whatever

Jag hänger mig!
Jag hänger mig. Ett verb eller, två verb eller, hänger sig. Hänger sig.
Det är en ordvits som man bara skrattar åt när meningen är i rätt tempus, annars försvinner det. Jag vill studera grammatik, tror jag. Magin i språket försvinner inte när man bryter ner det. Jag blev otroligt provocerad igår av den stackars psykologstudenten, eftersom det tankesättet skrämmer mig. Det begränsande, uppdelande. Antingen är man känslomässig eller vetenskaplig. Antingen upplever man magisk attraktion eller så dödar man romantiken med kliniska diskussioner. Antingen kan man se världen ur ett sociokulturellt perspektiv, socialkonstruktivistiskt, eller så har man en uppfattning om det äkta (med förbehåll för att man kan lägga in en jävla massa olika saker i detta begrepp). Det tankesättet är motsatsen till liv.
Det tankesättet är motsatsen till liv. Var är dynamiken? Hur kommer man närmare någon, någonting? Hur utvecklas man? Jag tror att det är farligt. Jag vet att det är farligt: att upphöja okunskapen till en dygd. Det privata är politiskt, och det finns alltid någon som vinner något på att förhindra öppenhet. Som har en världsbild som inte tål att diskuteras. Ingenting får vara heligt på det sättet. Eller för att vara konkret. De som vinner på att sexet är tabubelagt att diskutera är de män som slipper veta att deras hustrur har fejkat orgasm i trettio år. De som vinner på att förbjuda undervisning om evolutionsteorin är de som vill behålla den religiösa makten över människors sinnen.
Jag vill inte låte så konspirationsteoretisk, jag tror att man gör sånt här omedvetet eller för at man genuint tror att det är för allas bästa. Jag tror att den stackars killen verkligen trodde att man bara kan försvara attraktionen genom att mystifiera den. Men det blir inte bättre för det. Bara mänskligt.