mänskligheten

För ovanlighetens skull tänker jag inte på den generella, utan på min egen, högst specifika.
Jag hatar att erkänna att jag har fel. Jag hatar det mer än allt. Det gör ont i hela kroppen. Inte i sakfrågor - även om jag alltid argumenterar som om jag vore tvärsäker, så finns det inget som gör mig lyckligare än att bli motbevisad (det är sant. det gör mig närmast sexuellt upphetsad.) - men att tvingas inse att jag gör fel, att jag inte är lika inihelvete förträfflig hela tiden som jag vet att jag kan vara ibland. Det gör så ont. Att jag är en lika kass människa som alla andra.
Jag tycker alltså inte att mäniskor överlag är kassa, men. Vi har uppenbarligen alla sidor som är jävligt jobbiga. Jag hatar att ha såna sidor. Hatar hatar hatar. Det får mig att känna mig smutsig och motbjudande och jag vill bara slåss eller kräkas eller något annat onödigt.

För ovanlighetens skull tänker jag inte försöka analysera det här. Acceptera. Acceptera den jävla förbannade obehagliga verkligheten. Acceptera. Det är bara därför jag skriver det, för i mitt huvud är det lite för trångt.


Hursomhelst. Jag ska skriva mer i mitt anteckningsblock om det här med konflikter. Jag älskar, i efterhand, att vara i konflikter så att jag kan studera dem och förstå lite mer, kanske, eller ännu mindre, om deras natur. I efterhand, och bara om konflikten löstes för båda parter. (Jag är inte riktigt så asocial... faktiskt.)
I alla fall!
Jag tror att det handlar väldigt mycket om väldigt många saker. Ja, specifikt så det räcker och blir över. Men till exempel, att man pratar så dåligt när man är upprörd. Det finns vissa standardknep, som att till exempel att man ska formulera sig som "jag känner att.." istället för "du är så jävla...". Det är så jävla.. förenklande. Å ena sidan, vad spelar det för roll hur man uttrycker sig om den andra inte lyssnar? Och å andra sidan, varför måste man alltid alltid alltid alltid för i heletes jävla kuk anpassa sig för att få höras? Varför kan det inte vara lyssnarens ansvar lika mycket? Egentligen handlar det ju om kommunikationen på ett mer abstrakt sätt. Att man tar hänsyn till varandras förutsättningar, och också t.ex. det högst mäskliga behovet att vara t.ex. asförbannad. Eller vad man nu är. Att t.ex. fatta att det inte gör något om en person är asförbannad en stund, att det är okej. Så länge, förstös, man vet att den personen inte kommer att börja slåss eller på annat sätt skada en mer långvarigt. Det handlar alltså, helt uppenbarligen, om en miljard lager av tillit och kommunikation och annat i någon sorts katastrofalt komplext samspel.

Ha. Jag tror att den extremt abstrakta men ändå högst påtagliga komplexiteten är det vackraste jag vet.

Och, en sak till! ILU. <3