halv fyra på morgonen, tror jag

Ja. Jo, för det är ju så här att: den sjunde januari ska jag återigen åka ut till Östra sjukhusets anorexi- och bulimienhet, och där ska jag förklara för en psykolog att jag är fullständigt jävla hopplös, och att det inte alls hjälper med regelbundna måltider, och att jag tar vad som helst, utom kanske Li som var fullständigt odräglig som terapeut.
Och det är ju illa nog i sig, med tanke på hur väl jag trivdes sist.

Men: efter ytterligare veckor och månader av väntan, så kommer jag att få gå på mitt första besök, och jag kommar att behöva. Eh. Väga mig.
Och det är typ. Alltså, förra gången jag gjorde det var det illa nog, men nu väger jag c.a. tjugo kilo mer och det är inte ett koncept som min hjärna kan ta till sig, alls, över huvud taget.
Nej, jag har inte kontrollerat siffrorna, men jo, jag är ju för i helvete inte blind, och min kroppsdysmorfi är ärligt talat ganska lugn nu för tiden.
Problemet är egentligen inte att jag är rädd för att få veta att jag är avsevärt större nu - det är liksom svårt att missa.
Problemet är inte att alla omkring mig kommer att skuta älska mig när det finns en siffra som slutgiltigt bevisar det tragiska tillstånd jag har försatt mig i - herregud, jag må lida av övertygande vanföreställningar, men till och med jag har efter stor tankemöda lyckats genomskåda det där.
Problemet är inte att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.
Problemet är inte att jag hatar min kropp för att jag skapar den genom att göra mig själv illa, eller genom att vara en person som äcklar mig.
Problemet är inte... eller snarare är det samtliga punkter, på en gång, hela tiden i min hjärna. Och att jag inte vet hur jag ska börja, och därför aldrig någonsin börjar.

Och problemet är att jag vet att jag väljer de här tankarna, det här livet, för att jag hellre tar det än att verkligen möta mig själv. Jag vill inte behöva skämmas. Men jag måste, för min egen skull. men så länge jag har min så kallade sjukdom så kan jag undvika det.

Man skulle kunna säga att jag vill bli frisk, men jag vill slippa tillfrisknandet. Om man trivs med de orden. Jag gör det inte. Jag kanske borde.