sen, när?

Hej, nej, va, jag vet inte.
Jag kommer hem till samma liv varje gång. Jag gör samma fel varje gång. Jag väljer att göra dem. Om jag inte vill göra rätt kan inga piller eller psykologer i världen tvinga mig att göra det.
Jag har ingen lust med ett sånt här tycka-synd-om-mig-själv-inlägg, men jag vet inte, jag... bygger upp stress, och sen släpper jag det. Socker och salt. Min kropp vet inte hur den ska göra för att göra rätt. Min kropp, min alienerade kropp.
Jag ägnade helgen i snökaos i Åmål åt att lära mig vara ett subjekt. Det gick ganska bra. Jag övade flitigt, i alla fall. men uppenbarligen går det inte så fort. Uppenbarligen måste man fortsätta hela tiden. Leva i någon sorts konstant meditation. Fullständig närvaro. Ja, men hur fan ska jag nöta bort tjugotvå års vana? Min kropp har varit en sak för mig så länge jag kan minnas. Men okej, den kan sluta vara det, bara vara jag istället. Det är fullt möjligt. Jag har ju börjat öva.
Duktigt, Maja.

Mail och sms som jag inte har svarat på. Orkar inte ta ställning, orkar inte, orkar inte.