätt, och när det sker blir jag varm inombords. ni är starka och säkra kvinnor och jag älskar er!

2. rosa benvärmare kan visa sig vara ett oändligt effektivt sätt att skaffa nya spännande bekantskaper. bara ett tips, sådär.

nu: stockholm!

rannsakan

Alltså, ja, att mitt huvud är ett trassel. Kan man ens reda ut det? Jag vet ingenting, minst av allt vad jag känner inför något över huvud taget. Den delen av mig som bara har storhetsvansinne vill gå till botten med det här, nysta upp trasslet, få någon sorts ordning och reda. Men som sagt, acceptera det jag inte kan förändra. Jag kan inte förändra det jag inte förstår. Så jag tvingas tillbaka till mina mest grundläggande förutsättningar, tvingas utforska hur och vad och vem och allt. Allt jag är eller vill eller så. Det är fint. Befriande kanske. Enkelt.
Eller så är det bara undanflykter.
Eller så...
Jag vet inte varför jag måste ifrågasätta allt. Det borde finnas ett bra ord på svenska för second-guessing. Acceptera. Acceptera det jag inte kan förändra. Ja.

sailors fighting in the dance hall

Jag pendlar fortfarande mellan att vilja ligga i fosterställning och... inte ligga i fosterställning så mycket. Men det är också allt. Å andra sidan är det väldigt lugnt att må skit nu för tiden, det är bara ett passerande tillstånd, som vädret. Vädret är fint. Jag älskar sensommarhösten, när solen skiner på dagarna så att man kan ligga på en balkong och stirra på insidan av sina ögonlock, små instängda oändligheter, och sen på kvällen när man t.ex. har varit på teater med Ylva är luften skarp och ren och strör glitter eller glassplitter över hudens nervceller. Fysiska upplevelser som bara är fysiska och inget annat. Som musiken. Jag möblerade in keyboarden i mitt rum förut, det kändes som en såndär pusselbit som har trillat ner på golvet, tillfredsställelsen när man hittar den och pusslet blir klart. Det finns ingen mening i det, för mening är en abstrakt konstruktion. Bara välbehaget i att ägna sig åt det och undersöka att ägna sig åt det. Öva kallas det kanske.
Ha.
Ja.
Mitt huvud är ett trassel.

ps

tack alla jävla magiska saker för att ni står ut med mig. faktiskt. tack för in i helvete.

a is for the address on my letters

Jag tänker på en väldigt specifik situation, för länge sedan, men inte så länge sedan ändå. Månader. Jag vet inte. Snart ett år kanske. Och vi satt i vardagsrummet, en fredagkväll kanske, tittade på något ospecifierat underhållningsprogram (det var helt irrelevant i sammanhanget), och pappa gick ut i köket och satte på vattenkranen för att vi inte skulle höra att han öppnade en öl till. Jag fick ont i magen, jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det, för det var i samma veva som min ätstörning på något sätt nådde sitt klimax, och jag och pappa hade pratat väldigt mycket om beroenden och - det som hände, att han satte på vattenkranen för att vi inte skulle tänka på att han egentligen öppnade en öl, var i princip exakt samma handling som alla de gånger jag har öppnat kylskåpet så tyst som möjligt, smugit ut från datorn till köket och hoppats att resten av familjen är distraherade av sin film och sin gemenskap. Skammen och rädslan. Jag är väldigt duktig på att öppna kylskåp väldigt tyst. Fast det hörs ändå alltid, ett litet ljud när vakuumet släpper, på samma sätt som att det alltid hör ett klick när ölbuken öppnas. Skammen. Jag får fortfarande ont i magen ibland av ljudet när jag öppnar kylskåpet.
Jag ville gå ut och säga till pappa att jag visste vad som hände, men jag lät bli.
Man låter alltid bli, och jag vet inte varför.

Det var en konstig period, för jag mådde så jävla dåligt och tillbringade väldigt mycket tid hos mina föräldrar, och av någon anledning blev pappas alkoholism så otroligt tydlig för mig på ett sätt som den aldrig har varit tidigare. Det lyste igenom så mycket när han pratade med mamma, små gester, små formuleringar. Det var så uppenbart att han blev en annan person och att mamma hatade det och stod ut på något sätt ändå, hade överseende med att han slutade vara en person som egentligen gick att kommunicera med. Jag förstod det som jag inte riktigt hade förstått innan, varför hon ville skiljas den gången (hon hade berättat om det tidigare men då fattade jag inte, fast jag var ändå glad att hon berättade, jag vet inte), jag förstod inte varför hon inte hade gjort det. På något sätt.

Jag vet inte vad min poäng är men nog kanske att jag älskar min familj, och jag är så jävla glad att vi är här där vi är nu, där saker fungerar. Något sånt.

tack samtalet

Apropå det där med vänner. Jag tror att samtal är det bästa jag vet i hela världen. Speciellt samtal med folk som är lätta att öppna; man säger rätt saker på rätt sätt (för att man vill, alltså), det öppnar ett flöde av medvetande som liksom aldrig behöver avbrytas. Som att stå barfota i en fors, fast ändå dålig metafor eftersom jag följer med, hjälper till, lossar när det hakar upp sig. En fors som är någon annans medvetande.

Den andra saken som jag tänker på är det här med avstånd. Jag förstår inte hur man kan inbilla sig det, avstånd. Personen är ju personen, i ögonen, i kroppsspråket, i mungiporna, i intonationen. Och alla de där sakerna. Ingenting på insidan är egentligen hemligt, det uttrycks bara med ett vagare språk än ord.

ett mer vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron

Aktuella studier i ämnet visar med all önskvärd tydlighet att subjektet fungerar mest ändamålsenligt då det opererar med utgångspunkt i relevanta frågeställningar.

Se t.ex: "Kan jag ägna mig åt något jag intresseras av utan att viljan att prestera väl (enligt utifrån ställda kriterier) tar överhanden?"
Tillfredsställande nog är svaret på den frågan ett entydigt ja. (FUCKIN' AWESOME.)

Sommarens andra aktuella fråga, "Hur många aktiviteter kan jag ägna mig åt samtidigt utan att det 1)påverkar mitt utförande av dem negativt? 2)påverkar mitt allmänna välbefinnande?", gav mer blandade resultat, då det visade sig att subjektet gynnades dels av den stora variationen i aktiviteter, och dels den generellt höga aktivitetsnivån - till en viss gräns, då subjektet visade tecken på utmattning. Vidare studier i ämnet krävs innan en slutsats kan nås. Troligtvis spelar ett större antal hittills okända faktorer in i utfallet.

Efter utförliga bedömningar av subjektets situation har följande frågeställningar valts ut för den kommande hösten:
1. Hur skaffar man vänner?
(Fram tills nu har jag skaffat dem med hjälp av i huvudsak tre metoder: stor uppvisad entusiasm från deras sida (t.ex. Bell), långvarig rumslig närhet (t.ex. Anja, Johanna), eller ett lyckosamt sammanfallande av behov och/eller livssituation (t.ex. Lisa, i viss mån Leo). Oftast har en kombination av metoderna krävts. Uppenbarligen är det ren tur att jag har lyckats skaffa så magiska jävla vänner trots att jag måste lita på yttre omständigheter i brist på social förmåga, och i längden är det ett synnerligen ohållbart tillvägagångssätt.)

2. Är jag en elak person?
(Mycket tyder på detta. I alla fall delvis beroende på att jag har så höga krav på mig själv, vilket nu har börjat spilla över på människor i min omgivning. Jag har även en tendens att säga synnerligen opassande saker i största välmening, och att inte förstå när jag går över gränser, är alltför kritisk etc. Svårigheten ligger i att avgöra i vilka situationer jag faktiskt, objektivt, har varit elak, och i vilka situationer jag bara upplever mig själv så på grund av en lätt missbildad självkänsla.)

3. Hur ser ett fungerande samhälle egentligen ut? Jag menar, egentligen.
(Jag behöver nog inte tillägga någonting; det är den enda fråga värd att ställa. Och vadå, ingen har väl någonsin dött av att ta sig vatten över huvudet.)

chokladsojakaffelikör

Nu sitter jag här vid mitt propert inpapprade skrivbordsmatbord med en cigg och en kaffedrink (av tveksam välsmaklighet). En liten paus från mitt fixande och donande - jag är världens duktigate husmor när det passar mig - och tackar min klantighet och min vrickade fot för att jag får vara sjukskriven idag och imorgon. Lite tid att sova, och hänga, och städa, och läsa om socioekonomisk utveckling. Fucking awesome.

<3

re: re

som sagt, att jag njuter av att inte ta ansvar. fast det gick ett steg längre, nämligen att jag nu är fullt medveten om att jag kan gå upp tidigt på morgonen och äta ordentligt och snusa istället för att röka och låta bli att dricka alkohol på vardagar och i allmänhet upprätthålla den livsstil som krävs för att man ska orka med sin utbildning, sitt jobb och sina så att säga sociala relationer, dvs: det kreativa livet. och det är ju gött. men snart åker alla härifrån, så dehär sista dagarna, fram till t.ex. den 27:e augusti, väljer jag att leva ut mitt kaos till det yttersta. allt är okej. jag vet att jag orkar det här också, och det är så jävla gött, men det andra kommer att vara ännu bättre. "det här": t.ex. att ligga på min säng i mitt smutsiga hem halv två på natten (börjar jobba tio imorgon, måste alltså upp halv nio, senast), omgiven av tomma godispåsar och överfulla askfat, har ägnat de senaste fem timmarna åt att läsa sherlock holmes-fanfiction (OBS DIRTY LITTE SECRET OMG), vag och ofokuerad i tankarna, men ganska nöjd ändå. det sista ögonblicket av år av ansvarslöst liv, fast nu kan jag uppskatta det eftersom jag vet att jag snart kommer att välja bort det. magiskt. magiskt att känna mig konstruktiv fastän ingenting egentligen har förändrats. åhå.

ja, jag vet, om tre veckor ungefär måste jag återvända hit och se om det verkligen är sant, om jag verkligen klarar av att vara konstruktiv. det ska jag göra. jag vet att jag ofta försöker lura mig själv, särskilt när godis och cigaretter är med i bilden. hitta på bortförklaringar för att rättfärdiga den här typen av icke-aktivteter. men nu lurar jag mig själv tillbaks! ha!

re: prefix

reflekerar redigerar resonerar representerar remarkabelt representabel resonans relevans relegerad regredierad regerar rekronstruerar. respiration, reaktion, revolution. repression. revanch refusera reparera resignerad reflex restriktion

och sen är det de andra orden:

religion, realitet, revir.



i själva verket kliar mina fingrar, de är fulla av idéer som vill ut, men jag hittar inga öppningar. (se: mitt cigarettpaket.) någonstans i fingertopparna, bakom tänderna, mellan upplevelsen och den medvetna tanken, nåonstans sitter ett hinder och jag blir irriterad, eller frustrerad, och försöker tvinga fram det.

jag behöver: sitta och meditera, sova mycket, ta mitt liv på allvar, ta mitt hem på allvar. jag vet att jag behöver det, och i teorin är det lätta saker att göra, men i praktiken sitter jag och läser fåniga serier i fåtöljen.

jag jag jag, jag vill nog inte riktigt att det ska komma fram just nu. jag jag jag. inte än, jag vill låta hindret finnas kvar och skydda mig från kreativitet en stund till. från någon sorts utlopp. när jag känner det såhär tydligt, punkter i kroppen, lika tydligt som om de hade ett litet informativt instruktionsblad vidhäftat, som pillrena, men i alla fall - de där punkterna i huden i mina fingertoppar, tillexempel, som jag väljer att behålla trots att jag upptäckte dem för flera dagar sedan, de är hela mitt självdestruktiva beteende. min fasta övertygelse om att det är farligt att släppa taget och acceptera. en fast övertygelse som var hela min kropp förut, men numera bara centimeterstora hinnor munnen, i händerna, i hjärnan, som jag vill behålla av någon sorts bekvämlighet och någon sorts lättja och någon sorts fascination och någon sorts missriktad kärlek.

så för att tala klarspråk: jag njuter lite av att inte ta ansvar för mig själv, och det är fånigt. jag hade inte uttalat den tanken innan jag skrev den, för övrigt.
men i alla fall ska jag sova nu.

alla andras travestier

En panisk frihetskänsla, sa jag igår.
Eller: den stora svängdörren mellan lättnad och djup sorg, jag vet inte på vilken sida jag befinner mig. Alls.
Jag lovar att göra mitt bästa med det jag har, mer kan man inte begära.

Och andra lösryckta fraser: varje dag är som ett naturfenomen, jag har ett oändligt antal ord att skriva, men vet inte vilket som är det första. Hur jag ska börja.

kärlek och/eller revolution

Hemma från Queertopiafestivalen, med munnen full av trötthet och hjärnan full av ett HMMMMM som ekar över nejden.
Överröstande. Tusen tankar som bara blir ett brus. Jag kom med en fråga, den gamla vanliga frågan om hur vi ska göra med världen, men det jag hittade blottade bara nya brister, ställde nya frågor i mitt försök till svar. Fint.
Kärlek, ja, det fanns. Den del av mitt svar som handlar om det goda i människor, den egenskap som vi kan bygga en värld på som är lika praktisk som marknadsekonomin, fast utan den ekonomiska drivkraftens fullständiga amoralitet. Den fanns, den var verklig, men den går inte att kvantifiera med mina nuvarande verktyg.

Men sådant är ju överkomligt.

Min väska är full av kläder som stinker unket lik, jag behöver tvätta, och jag behöver läsa ett ton tjocka tunga böcker som knyter fast mina euforiska lyckoidéer vid den praktiska verkligheten. Sen jävlar, damer, herrar och ospecifierade men högt ärade personer, sen jävlar ska ni få se på ny världordning.

du gör mig tveksam när du behöver, etc

Sover inte, pluggar inte, har ätit i runda slängar tusen ton mat. Idag gör det inget, jag ska gå och lägga mig bredvid andrés snart, jag älskar honom.

Dilemmat att förhålla sig till idag är att: jag är fortfarande inte övertygad om att jag inte är ett helvete. Självupptagen, ytlig, fejkar närhet, tror att jag förstår alla mycket bättre, storhetsvansinne. Som om de sakerna faktiskt inte är en konsekvens av min depression, utan agerar i samspel med dem, som patriarkatet och kapitalismen ungefär. Som yogan och religionen. (Det verkar oändligt komplicerat att bena ut begreppen vad man än pratar om, egentligen, men jag ger inte upp. Kärnan är fortfarande: kroppen och tanken, skärningspunkten däremellan. Ibland vill jag släta över med bortförklaringen, den enklaste, att jag skapar ett dilemma med min felaktiga utgångspunkt.) Men vad ska jag då göra? Om jag faktiskt är ett fittmongo, alltså. Som jag länge har befarat. Om det är så, men svaret inte är isolering. Hm.

njud!

Lustigt nog känner jag mig aldrig så mycket som en riktig människa som när jag betalar räkningar och ser över mina finanser. Ha.



Men du! Jag älskar att se vilken fantastiskt stark och god människa du är. Ansvarstagande är en reflex för dig. På många sätt är det förstås kanske problematiskt för dig, en egenskap du har vare sig du vill det eller ej, som du måste förhålla dig till och göra till din egen, göra till en tillgång för dig. Men jag önskar att du också kunde se dig som jag ser dig: så oändligt mycket tryggare och mognare än många av oss omkring dig. Du sätter andras behov främst på ett självklart, kärleksfullt sätt, utan att (till skillnad från oss andra) för den sakens skull behöva bli självutplånande eller spela martyr. Jag vet inte hur du gör, men jag beundrar dig för det.
Det är som att ha en fin hemlighet som du kommer att upptäcka, snart.
Yay <3

animal

Tydligen finns det en gräns för vad kroppen orkar!
När jag kom hem från Peace & Love, finaste veckan i stan, lätt, men i alla fall: när jag kom hem så lade jag mig ner och dog. Jag har inte kunnat prata. Jag har knappt kunnat röra mig. Istället för att göra alla fina saker som jag vill och bore göra, och dessutom jobba, så har jag legat på golvet och tittat på dexter och bråkat med andrés. För jag blir galen, jag blir galen av alla saker jag vill göra men inte hinner, eller inte orkar. Min stickning på andra sidan rummet som jag inte orkar gå och hämta. Min bok som jag inte orkar öppna.
Nu är det bättre.
Nu kan jag resa mig upp och springa tills jag kraschar igen,
Livet, jag älskar dig fan kuk <3

argh

Man får vara trött. Man får vara sliten.
Okej.

jaråsåatt

Nej, men.
Jag tog upp min cykel idag! Det är fint. Jag älskar min cykel. Den är dammig.

Och när jag inte är en person som mår dåligt så vet jag knappt vad jag ska skriva om. Men jag vill inte sluta bara för att jag är glad, det vore töntigt.

i tryck

Jag försöker och försöker och försöker skriva något om i söndags.
Det kan nog sammanfattas: Om du vill något men inte säger det får du skylla dig själv.
Och ärligt talat, den andra personen märker dina försvarsbeteenden på tusen mils avstånd. Så det är lika bra att säga det, så man kan ta ställning till en reell fråga.

hej jag heter maja, jag är tönt

Jag älskar kikärtor.
Jag älskar min lägenhet.
Jag älskar min kjol.
Jag älskar mina ben.
Jag älskar mitt hår.
Jag älskar mitt jobb, jag älskar min Andrés, jag älskar mina vänner.
Jag älskar skeppet.
Jag älskar bussar, speciellt i mörkret.
Jag älskar min i princip ingifta lillasyster, jag älskar katterna, jag älskar att vara så nära skogen att man kan gå ut i den när man behöver det.
Jag älskar att vara ren.
Jag älskar att lukta som du, även om du inte gillar det, du tycker att jag luktar som din pappa, men du har fel. Jag luktar som du och det gör mig trygg och mjuk.

magiskt

världens gladaste, världens svettigaste, världens vackraste.

människor, människor som dansar fint, och andra.

jag får vara här, jag får vara här, jag får.

varför blir allt så bra nu. jag fattar inte.

den goda sidan vinner alltid

mango, wodehouse, dexter, bäbisar, katten, andrés, rödhåriga flickor, anjas kompis, musik, spårvagnar.

siffror är irrelevanta i sammanhanget.

must've been the ganja

Magiskt.
Att odla saker, att sitta uppe alldeles för länge och lyssna på Eminem, att vara så jävla kär, att vara full av ansvarstagande, att sova länge och inte ha bråttom någonstans, att inte oroa sig alls. Att det var så fint igår.

Jag behöver mer jord, det växer så det knakar här. Men det är också det enda som saknas.
Så. Det är fint.

vad man skulle göra utan kaffe

Världen blev mjuk och vänlig för min skull. Fint.
Jag lyssnar på sameradion. Jag fattar inte vad de säger.
Förut gick jag barfota i skogen, och det åskade, och regnet var inte regn, det var nånting lätt och milt och kärleksfullt, och jag blev en hippie.

Nu ska jag dricka kaffe.

huvudet

Mänskligheten gör mig deprimerad, jag vill skära bort den. Det ska bli så skönt att börja studera igen, att fokusera mitt huvud på att lära mig saker, strukturerat.

Internetforum gör mig för övrigt djupt deprimerad. Djupt. Mänslighetens dåligheter destillerade. Utrota forumen. Utrota bloggarna. Prata med varandra. Eller håll käften.

kroppen

Den sämsta möjliga kombinationen: trött, hungrig, ensam.
Jag hatar att vara det här. Kom hit och rädda mig.
Lol.

Mina negativa tankar florerar just nu. Jag har ett enormt behov av att känna mig efterlängtad, eller möjligtvis någon mindre pretentiös synonym till det. Men jag vill att folk ska höra av sig och vilja ha med mig när de gör saker. Jag vill ha tydliga bevis för att jag finns.

Jävla mongo.

Sanningen är att det enda jag vill just nu är att vara jävligt full.

I'm trying to be assertive, I'm making plans...

Assertive, det är ett av mina favoritord just nu. Och closure. Om man har lust kan man alltid försöka tolka in nånting i det.

Jag skriver för att jag inte har något bättre för mig, klockan är en minut över fem, sömn är någon sorts avlägsen kontinent, fast jag är torr bakom ögonen. Som det blir när de vill blunda. Eller hur!
Jag fick mongot eftersom du är någonstans ganska långt borta, och jag hatar att vara ensam när jag inte har planerat det. Jag hatar när människor inte gör de saker de säger till mig att de ska göra. Fast det är ju bara ett fenomen i mitt huvud, eller hur? Det är så främmande för mig att vara känslomässigt beroende av någon, så det känns som att jag behöver någon sorts villkor: lova att du alltid är här när jag behöver det. När jag vill. Lova att mitt behov av dig alltid blir tillfredsställt.

Det som faktiskt hände var att jag kom på det här, och sen tänkte jag: okej, men det är ju inte rimligt. Jag äger dig inte. Jag vill inte äga dig. Du är en liten katt med len mage, du kommer och går som du vill, du stannar hos mig för att du vill, om du vill. Allt som kan skada mig skrämmer mig, därför vill jag kontrollera det. Men du är inte en sak jag kan kontrollera. Det finns ingenting man kan kontrollera på något annat än ett teoretiskt plan. Fuck that! Om jag inte klarar mig själv, vad är jag då?
Eller så bör det formuleras så här: jag är en intelligent person, jag klarar av att sköta mitt jobb exemplariskt, jag skapar ett fantastiskt förhållande med dig, jag fungerar i relationer - uppenbarligen är jag kapabel att göra det mesta. Uppenbarligen kan jag sitta här och rulla cigaretter och kolla på House tills min kropp vill sova.

Så enkelt var det.

Det är coolt att tänka!

Gör det!

- säger vi, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva om.
Alla befinner sig i någon sorts förändringsprocess. Som maskeraden: man vet inte när det händer, men man vet att det går från förberedelser till fest till efterfest på något sätt ändå. Man kan lita på det, i alla fall.
Och det är ungefär allt jag har att säga.

ILU färgglada personer. <3

skärpning!

Det som är bra är bra, och intressant. Det dåliga går över. Herregud.

Första maj är för övrigt årets bästa högtid. Men piratpartiet! Jag ångrar lite att jag aldrig tog reda på vad fan de egentligen sysslade med. Arbetarparti, wtf lol?

skriver

Jag borde sluta röka inomhus, men allt annat är bra. Tjocka rosa körsbärsblommor i träden, täcken av vitsippor i backarna och i mitt kök. Jag är lycklig, på det lugna sättet som stannar kvar även om man sover för lite eller har huvudvärk.

som det är

så jävla rädd för att låta det krypa ut. allt det fula, vidriga, rastlösa. man måste trycka ner det. trycka ner det i halsen. kräkas. sluta andas. sluta vara ivägen. sluta känna.

upp och ner går det.

varulvsvarelser

jut nu är jag ett mycket litet knytt som behöver kramar. men det är högst specifika kramar, så istället sitter jag i mitt kök och kedjeröker och äter pumpafrön och syr. lite.

saker är så bra att till och med det dåliga går över. fantastiska saker händer. jag panikhånglar lesbiskt med vackra damer och gör exkursioner i främmande universum, och jag ser saker i andra sammanhand, och det är fantastiskt. jag klarar inte av att vara specifik just nu, men det gör inget. och på söndag sprack jag av trötthet, men en fantastik person jobbade med mig och sa åt mig att sova på soffan medan han tog hand om tvätten. det var magiskt.

dance, you goddamned monkey

Så jävla mycket att skiva! Men Andrés sover. Sov gott älskling!
Fortsättning följer...

vansinne!

Jag betalade just räkningar med pengar som inte finns på mitt konto än. O:

Så jävla duktigt av mig. Livet, jag har det som i en liten ask! Vuxenlivet. Som underlivet, fast ändå inte. Nu ska jag till min syjunta.

skriv det här i tidningen

Underliga bieffekter uppdagar sig med tiden. Kraftiga svettningar, till exempel! Jag trodde att jag hade hamnat i klimakteriet ett tag, det var... mystiskt. Ja. Och en manisk energi med lätt euforisk anstrykning. De senaste dagarna springer jag bara runt och gör saker, det spelar ingen roll om jag sover för lite eller blir stressad eller vad som helst.
Helt magiskt är det, ett sinnestillstånd jag aldrig har varit i närheten av tidigare.

Däremot var det en otroligt skum kväll igår. Det ena ledde till det andra, och imorse kollade jag runt på internet efter mer information om hur SSRI-preparat påverkar hjärnan. Och ve och fasa! Man kan tydligen få serotonegt syndrom om man blandar det med för stor mängd med alkohol. D:
Inget mer drickande för mig, då.
Men det ska nog gå bra ändå...

Majas äventyr i psykvården, avsnitt 374927

Jag rekommenderar varmt att göra ett besök till Gamlestadens psykmottagning och flukta på en av läkarna där! Han var otroligt vän och behaglig på alla sätt och vis. Dessutom uppvisade han två (i psykvårdssammanhang) synnerligen sällsynta beteenden: saklighet och professionalitet. Jag lämnade vårt sammanträde helt överväldigad.

Vilket ju var trevligt och så, men allt jag lämnade med var en bunt papper. YAY mer utredningar.

ljud

Det känns så jävla konstigt att prata via skype!!!1!
Wah.

Overkligt.

främmande världar att utforska

HÅHÅ JAJA.
En vacker dag kanske jag t.ex. kommer att kunna äta som en vanlig människa.
Det ska minsann bli spännande.

tid, rum

Jag vill beskriva allt, men i grunden är det bara: mjukt. Vad det än är så är det mjukt. Luften, ljuset, regnet, tankarna, människorna -
allt som skulle kunna, som borde göra ont, mjuknar när jag ser på det, släpper det.
Så konstigt att inte vara i den euforiska glädjen, men lita på att det kan vara bra ändå. Konstigt att rusa in i situationer som jag har varit i tusen gånger förut, som alltid har lett till konflikt, ångest, panik, och den sedvanliga arsenalen av självdestruktiva beteenden, och att istället för att följa den utstakade vägen, stanna och tänka, okej, men jag kan göra såhär istället, det är lugnt. Allt är lugnt.
Det finns inget här att vara rädd för.

dude, awesome.

Jag älskar när hjärnan gör nya, oväntade och konstruktiva saker.

Eller för att vara mer konkret: de senaste dagarna har jag varit på väg utför i en hastighet så hög att ingen kraft i världen hade kunnat stoppa mig. Det hela kulminerade någon gång igår kväll, eller snarare tidigt imorse - mina tankar gick ungefär "döden döden ångest döden ångest döden ångest" och "varför är det såhär, varför känner jag såhär, varför är allt så jävla meningslöst ångest döden varför varför". Det var påfrestande. Till slut tröttnade jag, klev utanför mig själv och tänkte, vad fan, såhär känner jag ibland. Det går över. Även om det kanske tar ett år så kommer det att gå över, jag behöver bara stå ut och acceptera det.
Och även om inte allt lystes upp av ett förklarat ljus (mitt liv har uppenbarligen inget sinne för dramatiska vändningar!), så blev jag lite lugn och kunde lägga mig och sova.
Huh.
Jag har aldrig någonsin känt något liknande.
Men det är inte allt! Idag vaknade jag förstås med döden ångest döden ångest som en käck liten bakgrundsmelodi, men jag tvingade mig i alla fall att äta min frukost och inget annat, och jag lämnade till och med hemmet i lagom tid för att utföra mina ålagda plikter. Och där jag vandrade mot spårvagnen, intensivt grubblande på varför jag över huvud taget skulle lägga ner energi på att göra vissa (bra) saker och låta bli att göra vissa (dåliga) saker när min existens ändå är i grunden meningslös och jag bryr mig inte om vad jag gör med mig själv och så vidare och så vidare - så slog det mig plötsligt att vad fan. Jag bryr mig inte om hur jag själv mår, jag bryr mig om hur andra mår, och det ena förutsätter faktiskt det andra. inte på det självutplånande sättet, utan mer "om jag utvecklar min fantastiska person kan jag dela med mig av all min härlighet till andra fantastiska människor och på så sätt berika deras liv, vilket är awesome."
Och sen blev jag glad.
Och sms:ade en häftig streckgubbskille till Lisa, som även hon är en häftig kille.





PS. Varför är ett fult men ganska roligt ord. Och först skrev jag "gnaska"! Haha.

mörkrum

Fast sanningen är att man inte behöver göra någonting om man inte vill. Jag kan ligga på min madrass och ägna mig åt meningslösa saker och dricka proviva tills jorden går under, om jag skulla vilja.
Just nu vill jag.
<3

Och om jag får önska mig en sak här i livet så är det att få se Andrés spela schack. OKEJ FÖRLÅT FÖR ATT JAG SKRIVER OM DET I MIN BLOGG MEN DITT KONCENTRERADE ANSIKTSUTTRYCK, SRSLY. Och jag gillar när du gör smarta saker som jag inte fattar. Haha.

påbud?

Det mesta, det vill säga allt, tyder på att jag hanterar måltidssituationer på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Se: att äta choklad till lunch (är det värre än chips?); att gömma mat i sitt eget hem; den allomfattande paniken som sänker sig som en ridå mellan mig och de andra i rummet. Jag vill stanna. Min hjärna gör det ändå inte. Jag vill stanna men situationen glider ur mitt grepp, jag vet inte, jag vet inte varför.

Jag har ont i magen, men allt är åtminstonde kvar där.
Allt är bättre än ingenting. Allt är bättre än att kräkas. Jag vet, alla berättar det för mig. Jag vet. Jag undrar hur ofta de personerna upplever mina armar är så tjocka att jag inte har något människovärde som den absoluta sanningen. Jag undrar hur ofta deras kroppar försöker bryta ner 10000 kalorier, möjligtvis lite mer. Jag undrar hur de gör för att existera.
Alla mängder av mat jag stoppar i mig är bättre än att återställa den kosmiska balansen. Tydligen.
Ja ja.

Jag är vaken igen. Jag är så jävla rädd för att sova. Vill spendera dagen gråtande på akutpsyk igen. Vill bli inlagd. Vill orka sova. Vill supa mig själv medvetslös. Vill kräkas. Vill äta tills jag spyr så att min kropp inte orkar mer sen, så att jag får vila. Jag vet inte varför jag ska ta hand om mig själv, egentligen, men jag försöker i alla fall. Jag vill inte göra någon orolig. Allt är okej. Men jag vet inte vad det ordet betyder. Mycket kärlek. Tillkortakommande. Meningslöshet. Allt är meningslöst. Allt är meningslöst. Varför lever vi?

transportsträcka

Jag har slutat vara min egen bästa vän; jag är en transportsträcka till nästa gång jag får vara med dig. Alla annat är oviktigt. Det nödvändigaste för att överleva. Cigaretter. Nervimpulser.
Det fungerar ju inte, i längden. Måste sprida ut oss mer. Måste hitta tillbaka till självständigheten.

Men hur. Fullständigheten i oss är beroendeframkallande. Jag älskar dig.

djävulsstake

Varför återkommer personerna jag behöver prata med alltid på tisdag?
Fuck tisdag.
:(

say what

Jag vill liksom inte sova, tror jag. Upp halv sju imorgon, möte, dans, Andrés. Det är våran tvåårsdag. Jag vill vara pigg och hel och glänsande. Ja.. fast här sitter jag ju, utan planer på att gå och lägga mig. Jag vet inte. Det är rätt dumt.
En smula.

ja, och när jag känner mig som en person med en kropp som tillåts existera så får jag panik. Ät mindre, behöv mindre, upprätthåll. Det här är viktigt. Det här är ett arbete jag måste genomföra. Ät mindre, ät mindre, ät mindre. Dra åt helvete, hjärnjävel. Nu ska jag förbättra min matplan. Jävla jävla hjärna. Man måste äta. Det handlar om att leva, inte om att vara snygg.

dagens axiom

jag förtjänar en medalj för att jag tog mig igenom den här dagen helskinnad.

Och: TV borde förbjudas helt. Jävla orgie i föråldrade normer!

mongest

Mongo-ångest.
Varför är jag ledsen?
Well.
Jag har ångest över min oförmåga att hantera queertopiasaker, och det är en svårhanterad ångest, så de senaste tre dagarna har min hjärna sagt: hetsät hetsät hetsät.
Och min hjärna säger: jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Och min hjärna säger: jag vill, jag vill, jag vill, jag vill.
Och man måste ju acceptera att det är så. Men man behöver inte göra det ändå.
Gör inte, gör inte, gör inte.
Tiden tiden tiden.
Kroppen.
Lugnet.
Eller:
Glass, kakor, choklad, chips, bröd, magsyra.
Vill, vill inte, ska inte, vill inte, vill.

Jag vill bara.. släppa.
Fortsätta.
Det vill jag, det gör jag.

thanatomani

We must take all of the medicines too expensive now to sell
Set fire to the preacher who is promising us hell
And in the ear of every anarchist that sleeps but doesn't dream
We must sing, we must sing, we must sing.


Jag sitter i mitt kök. Jag lyssnar på Bright Eyes, idag också. Jag dricker lite öl och funderar på om jag har ätit tillräckligt mycket. Jag sorterar mina piller. Piller. De har gjort det så lätt för mig att äta på sista tiden, det skrämmer mig. Bara för att det är så ovant - jag har gått flera dagar utan att ens tänka på att avvika från matplanen. Eller jo, men jag har ingen vilja att göra det. Så jävla konstigt. Jag kan vara lugn. Det känns helt orealistiskt att kunna vara lugn.
Och så.
Bright Eyes <3
Och Andrés <3
Haha.

kukens helvetesfitta

Jag har nackspärr! Hurra, hurra.
Jobbångest.
Queertopiaångest.

Hallå, det är på tiden att jag börjar erkänna för mig själv och andra att det är ansvar jag är rädd för. Eller?
För det är ju så jävla uppenbart. Det är därför jag vill sabotera mig själv hela tiden.
Lol, bruden.

Det kommer göra ont att jobba om en stund i alla fall.
:(

majas fortsatta äventyr i psykvården

Nu är jag hemma efter att ha tillbringat fyra synnerligen upplyftande timmar på Östras akutpsykmottagning. Jag börjar misstänka att det är medvetet obehagligt, så att man ska ta sig i kragen och sluta vara mongo så att man aldrig behöver återkomma.

Deesutom var läkaren jag fick träffa ett stolpskott av den värsta sort, hon gjorde de två värsta sakerna en läkare på en dylik mottagning kan ta sig för. Dels tittade hon hela tiden ytterst allvarligt med stora, gråtmilda ögon, och försökte överösa mig med sin bottenlösa medkänsla (stackars, stackars mig som ville förnya mitt recept!), och dels kände hon att det var på sin plats att efter två minuters samtal ge mig råd om allt från att hantera min ångest till att somna på natten. Herregud! Jag vet att det finns knep för att somna in på kvällen! Och jag är inte rädd för att ta mina Atarax vid behov! Herregud! Det är så jävla oattraktivt med läkare som försöker hjälpa en med saker man inte har bett om hjälp med. Omyndigföklarande på högsta nivå.

Fuck that. Obs, fortsättning följer...

whatever

Jag hänger mig!
Jag hänger mig. Ett verb eller, två verb eller, hänger sig. Hänger sig.
Det är en ordvits som man bara skrattar åt när meningen är i rätt tempus, annars försvinner det. Jag vill studera grammatik, tror jag. Magin i språket försvinner inte när man bryter ner det. Jag blev otroligt provocerad igår av den stackars psykologstudenten, eftersom det tankesättet skrämmer mig. Det begränsande, uppdelande. Antingen är man känslomässig eller vetenskaplig. Antingen upplever man magisk attraktion eller så dödar man romantiken med kliniska diskussioner. Antingen kan man se världen ur ett sociokulturellt perspektiv, socialkonstruktivistiskt, eller så har man en uppfattning om det äkta (med förbehåll för att man kan lägga in en jävla massa olika saker i detta begrepp). Det tankesättet är motsatsen till liv.
Det tankesättet är motsatsen till liv. Var är dynamiken? Hur kommer man närmare någon, någonting? Hur utvecklas man? Jag tror att det är farligt. Jag vet att det är farligt: att upphöja okunskapen till en dygd. Det privata är politiskt, och det finns alltid någon som vinner något på att förhindra öppenhet. Som har en världsbild som inte tål att diskuteras. Ingenting får vara heligt på det sättet. Eller för att vara konkret. De som vinner på att sexet är tabubelagt att diskutera är de män som slipper veta att deras hustrur har fejkat orgasm i trettio år. De som vinner på att förbjuda undervisning om evolutionsteorin är de som vill behålla den religiösa makten över människors sinnen.
Jag vill inte låte så konspirationsteoretisk, jag tror att man gör sånt här omedvetet eller för at man genuint tror att det är för allas bästa. Jag tror att den stackars killen verkligen trodde att man bara kan försvara attraktionen genom att mystifiera den. Men det blir inte bättre för det. Bara mänskligt.

kukens hora!

Snart ska jag gå och lägga mig.
Jag städade inte idag, istället firade jag min sista dag i arbetslöshet med att vara okonstruktiv och stöka ner ännu mer. Så kan det gå!
De senaste dagarna har varit så jävla magiska. Jag vill skriva om det, men orden känns otillräckliga. Det är sommar, jag är tacksam, jag har blandat min mens med Lisa inne på Kellys killtoa, jag accepterar mig själv som den bristfälliga person jag är. Det är som ett kollage, onödigt att försöka förtydliga.
Men ja men ja men ja. Jag gör så gott jag kan!

uppochnersvängar

Så äckligt jävla lycklig, plötsligt. Jag fick ett jobb! Jag äter bröd med citron-och-flädermarmelad! Jag är kär! Jag är snygg! Jag tvättar kläder! Allt är bra!

Hysteriskt!!

Man får ta det onda med det goda så att säga.
Lol!
!!!
!

!

1. De pratar på radion om höns. Jag hänger inte med! Var är boken om hönsraser när man behöver den?

2. ÖLFISK lol. Det låter typ gott, fast ändå inte.

jävla cpmongo!

Jag sitter i mitt kök och lyssnar på The Killers och dricker vin. Har lagat så jävla mycket mat. Stabilt, Maja! Fast det är en lögn att kalla något jag gör stabilt, jag har panik hela tiden, jag är så jävla orolig för att jag ska göra något så att vi går åt helvete igen. Fan. Jag orkar inte ha den jävla oron hela jävla tiden. Men det är värt det, också. För att jag är kär och dumdristig? Och livrädd för att vara på något sätt påfrestande, vilket i sig lär göra mig otroligt svår att ha att göra med. Ha ha ha. Gnäll gnäll gnäll. Lol, lol, lol. Det är onsdag idag vilket kanske betyder att jag inte fick jobbet? - satan. För hon har ju inte ringt, och så. Ska kanske ringa imorgon. Ska kanske söka fler jobb... Fan, fan, fan.

djupt och intensivt vemod

Jag vet inte vad jag ska säga, så jag citerar Jocke Berg i mitt huvud:
det finns inga ord för det
på det här jävla språket

och det är typ allt.
Jag är.. glad, för att vi gör vårt bästa och för att vi är ärliga och modiga. För att vi älskar varandra. Glad och tacksam. Och glad över att jag äter piller som låter mig behålla min hjärna till och med när mitt hjärta spricker, igen. Eller skrumpnar ihop. Jag vet inte. Jag älskar dig.

tänd eld på dina tankar

Vet inte riktigt var jag ska börja.
När du gick, i tisdags, hade det blivit sommar, vilket är helt orimligt med tanke på att snön fortfarande ligger kvar. Men det kändes, på lukten. I luften.

Jag stickar otroligt snygga saker och får typ jobb och dansar töntigt och är glad. Och lär mig att tänka konstruktivt och inte hänga upp mig på alla saker som kan gå snett i det här scenariot - och det är ganska många, men okej, jag litar på att saker händer oavsett om jag oroar mig för dem eller inte.

Just nu är det sommar och jag älskar er och så, väldigt mycket.

:D

Hela min kropp är lycklig.

Hm.
Jag lovar dyrt och heligt att inte analysera sönder situationen nu, bara acceptera den. Det som händer händer. Nu är jag lycklig.

drömtydning

Jag drömde att det var nyårsafton, jag hade jättemycket ångest (lol) men fick ett piller stort som en femma och blev hög och lycklig. Lallade runt. Det var en massa Greenpeacemäniskor på festen, och jag ville imponera på dem hela tiden. Rökte en enorm cigarett. Det var en väldigt fin fest i drömmen, med en massa människor som sov i cykelrummet och dansade i trappuppgången och.. saker. Allt var otillåtet, men kändes okej ändå, det var befriande. Sen slutade mina ben fungera och jag fick panik. När jag vaknade fattade jag att det var för att jag som med kläderna på, mina ben var insnärjda i kjol och täcken och annat.

veckans ord. ps. innehåller saker ni inte vill veta om mig. ds.

förtingligande.
(Enl. wikipedia: Reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen "förtingligande") är betraktandet av ting som om de vore mänskliga eller levande, och betraktandet av sociala relationer som ting. Begreppet är centralt inom den marxistiska teoribildningen. Ett viktigt exempel på reifikation är att de samhälleliga relationerna mellan personer i en ekonomi baserad på varuutbyte framträder som relationer mellan bytesvärden som i sin tur framträder i form av varor och pengar. Marx skriver att den makt som en individ kan utöva över andra individer består i egenskapen att besitta bytesvärde. "[Individen] bär sin samhälleliga makt och sin relation med samhället med sig i fickan [dvs i plånboken].)

Jag gillar't.

I övrigt kan jag säga att jag har varit så inihelvete jävla i behov av att röka hela veckan, men int egjort det, vilket är bra. hela min kropp känner saknad efter nikotin. Nu har jag ätit bort det, vilket visserligen inte är det bättre alternativet, men det är i alla fall ganska skönt. Ja. Sidospår: hur det känns att säga en sådan sak. "Jag tog ett återfall", okej, men: Jag åt fyra fyrkantiga brödskivor, och en halv burk hallonsylt, och två skålar chokladsmet och havregryn och popcorn (det är alltid mest tillfredställande att poppa popcorn.) och typ. en kikärta. DET HÄNDE! Jag gör såna saker ibland. Det är min läggning. Den här gången läsandes The Truth, i min fåtölj, och sen tröttnade jag, och dessutom är jag rädd för att vilja kräkas, med min nya piercing och allt. Annars hade jag nog övervägt det.
Eller, jag överväger det nu också, men kommer inte att.
Det gamla vanliga: jag vill, men kommer inte att [fyll i lämpligt verb], eftersom 1) det är dåligt för min kropp 2) det är dåligt för mitt psyke 3) det gör vän eller familjemedlem ledsen 4) jag vill egentligen inte 5) all of the above.
Det finns alltså många goda skäl för mig att låta bli.
Man skulle kunna argumentera för att det finns minst lika många goda skäl för mig att inte äta en massa konstiga och ganska äckliga saker, men. Men men men. Någon annan ska skriva en bok som förklarar för mig vaför jag gör det, trots de goda skälen. Det ska bli kul att få veta.

Det här är i alla fall det jävligaste jag någonsin har skrivit, även om jag vet att min läskrets är ganska begränsad. Jag vill inte att någon ska få veta. Eller jo: men jag vll inte att det ska finnas såna här saker att veta om mig. Jag vill att mina fula sidor ska få vara hemliga. Det är ju därför jag har en blogg (OBS EFTERKONSTRUKTION, i själva verket vill jag bara ha uppmärksamhet), för att kunna tvinga mig själv att visa det som är riktigt motbjudande, för att tvinga mig själv att stå för det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att det kommer att "rena" mig eller något annat, inte att det kommer att hjälpa mig på något sätt. Jag är bara så inihelvete trött på att jag gömmer saker hela tiden. Jag vill inte gömma saker, det är dumt och lockar mig att vara oärlig. Jag vill vara oärlig och lätt att tycka om.

Man vet att "jag vill" betyder olika saker i olika meningar. Man vet, men bryr sig inte om att precisera.

Sidospår: jag sa bara att, inte hur. Det är dock inte så noga. Poängen, som jag själv försöker förstå, är att det är tillräckligt för att jag inte ska förstå hur jag ska kunna säga till någon innan det händer. När jag fortfarande är, så att säga, på planeringsstadiet. Hej jag är på väg att göra något som jag skäms för mycket för att prata om. Hej jag kan inte tala om varför jag ringer men snälla säg åt mig att låta bli. Hej jag vill bara vara ifred med mina äckliga tankar, äckliga handlingar. Ja. Nej. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det.

sen, när?

Hej, nej, va, jag vet inte.
Jag kommer hem till samma liv varje gång. Jag gör samma fel varje gång. Jag väljer att göra dem. Om jag inte vill göra rätt kan inga piller eller psykologer i världen tvinga mig att göra det.
Jag har ingen lust med ett sånt här tycka-synd-om-mig-själv-inlägg, men jag vet inte, jag... bygger upp stress, och sen släpper jag det. Socker och salt. Min kropp vet inte hur den ska göra för att göra rätt. Min kropp, min alienerade kropp.
Jag ägnade helgen i snökaos i Åmål åt att lära mig vara ett subjekt. Det gick ganska bra. Jag övade flitigt, i alla fall. men uppenbarligen går det inte så fort. Uppenbarligen måste man fortsätta hela tiden. Leva i någon sorts konstant meditation. Fullständig närvaro. Ja, men hur fan ska jag nöta bort tjugotvå års vana? Min kropp har varit en sak för mig så länge jag kan minnas. Men okej, den kan sluta vara det, bara vara jag istället. Det är fullt möjligt. Jag har ju börjat öva.
Duktigt, Maja.

Mail och sms som jag inte har svarat på. Orkar inte ta ställning, orkar inte, orkar inte.

this persian we call cajun on a wednesday

Undviker envist att sova; tuggar tuggummi fastän jag inte borde; lyssnar på Bright Eyes och Tori Amos i mitt huvud. Det är kul att jag har en blogg som jag skriver så fantastiskt insiktsfulla saker i. En vacker dag kommer jag att förklara varför jag gör det - det är en lång historia som handlar om att man skäms för allt man tänker och andra töntiga saker, så jag försöker låtsas som ingenting så mycket det går. Töntiga saker får man lätt nog av.

PS. Jag har ätit typ femton äpplen idag.

PS 2. Hej!

like a story told by the fault lines and the soil

Igår var utan tvekan den bästa födelsedag jag kan minnas. Från början till slut; med den mystiska musiken som min familj väckte mig med, att ystert skutta i snön vid Ruddalen, Sherlock Holmes, thaimat, drivor av fantastiska människor och den grupp popsnören som sjöng i min säng ända in på småtimmarna. För att inte tala om Anjas frenetiska nattliga städande. Och att jag fick pengar nog att pierca mig. Och att Josefina kom, srsly. <3

<3

Ni är så jävla bra. <3

:D

Sherlock Holmes!!! <3<3<3

en lång lång tid

Det känns som att: jag har haft en fantastisk period men nu är den slut. Jag orkar inte vara glad mer. Jag orkar inte ta hand om mig själv. Jag orkar inte vidta vissa mått och steg för att undvika det här - att vara rödrandig och svida och ha ont i hela kroppen. Magmusklerna. Det hade varit lätt att undvika, tror jag. Fast det tror jag ju alltid. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra för att sluta vilja skada mig själv. Det är ju, olyckligt nog, det enda jag vill, nästan hela tiden. Jag måste ta reda på det snart för jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte. Jag vill att någon ska komma hit och lägga sig bredvid mig på sängen och röra vid mig - eller inte, eftersom 1) jag vill inte någonsin igen försöka blanda in en oskyldig yttre part i mitt liv och 2) det finns inte en centimeter av mig som inte är motbjudande. Okej, så, jag vill att någon ska komma och lägga sig bredvid mig och lyssna på mig när jag berättar om varje centimeter, kubikcentimeter antar jag, vidrigheten går rakt igenom, och varför jag hatar just den. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill i och för sig inte att det ska vara något över huvud taget.

Det hela är synnerligen förvirrande.

Jag vill lägga mig ned och be om hjälp. Men det ska jag inte, eller hur? Jag ska sova nu och vakna imorgon och fortsätta fungera.

:O

:O
:O
:O
Jag ska på anställningsintervju imorgon! Greenpeace! Värvare! WTF
:O
:O
:O

HJÄLP.

mm.

Jag hatar mig själv och vill vara någon annan. Jag vill bara säga förlåt förlåt förlåt för att jag inte kan känna att bra saker är tillräckligt bra. Jag vill vara tacksam. Jag vill att det ska räcka. Jag vill förstå varför jag inte fungerar.

saker i världen som är bra

Neil Gaiman + Amanda Palmer <3
Det är så jävla fint!
Aah!
<3
!

glädjesprudlande!

Jag har en oförklarlig och synnerligen irriterande muskelvärk på vänster sida om ryggraden, mellan skulderbladen. Fuck you, svårstretchade område!
Dessutom hatar jag, men en brinnande passion, att skriva ansökningsbrev.

LALALA. Dans dans dans. Dobidobidoo...

nykterhetsrörelsen informerar

Man orkar dansa fan så mycket mer när man är nykter!
Däremot orkar man inte vara med på efterfester. Men om jag ska vara ärligt finner jag ett perverst nöje i tanken på att min lägenhet blir utnyttjad medan jag sover.

en kort men synnerligen metaforisk sammanfattning av min dag

1. Paradiset.

2. Min daimon.

3. Min hjärna.

4. Ett axiom.

5. Meningen med livet.

man lär sig inte.

Hmm. Alkohol y/n?

offensivt. nu då.

Jag blev med band. Sånt händer-
tydligen.
Filmfestivalen också. Har hittills sett: A single man, Soul Boy, Videocracy, Metastases, Brotherhood, I Love Philip Morris. Av varierande kvalitet.
Dock borde alla se Videocracy, den var förjävlig på det bra sättet som får en att skratta och gråta på samma gång. Srsly, världen, är den ett skämt eller?

Sova och läsa bok om BDD. Sjukt konstig störning som jag i alla fall tydligen inte har (min skeva kroppsuppfattning faller alltså inom ramen för normala ätstörningsbiefferkter, good to know). Mhm.

Går runt på dagarna och fantiserar om olika människor som jag känner, som jag skulle kunna stöta på. Och snö. Massor av snö. Ja.

Sova, ja.

djupandning

Så klockan kvart i två på natten går jag upp och hämtar min dator och ett nikotintuggummi till. Dygnsrytm? jag tror jag sa nånting om det. Eller höll en jävla monolog för mig själv om det, om hur bra det är och hur mycket jag behöver skaffa en vettig sådan. men jag kan verkligen inte sova, det går inte, så jag siktar på tre till fyra timmars sömn och en helt förjävlig dag imorgon. Värre saker har hänt. Jag kan inte fortsätta vara så här konturlös. Allt faller isär för mig och när jag ligger här, omgiven av påbörjade projekt och halvtänkta idéer, är det omöjligt att hitta någonting över huvud taget att hålla fast vid. Jag vet att jag kan slappna av och acceptera nuet, men det förändrar inte det faktum att nästa ögonblick kommer att inträffa och jag har ingen som helt uppfattning om vad jag över huvud taget vill att det ögonblicket ska innehålla.

Mår jag bra? Ja. Jag kan inte påstå annat. Jag har inte hetsätit på evihgeter eller skadat mig själv på annat nämnvärt sätt, och de senaste månadernas panikattacker kan räknas på ett fingers knogar, typ. Och självmordstankarna har dragit sig tillbaka till ett vagt mummel i bakgrunden. Ja, jag mår bra, så inihelvete jävla.

Men kan man ens ställa den frågan utanför sitt sammanhang? Jag mår bra, men lever fullständigt utan riktning eller mening. Jag orkar göra ungefär tre saker på en dag, och när de sakerna äger rum förmår jag bara koncentrera mig på det som händer just då, glömmer allt annat. Mitt liv är en lång rad att-göra-listor som aldrig blir avbockade mer än till hälften. Jag vill ha ett jobb, visst, men helt realistiskt sett förstår jag inte alls hur jag skulle kunna klara det. När de i snitt tre sakerna är avkarade är jag fullständigt tom i huvudet, läser om gamla barnböcker och försöker glömma att jag finns.

Och glömmer. Jag ligger i ett fort av aldrig avslutade projekt och försöker se mig själv och misslyckas. Och misslyckas. Och känner ingenting. Det enda som märks är att jag är en person som inte kan ta särskilt djupa andetag. Jag försöker, men jag är rädd för att känna att min mage rör på sig. Andas överst i bröstkorgen. Kan inte ens komma ihåg att ta hit mina piller. Tappar tråden halvvägs in i inlägget.

Jag mår bra. Jag kan bara besvara frågan i jämförelse med minnen av att ha mått jävligt mycket sämre. Jag vet ingenting. Jag vill att någon ska berätta för mig, men ännu hellre vill jag kunna veta själv. Jag vet inte. Jag är för gammal för att ha en sån här kris.

skäggbiff?!

Jag älskar mina människor. Jag äskar er så jävla mycket och bara det är så otroligt omvälvande. All den energi jag i teorin borde lägga på saker som att skaffa en bra dygnsryrm, ringa mina jävla samtal, bli bra på det ena eller det andra.. går åt till att nära mina relationer. För visst fan är det ansträngande för mig, fortfarande, varenda jävla sms och facebookinlägg är ett dagsverke i sig, Men det är så obeskrivligt fantastiskt att det faktiskt fungerar. Jag har människor som jag älskar, och jag kan vara med dem och visa det. Även om det handlar om att följa med till andra lång och dricka ett par öl och kritisera någon ordvits. Jag kan, jag vågar, det går. Och jag har så otroligt mycket kärlek att slösa. Och det blir bara lättare och lättare. Det känns så fånigt på något sätt, att mitt liv kretsar kring något som är en bisak, en vardagssak för de flesta (tror jag), men för mig är det magiskt. Ja. Jag älskar er. Och jag älskar att det är så.

Nu ska jag sova!

natt, igen.

Okej, jag vet faktiskt inte vad det är jag vill säga.

rädsla? någon annan sa det.

"Lita på mig, jag vet vad jag gör.

Ja.
Hon vet vad hon gör - hoppas jag - och jag vet, jag vet vad det betyder.
Vi sitter i samma rum, i samma dröm.
Sluter ögonen, möblerar rummet, regisserar filmen. Skriver reglerna. Allt som finns är det vi tillåter. Vi bestämmer. Vi vet vad vi gör. Det finns inget att vara rädd för här -

jag kan inte ens ljuga om det. Hon vet lika väl som jag gör att allt det här är rädsla och värst av allt är rädslan för att förlora kontrollen, eller om det var tvärtom, att ha den.
Det är vi som bestämmer. Det ÄR vi som bestämmer. Det är vi som sluter ögonen. Det är vi, vi, allt vi väljer är vårat eget. Vi vet vad vi gör för det var vi som skrev reglerna.

Jag vill ut. Jag vill öppna ögonen.
Allt utanför är spindelväv. Spindelväven är - och hur uppenbart är det inte? Metafor för rädslan. överallt. Jag undrar om alla människor lever på det sättet: i ögonvrån ser man den hela tiden, klibbig, mörkgrön, tung. Om man ser den och går rakt igenom. Eller stannar, fastnar, fångas, eller tvekar bara. Om det finns ett sätt att få den att försvinna. Om den ens behöver försvinna.
Jag tror inte det - egentligen. Rädslan är inte farlig. Bara utmattande. Lättare, då, att stänga in sig. Att blunda. Att möblera världen med sig själv."

Hm. Alltså: jag försöker åstadkomma en begriplig tanke om hur jag förhåller mig till rädsla. Men det är ju så förbannat svårt, och ingen metafor förklarar det tillräckligt bra. Vad händer när man stänger in sig och blundar? Det läcker. Man förgiftas. Och sen fortsätter man, men hur ska man kunna skapa en trygg värld ur sig själv när man är mer rädd för sig själv än något annat? Det...håller inte. Inte metaforen heller. Utrymmet krymper hela tiden. Jag har ingen bra bild för det. Hm.
Spindelväven är bättre: den är inte en bild, det är min fysiska upplevelse. Världen består av materia och tjock, seg, mörkgrön, klibbig spindelväv. Det är ofta ganska vackert och så, men svårt att förhålla sig till. Hm hm.
Och... jag återkommer till Kent hela tiden, förstås. Att våga vara rädd. Det..är så. Det är bra. Men jag har sett vad som händer när man blir för mycket ett med sin rädsla också- det är inte gulligt. Jag vet inte vari skillnaden ligger. Hm, hm, hmmmm.

Nej, jag vet inte. Börjar om igen, igen, igen.
Skriver vad jag är rädd för.
Men till och med det är svårt, för ärligt talat? Inget är särskilt farligt. Det värsta som kan hända är att jag dör.
Tänker jag, tänker jag, tänker jag. Och samtidigt: spindelväven. Och tyngden i armarna. Och det andra som jag känner.
För helvete. JAG VET INTE.

hm!

HAHA
Jag lärde mig just på internet att:
den sortens, jag vet inte ens vad det heter på svenska, stretch marks? som jag har på mina lår uppstår när kroppsdelen i fråga hastigt minskar i storlek.
WTF LOL.
Min nyvunna kunskap gör mig:
nervös, euforisk, lättad, frustrerad, förvirrad-
och det är bara de känslor jag kan identifiera på rak arm.

Vad innebär det här?
1) Jag tror det jag vill tro på, även när det gäller internet
x) Inget av det här har någon som helst relevans i mitt nu, men för tre, fyra år sedan hade det i grunden förändrat min världsbild
2) Min kropp är för mig inbäddad i sådana lager av innebörd, konnotationer, reaktioner, och mer eller mindre felaktiga slutsatser att man inte ens vet var man ska börja

eller samtliga ovanstående. Ja. Herregud. Min mat och mina känslor är om inte avslutade kapitel så åtminstonde påbörjade sådana, men min kropp? Allt börjar - och slutar - i min kropp. Och jag vet inte ens hur jag ska.... jag vet för helvete inte ens hur jag ska beskriva att jag överhuvud ska det. Vad det nu här.

Hm.

natt natt maja natt

Jag skulle sova idag! Ju.
igår gjorde jag det inte, vilket är anledningen till att jag utan överdrift har spenderat kanske femton timmar av det senaste dygnet i den här fåtöljen. Zombie mode. Huvudvärk. Små stråk av ångest, som passerar när man tittar närmare på dem. En fysisk upplevelse av tyngd, som är ganska fascinerande på alla sätt utom att den hindrar en från att röra sig. Det är utan tvivel tydligt att jag behöver en handlingsplan för dagar när jag vaknar som zombie.
Jag har varit utanför dörren, i kanske tio minuter, i alla fall tillräckligt lång tid för att röka två cigaretter (även två inomhus, min mest förbjudna och mest njutbara hobby ("njutbar", srsly, wtf. EW)) och lyssna på tre låtar, tror jag. Det var efter mörkrets inbrott. Det fina med den promenaden var att jag uppenbarligen föll genom en maska i universums väv, för på tillbakavägen passerade jag Kvibergs Gravstenar från en helt annan vinkel än vad jag logiskt sett borde ha gjort.
Så det var ju lite kul. Jag lyssnade på Bright Eyes. Det var länge sedan. Och jag vet inte riktigt vad det är, jag kan utan att tveka göra narr av Kim för att han försvarar Hästpojken-snubbens sångröst, men när Conor Oberst sjunger falskt som en skata blir det bara... magiskt. För mig. Jag vet inte, det beror kanske bara på nostalgi. Eller snarare en möjlighet att återuppleva vissa sinnestillstånd utan allt runt om, det som skapade och skapades av sinnestillståndet. Det här, det är mitt sena högstadium och tidiga gymnasium, det får mig att känna som jag gjorde då, ibland - utan analys, i tydliga färger, fulla av hemliga och livsviktiga betydelser som bara kunde tolkas i vissa harmonier, dofter, ljud. Absoluter, helheter. Jag älskar att ha upplevt världen på det sättet, det var fint, men i eftertankens kranka blekhet kan jag säga att det inte var ett särkilt långsiktigt sätt att lära känna världen, eller sig själv. När jag tillskrev mina upplevelser en orörbar, ogripbar betydelse så bestämde jag mig omedvetet för att det här, det som var vackert, var det bara för att jag inte förstod. Jag lärde mig ingenting.
Det är fint att lära sig. Det vackra, det synbart fulländade, blir bara mer ju mer man ser av delarna, ju mer man är villig att veta om det. Och helheten, komplettheten, försvinner inte, den kan inte försvinna. Snarare blir det lättare och lättare att se den. Eller känna den, vilket ligger närmare sanningen, även om det nog inte äger rum i något speciellt sinne, utan i det allmänna varandet.
Det är kul att skiva om det här idag. Det som jag kallar zombie mode, det jag vaknade i idag, är väl närmast den totala avskärmningen från att existera. Och från att kunna överblicka min situation. Och att kunna förändra den.
Det är, förståeligt nog, ett tillstånd som alltid skrämmer skiten ur mig. Den totala meningslösheten och oförmågan att agera, påverka. Men.. jag vet inte varför, men idag var det bara okej. Det var förjävligt, men okej. Min matplan gick fullständigt åt helvete, men jag var inte rädd för någonting, jag ville inte ens hetsäta, även om jag tänkte på det. Förstås. Det var.. jag vet inte, jag är förvånad och chockad. Och nöjd. Och förvånad. Men så var det i alla fall. Och jag gjorde saker, även om det inte direkt var något att skryta med: jag ringde till och med. Jag sköt upp det så länge jag vågade, men sen ringde jag och hon som svarade har en fantastisk, fantastisk röst och vi pratade om att inte kunna sova och det var.. fint. Jag älskar det nya sättet att kommunicera som jag lär mig, det utan hämningar, regler, spel. Det som bara säger det som behöver sägas, det som är viktigt.

Ja.
Nöjd, och förvånad.
Nu ska jag sova, kanske.

PS:
but I talk in the mirror
to the stranger that appears.
our conversations are circles,
always one sided, nothing is clear

except we keep coming back
to this meaning that I lack-

he says the choices were given
now you must live them
or just not live.

but do you want that?

<3

blergh

Ibland är man bara omotiverat glad, så är det.

musik

Jag hallucinerade din lukt på spårvagnen. Jag visste, eller borde ha vetat att det bara var i mitt huvud eftersom jag hade hallucinationsintensiv ångest just då, men jag ville ändå att du skullle stå på nästa hållplats så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. Att du skulle sätta dig bredvid mig så att jag kunde luta mig mot dig och gråta. Du är det tryggaste jag vet. Du är det enda trygga i hela världen. Du är det enda min hjärna tror kan få mig att känna mig hel nu... men jag är tacksam för att jag älskar dig tillräckligt mycket för att inte kunna ha dig i mitt liv. Det är som det är. Jag vet bättre.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill att någon ska hålla i mig och säga att det blir bra. Men jag kan inte lämna ifrån mig ansvaret, jag måste lära mig att lita på mig själv när jag säger det. Det går över, det går över, jag vet det, till och med nu, det blir bättre, det blir lite bättre. Om jag väntar ut det. Det blir bra. Ingen annan kan göra det bra. Jag ska aldrig mer lura mig själva att tro att någon annan kan göra det bra.

I've been baking cakes for the enemy

Det enda intressanta jag har att säga just nu är att... jag har jävligt mycket ångest. Och jag går runt och gör saker som jag ska göra och glömmer häften, men det kan inte hjälpas. Och jag äter ordentligt. Och jag sover så gott jag kan.
Det var ju jävligt intressant!

Som tur är finns Amanda Palmer. Och tålamod. Om man har tålamod tillräckligt länge så ordnar det sig oftast.

på arbetsförmedlingen

"Har du några fysiska, psykiska eller sociala hinder som vi borde känna till?"
Jag tog två piller bara för att våga gå hit.
"Nej då."


Fast det här är lite väl melodramatiskt. Jag hatar bara att mörka det faktum att jag är ett fullständigt mongo. Jag vill kunna säga, det är inte direkt helt okej ställt här inne, men vem har å andra sidan det? Jag kan fortfarande sköta ett jobb. Det suger att allt inte är okej. Det bästa är att kunna säga, jag gör det här fastän jag är rädd. Så att man kan bli bemött utifrån det.

Slutsats! Hurra för s.k. safe spaces.

lobotomi?

Jag hatar att mitt liv är som en jävla hinderbana. Sådär, tänker jag, nu har jag etablerat en matplan och mobbat ut rösten i mitt huvud som försöker vertala mig om att vilken väg jag än väljer för tillfrisknande så är den nog ganska dålig, jag pratar med min sponsor varje morgon och rannsakar mitt störda inre som sig bör. Jag mår ganska bra. Läget är hyfsat under kontroll. Jag kan se mig själv i spegeln utan att se ett oformligt monster. Men då! Haha. Då kommer en annan vänlig röst som komplimerar min goda karaktär, och ser det inte ut som att jag har gått ner lite i vikt, och kanske borde jag väga mig för att stärka mitt självförtroende genom detta fantastiska under?
Nej det ska jag inte, säger jag då. Jag har testat den grejen. Den var ungefär lika kul som att bli våldtagen i ögat.
Men jooooo....
Och så vidare. Och nej, jag ska inte väga mig.
Men jag vet att nu har jag framför mig en vecka när den här tanken kommer att krypa in i mitt huvud och skrika tills jag inte kan höra något annat, hela tiden, och värst kommer det vara i mitt föräldrahem eller annan plats utrustad med våg, där kommer jag att få små psykoser när jag går på toa, och all energi kommer gå åt till att ignorera tanken, släppa den, och så småningom kommer den att tona bort när jag inte matar den med nånting. Och jag kommer att gå vidare, lite bättre rustad för framtiden. Men det är så inihelvete jävla förbannat tråkigt att lägga sitt liv på sånt här.

man lär sig leva med sig sig själv först, etc.

JAJA.
Jag... försöker. Göra nånting. Nu t.ex. ska jag söka jobb. Sen ska jag laga mat. Sen ska jag skriva i min anteckningsbok. Sen ska jag ta över världen. Sen ska jag bli harmonisk för all evighet.

statusuppdatering

Jag hatar att försöka utvärdera det allmäna tillståndet, men jag älskar att hitta fulländade ögoblick även här, lite var som helst.
Jag hatar sömnbristen, jag är rädd för den och hatar att vara det, men jag älskar - nej, men jag är otroligt tacksam för att jag vågar slappna av och riskera att försöka och misslyckas snarare än att ge upp direkt.
Men jag hatar sömnbristen, att inte ens pillrena funkar nu. Jag hatar, hatar, hatar att gå och lägga mig ensam, men älskar att sitta i min fåtölj på kvällarna med te och böcker.
Jag hatar att inte ha någon att komma hem till, men älskar att vänja mig vid mitt eget sällskap.
Jag hatar så inihelvete jävla mycket att det fattas en person i mitt liv, men jag älskar att jag har världens finaste vänner ändå, ändå, ändå.
Jag hatar att sakna. Men det finns tusen små fina saker och jag älskar att jag kan uppskatta dem. Ändå. Ändå, ändå.

mitt nyårslöfte

Jag ska aldrig mer. Det här är så jävla konstigt. Som ett jävla vakuum. Men det.... Jag tror att det kommer att gå att hitta fotfäste i världen igen. Sen. Om en stund. Nu är det bara.... Jag måste skaffa ett jobb, snarast. Också. Det finns inga former längre.