Det mesta, det vill säga allt, tyder på att jag hanterar måltidssituationer på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Se: att äta choklad till lunch (är det värre än chips?); att gömma mat i sitt eget hem; den allomfattande paniken som sänker sig som en ridå mellan mig och de andra i rummet. Jag vill stanna. Min hjärna gör det ändå inte. Jag vill stanna men situationen glider ur mitt grepp, jag vet inte, jag vet inte varför.
Jag har ont i magen, men allt är åtminstonde kvar där.
Allt är bättre än ingenting. Allt är bättre än att kräkas. Jag vet, alla berättar det för mig. Jag vet. Jag undrar hur ofta de personerna upplever mina armar är så tjocka att jag inte har något människovärde som den absoluta sanningen. Jag undrar hur ofta deras kroppar försöker bryta ner 10000 kalorier, möjligtvis lite mer. Jag undrar hur de gör för att existera.
Alla mängder av mat jag stoppar i mig är bättre än att återställa den kosmiska balansen. Tydligen.
Ja ja.
Jag är vaken igen. Jag är så jävla rädd för att sova. Vill spendera dagen gråtande på akutpsyk igen. Vill bli inlagd. Vill orka sova. Vill supa mig själv medvetslös. Vill kräkas. Vill äta tills jag spyr så att min kropp inte orkar mer sen, så att jag får vila. Jag vet inte varför jag ska ta hand om mig själv, egentligen, men jag försöker i alla fall. Jag vill inte göra någon orolig. Allt är okej. Men jag vet inte vad det ordet betyder. Mycket kärlek. Tillkortakommande. Meningslöshet. Allt är meningslöst. Allt är meningslöst. Varför lever vi?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det gnager dagligen, att ingenting spelar någon roll. Extremiteterna tar ut varandra så att varken det ena eller andra vore bättre och mellantingen är för triviala för att de ska lämna en med påtagliga känslor, vilket också pissar en i ansiktet. Fan-fan-fan. Tänker jag. Försöker finna det kravlösa i att ingenting spelar roll. Ju. Framför att det ska te sig likt en motivation att hänga sig. Man hittar så svåra uppdrag och som vi pratade om på spårvagnen, att kroppen genom att bara ligga still förbrukar så mycket energi. Kroppen ställer krav på krav. bgidgknjdjkngkndfg!!!!! Fittan sket ner sig. Hur kan det vara så ljuvt att leva på visioner, tillfälliga inspirationer, stundvis euforiska tillstånd osv, när det mestadels är helvetiskt hopplöööst? Knulla med ett stånd. Hdkjgkll. HEJ DÅ SKA SOVA NU : (
SvaraRaderaTack för att jag får ha ångest hos dig fastän du har panik.
"Tack för att jag får ha ångest hos dig fastän du har panik." är typ den bästa sammanfattningen av vad som är fint i vårt umgänge. Bland annat.
SvaraRadera