idag, alla andra dagar

Jag är: arg, äcklad, förtvivlad, tom, likgiltig, lättad, förkrossad, vilsen, förvirrad, nej, jag vet inte, jag vet inte. Sen kanske det tar slut.

jag orkar inte, orkar inte säga det

Du säger att du är stark
att du har vart igenom det här förut
Du kommer fortsätta
det finns inte mycket mer att säga nu

Vi två hör hemma
i ett rum med inga andra
Om jag var tio år yngre
skulle jag inte behöva dig längre

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför
Varför måste vi döda varandra
Nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid

Jag kommer inte älska dig
för resten av livet
Vill inte leva med tungan hängades utanför
och tycka synd om mig själv

Jag kommer inte höra av mig igen
och jag kommer inte ta skulden
Så säg det och få det gjort
det finns bara ett enda sätt att brinna upp

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför
Varför måste vi döda varandra
nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid

För en lång lång tid...

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför

Varför vi måste vi såra varandra
nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid...


(Håkan Hellström. Nån annan får säga det istället.)

helvete, satan, kukfitta etc.

Jag älskar dig.
Allt annat gör för ont att tänka.

Det är som när man har skadat sig riktigt illa; chocken har inte gått över än, det känns fortfarande inte. Ingenting alls.

halv fyra på morgonen, tror jag

Ja. Jo, för det är ju så här att: den sjunde januari ska jag återigen åka ut till Östra sjukhusets anorexi- och bulimienhet, och där ska jag förklara för en psykolog att jag är fullständigt jävla hopplös, och att det inte alls hjälper med regelbundna måltider, och att jag tar vad som helst, utom kanske Li som var fullständigt odräglig som terapeut.
Och det är ju illa nog i sig, med tanke på hur väl jag trivdes sist.

Men: efter ytterligare veckor och månader av väntan, så kommer jag att få gå på mitt första besök, och jag kommar att behöva. Eh. Väga mig.
Och det är typ. Alltså, förra gången jag gjorde det var det illa nog, men nu väger jag c.a. tjugo kilo mer och det är inte ett koncept som min hjärna kan ta till sig, alls, över huvud taget.
Nej, jag har inte kontrollerat siffrorna, men jo, jag är ju för i helvete inte blind, och min kroppsdysmorfi är ärligt talat ganska lugn nu för tiden.
Problemet är egentligen inte att jag är rädd för att få veta att jag är avsevärt större nu - det är liksom svårt att missa.
Problemet är inte att alla omkring mig kommer att skuta älska mig när det finns en siffra som slutgiltigt bevisar det tragiska tillstånd jag har försatt mig i - herregud, jag må lida av övertygande vanföreställningar, men till och med jag har efter stor tankemöda lyckats genomskåda det där.
Problemet är inte att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.
Problemet är inte att jag hatar min kropp för att jag skapar den genom att göra mig själv illa, eller genom att vara en person som äcklar mig.
Problemet är inte... eller snarare är det samtliga punkter, på en gång, hela tiden i min hjärna. Och att jag inte vet hur jag ska börja, och därför aldrig någonsin börjar.

Och problemet är att jag vet att jag väljer de här tankarna, det här livet, för att jag hellre tar det än att verkligen möta mig själv. Jag vill inte behöva skämmas. Men jag måste, för min egen skull. men så länge jag har min så kallade sjukdom så kan jag undvika det.

Man skulle kunna säga att jag vill bli frisk, men jag vill slippa tillfrisknandet. Om man trivs med de orden. Jag gör det inte. Jag kanske borde.

masochism

Åh vad jag bakar kakor. Bakar, bakar, bakar. Åh vad det är o-bra för min själ.
Tänk inte på det mer då...

Åh vad det är bra för min själ att ha Anja. Och trolldegsdjur. Och inte kunna undgå att känna ig som en duglig människa, för ärligt talat, hon är tydligare än en bilderbok, och hon vill vara med mig, vill göra saker med mig, tycker om det. Tycker om tekoppar med fat också, gör hon. Och om jag kan göra det här rätt så... ja. Ja, ja. Jag duger väl då.

Och hon är ju bara ett exempel av flera.

Det här känns lite (enormt) jobbigt att skriva, men jag gör det nu för att det är sant och man måste ha bevis att återvända till, ibland, ofta.

Och för att jag är så jävla tacksam. För er. För... att jag kan vara en person som ni kan tycka om.
Och nu känner jag mig så jävla töntig att jag spricker.

Ursäkta, men märks det hur oinspirerad jag är?

(lol.)

ja, allså

Min dygnsrytm är helt förstörd. Jag ligger vaken och glänser, känns det som, i det gamla vanliga halvpsykotiska ansvarslöshetstillståndet.

Det är... okej. Ja, och nej. Jag vet inte vad jag borde, eller ens vad jag vill. Livet är överväldigande vagt.

brandfaror

Jag har tillbringat hela dagen i Susannas säng, med laptopen som enda sällskap. För det är ju så, att jag behöver skaffa en varningsskylt som pedagogiskt förklarar att när jag känner mig missförstådd reagerar jag med blind panik och våld, det är sant, fråga Andrés. Och det är dåligt, men inget att oroa sig för, bara att ignorera. Allt sånt här går över, jag behöver bara ligga under täcket en stund och inte tänka på hur socialt misslyckad jag är, eller det sociala misslyckandets konnotationer: ful, dum, misslyckad, hopplös, tjock, samhällsfarlig. Det kan inte beröra mig om jag inte låter det.

Det försöker och dess fingrar är långa och lealösa, men det svider bara lite på huden, det...

Nej, ta om det från början. Livet är just nu för mig fullkomligt ohanterligt. Jag skulle kunna säga något om självmordstankar, men, det gör inte situationen rättvisa. Livet är fult och vidrigt och jag gör mitt bästa för att säga upp prenumerationen, men så kommer de där ögonblicken när man använder sina förmågor för att göra något bra, eller bara råkar göra något rätt mot någon annan, eller bara lyssnar på Röd och upplever den där fullkomligheten som... ja, som är det man väntar på, oftast, när man sitter livrädd bland fragmenten och söker efter sammanhang, nånting, vad som helst att hålla fast sig i. När det känns lätt och helt. När man älskar människor. Och man ser allt det där som ligger inom räckhåll, man vet att man har allt det här fullkomliga. Men. Men förstås förstör man det, för att man inte kan eller inte vill eller inte vågar eller, eller, man kan bara inte, det är nåt med generna, med hjärnan, med ödet. Och det händer och man har väntat på det och man låter det gå överstyr, det är ju inte mer än rätt, det är ju mig vi pratar om nu.
Och sen besvikelsen.


Det här är helt obegripligt.


Eller så här: jag är på den psykiska bottnen nu, då kan jag tappa alla mina hämningar och vara världens vackraste och dansa hela natten och råka ut för fantastiska äventyr, låta det ske, ta alla möjligheter, göra det fort innan jag krossar allt. Då behöver man gå ut och dansa.

skarpt läge

Nej, jag skojar bara. Snart kommer det att bli. Just nu sitter jag bara och väntar på att allt ska gå mig ur händerna. Förlåt.

faktiskt II

Nej, förlåt. Är man oförmögen att ta hand om sig själv, kan man ej heller ta hand om andra: det är min bästa och värsta bortförklaring.

faktiskt

Jag hatar er. Jo. Nej. Eller. Det beror väl på vem man syftar på. Jag hatar, hatar, hatar, och orden stockar sig i halsen. Som spyor, fast den metaforen är inte ens en sådan, den är verkligheten. Jag orkar inte, fast jag kan inte påstå att jag inte orkar längre eftersom jag aldrig har gjort det. Vill sluta lyckas se glad ut och försöka ta ansvar nu, vill äntligen inse att jag inte kan, vill ge upp, vill inte. Vill släppa ut orden. Vill stänga allt ute. Ta bort. Rensa