faktiskt

Jag hatar er. Jo. Nej. Eller. Det beror väl på vem man syftar på. Jag hatar, hatar, hatar, och orden stockar sig i halsen. Som spyor, fast den metaforen är inte ens en sådan, den är verkligheten. Jag orkar inte, fast jag kan inte påstå att jag inte orkar längre eftersom jag aldrig har gjort det. Vill sluta lyckas se glad ut och försöka ta ansvar nu, vill äntligen inse att jag inte kan, vill ge upp, vill inte. Vill släppa ut orden. Vill stänga allt ute. Ta bort. Rensa