nerförsbacke hela vägen hem

Man vill vara glad, och man är det ett tag, men förr eller senare sitter man ändå där i sin fåtölj och är förbannad. Kan inte sova. Kan inte läsa. Kan inte skriva. Kan möjligtvis med lite god vilja sitta och vara förbannad.

Jag trodde det hade gått över, men vad går över? Gravitationen är konstant, i alla fall måste jag utgå från det i varje handling, för enkelhetens skull. Jag vill inte att det ska vara så, men om jag släpper ett glas går det lik förbannat sönder. Och man orkar inte gå lika långt när det är uppförsbacke hela jävla tiden. Och andra metaforer.

Och andra metforer. Det här är mitt hem, mitt kök, min fåtölj, min jävla handfallenhet och ovilja och ont i magen.

Jag vill inte bo här. Jag vill inte komma tillbaka hit. Men man orkar inte gå lika långt när det är uppförsbacke hela jävla jävla tiden.

Men det är okej.
Det finns personer.
Det är tur att det finns personer så att man inte behöver ge upp den här gången heller.