Jag vill beskriva allt, men i grunden är det bara: mjukt. Vad det än är så är det mjukt. Luften, ljuset, regnet, tankarna, människorna -
allt som skulle kunna, som borde göra ont, mjuknar när jag ser på det, släpper det.
Så konstigt att inte vara i den euforiska glädjen, men lita på att det kan vara bra ändå. Konstigt att rusa in i situationer som jag har varit i tusen gånger förut, som alltid har lett till konflikt, ångest, panik, och den sedvanliga arsenalen av självdestruktiva beteenden, och att istället för att följa den utstakade vägen, stanna och tänka, okej, men jag kan göra såhär istället, det är lugnt. Allt är lugnt.
Det finns inget här att vara rädd för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar