Det känns som att: jag har haft en fantastisk period men nu är den slut. Jag orkar inte vara glad mer. Jag orkar inte ta hand om mig själv. Jag orkar inte vidta vissa mått och steg för att undvika det här - att vara rödrandig och svida och ha ont i hela kroppen. Magmusklerna. Det hade varit lätt att undvika, tror jag. Fast det tror jag ju alltid. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra för att sluta vilja skada mig själv. Det är ju, olyckligt nog, det enda jag vill, nästan hela tiden. Jag måste ta reda på det snart för jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte. Jag vill att någon ska komma hit och lägga sig bredvid mig på sängen och röra vid mig - eller inte, eftersom 1) jag vill inte någonsin igen försöka blanda in en oskyldig yttre part i mitt liv och 2) det finns inte en centimeter av mig som inte är motbjudande. Okej, så, jag vill att någon ska komma och lägga sig bredvid mig och lyssna på mig när jag berättar om varje centimeter, kubikcentimeter antar jag, vidrigheten går rakt igenom, och varför jag hatar just den. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill i och för sig inte att det ska vara något över huvud taget.
Det hela är synnerligen förvirrande.
Jag vill lägga mig ned och be om hjälp. Men det ska jag inte, eller hur? Jag ska sova nu och vakna imorgon och fortsätta fungera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar