veckans ord. ps. innehåller saker ni inte vill veta om mig. ds.

förtingligande.
(Enl. wikipedia: Reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen "förtingligande") är betraktandet av ting som om de vore mänskliga eller levande, och betraktandet av sociala relationer som ting. Begreppet är centralt inom den marxistiska teoribildningen. Ett viktigt exempel på reifikation är att de samhälleliga relationerna mellan personer i en ekonomi baserad på varuutbyte framträder som relationer mellan bytesvärden som i sin tur framträder i form av varor och pengar. Marx skriver att den makt som en individ kan utöva över andra individer består i egenskapen att besitta bytesvärde. "[Individen] bär sin samhälleliga makt och sin relation med samhället med sig i fickan [dvs i plånboken].)

Jag gillar't.

I övrigt kan jag säga att jag har varit så inihelvete jävla i behov av att röka hela veckan, men int egjort det, vilket är bra. hela min kropp känner saknad efter nikotin. Nu har jag ätit bort det, vilket visserligen inte är det bättre alternativet, men det är i alla fall ganska skönt. Ja. Sidospår: hur det känns att säga en sådan sak. "Jag tog ett återfall", okej, men: Jag åt fyra fyrkantiga brödskivor, och en halv burk hallonsylt, och två skålar chokladsmet och havregryn och popcorn (det är alltid mest tillfredställande att poppa popcorn.) och typ. en kikärta. DET HÄNDE! Jag gör såna saker ibland. Det är min läggning. Den här gången läsandes The Truth, i min fåtölj, och sen tröttnade jag, och dessutom är jag rädd för att vilja kräkas, med min nya piercing och allt. Annars hade jag nog övervägt det.
Eller, jag överväger det nu också, men kommer inte att.
Det gamla vanliga: jag vill, men kommer inte att [fyll i lämpligt verb], eftersom 1) det är dåligt för min kropp 2) det är dåligt för mitt psyke 3) det gör vän eller familjemedlem ledsen 4) jag vill egentligen inte 5) all of the above.
Det finns alltså många goda skäl för mig att låta bli.
Man skulle kunna argumentera för att det finns minst lika många goda skäl för mig att inte äta en massa konstiga och ganska äckliga saker, men. Men men men. Någon annan ska skriva en bok som förklarar för mig vaför jag gör det, trots de goda skälen. Det ska bli kul att få veta.

Det här är i alla fall det jävligaste jag någonsin har skrivit, även om jag vet att min läskrets är ganska begränsad. Jag vill inte att någon ska få veta. Eller jo: men jag vll inte att det ska finnas såna här saker att veta om mig. Jag vill att mina fula sidor ska få vara hemliga. Det är ju därför jag har en blogg (OBS EFTERKONSTRUKTION, i själva verket vill jag bara ha uppmärksamhet), för att kunna tvinga mig själv att visa det som är riktigt motbjudande, för att tvinga mig själv att stå för det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att det kommer att "rena" mig eller något annat, inte att det kommer att hjälpa mig på något sätt. Jag är bara så inihelvete trött på att jag gömmer saker hela tiden. Jag vill inte gömma saker, det är dumt och lockar mig att vara oärlig. Jag vill vara oärlig och lätt att tycka om.

Man vet att "jag vill" betyder olika saker i olika meningar. Man vet, men bryr sig inte om att precisera.

Sidospår: jag sa bara att, inte hur. Det är dock inte så noga. Poängen, som jag själv försöker förstå, är att det är tillräckligt för att jag inte ska förstå hur jag ska kunna säga till någon innan det händer. När jag fortfarande är, så att säga, på planeringsstadiet. Hej jag är på väg att göra något som jag skäms för mycket för att prata om. Hej jag kan inte tala om varför jag ringer men snälla säg åt mig att låta bli. Hej jag vill bara vara ifred med mina äckliga tankar, äckliga handlingar. Ja. Nej. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det.