tack samtalet

Apropå det där med vänner. Jag tror att samtal är det bästa jag vet i hela världen. Speciellt samtal med folk som är lätta att öppna; man säger rätt saker på rätt sätt (för att man vill, alltså), det öppnar ett flöde av medvetande som liksom aldrig behöver avbrytas. Som att stå barfota i en fors, fast ändå dålig metafor eftersom jag följer med, hjälper till, lossar när det hakar upp sig. En fors som är någon annans medvetande.

Den andra saken som jag tänker på är det här med avstånd. Jag förstår inte hur man kan inbilla sig det, avstånd. Personen är ju personen, i ögonen, i kroppsspråket, i mungiporna, i intonationen. Och alla de där sakerna. Ingenting på insidan är egentligen hemligt, det uttrycks bara med ett vagare språk än ord.