I'm trying to be assertive, I'm making plans...

Assertive, det är ett av mina favoritord just nu. Och closure. Om man har lust kan man alltid försöka tolka in nånting i det.

Jag skriver för att jag inte har något bättre för mig, klockan är en minut över fem, sömn är någon sorts avlägsen kontinent, fast jag är torr bakom ögonen. Som det blir när de vill blunda. Eller hur!
Jag fick mongot eftersom du är någonstans ganska långt borta, och jag hatar att vara ensam när jag inte har planerat det. Jag hatar när människor inte gör de saker de säger till mig att de ska göra. Fast det är ju bara ett fenomen i mitt huvud, eller hur? Det är så främmande för mig att vara känslomässigt beroende av någon, så det känns som att jag behöver någon sorts villkor: lova att du alltid är här när jag behöver det. När jag vill. Lova att mitt behov av dig alltid blir tillfredsställt.

Det som faktiskt hände var att jag kom på det här, och sen tänkte jag: okej, men det är ju inte rimligt. Jag äger dig inte. Jag vill inte äga dig. Du är en liten katt med len mage, du kommer och går som du vill, du stannar hos mig för att du vill, om du vill. Allt som kan skada mig skrämmer mig, därför vill jag kontrollera det. Men du är inte en sak jag kan kontrollera. Det finns ingenting man kan kontrollera på något annat än ett teoretiskt plan. Fuck that! Om jag inte klarar mig själv, vad är jag då?
Eller så bör det formuleras så här: jag är en intelligent person, jag klarar av att sköta mitt jobb exemplariskt, jag skapar ett fantastiskt förhållande med dig, jag fungerar i relationer - uppenbarligen är jag kapabel att göra det mesta. Uppenbarligen kan jag sitta här och rulla cigaretter och kolla på House tills min kropp vill sova.

Så enkelt var det.

Det är coolt att tänka!