brandfaror

Jag har tillbringat hela dagen i Susannas säng, med laptopen som enda sällskap. För det är ju så, att jag behöver skaffa en varningsskylt som pedagogiskt förklarar att när jag känner mig missförstådd reagerar jag med blind panik och våld, det är sant, fråga Andrés. Och det är dåligt, men inget att oroa sig för, bara att ignorera. Allt sånt här går över, jag behöver bara ligga under täcket en stund och inte tänka på hur socialt misslyckad jag är, eller det sociala misslyckandets konnotationer: ful, dum, misslyckad, hopplös, tjock, samhällsfarlig. Det kan inte beröra mig om jag inte låter det.

Det försöker och dess fingrar är långa och lealösa, men det svider bara lite på huden, det...

Nej, ta om det från början. Livet är just nu för mig fullkomligt ohanterligt. Jag skulle kunna säga något om självmordstankar, men, det gör inte situationen rättvisa. Livet är fult och vidrigt och jag gör mitt bästa för att säga upp prenumerationen, men så kommer de där ögonblicken när man använder sina förmågor för att göra något bra, eller bara råkar göra något rätt mot någon annan, eller bara lyssnar på Röd och upplever den där fullkomligheten som... ja, som är det man väntar på, oftast, när man sitter livrädd bland fragmenten och söker efter sammanhang, nånting, vad som helst att hålla fast sig i. När det känns lätt och helt. När man älskar människor. Och man ser allt det där som ligger inom räckhåll, man vet att man har allt det här fullkomliga. Men. Men förstås förstör man det, för att man inte kan eller inte vill eller inte vågar eller, eller, man kan bara inte, det är nåt med generna, med hjärnan, med ödet. Och det händer och man har väntat på det och man låter det gå överstyr, det är ju inte mer än rätt, det är ju mig vi pratar om nu.
Och sen besvikelsen.


Det här är helt obegripligt.


Eller så här: jag är på den psykiska bottnen nu, då kan jag tappa alla mina hämningar och vara världens vackraste och dansa hela natten och råka ut för fantastiska äventyr, låta det ske, ta alla möjligheter, göra det fort innan jag krossar allt. Då behöver man gå ut och dansa.