a is for the address on my letters

Jag tänker på en väldigt specifik situation, för länge sedan, men inte så länge sedan ändå. Månader. Jag vet inte. Snart ett år kanske. Och vi satt i vardagsrummet, en fredagkväll kanske, tittade på något ospecifierat underhållningsprogram (det var helt irrelevant i sammanhanget), och pappa gick ut i köket och satte på vattenkranen för att vi inte skulle höra att han öppnade en öl till. Jag fick ont i magen, jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det, för det var i samma veva som min ätstörning på något sätt nådde sitt klimax, och jag och pappa hade pratat väldigt mycket om beroenden och - det som hände, att han satte på vattenkranen för att vi inte skulle tänka på att han egentligen öppnade en öl, var i princip exakt samma handling som alla de gånger jag har öppnat kylskåpet så tyst som möjligt, smugit ut från datorn till köket och hoppats att resten av familjen är distraherade av sin film och sin gemenskap. Skammen och rädslan. Jag är väldigt duktig på att öppna kylskåp väldigt tyst. Fast det hörs ändå alltid, ett litet ljud när vakuumet släpper, på samma sätt som att det alltid hör ett klick när ölbuken öppnas. Skammen. Jag får fortfarande ont i magen ibland av ljudet när jag öppnar kylskåpet.
Jag ville gå ut och säga till pappa att jag visste vad som hände, men jag lät bli.
Man låter alltid bli, och jag vet inte varför.

Det var en konstig period, för jag mådde så jävla dåligt och tillbringade väldigt mycket tid hos mina föräldrar, och av någon anledning blev pappas alkoholism så otroligt tydlig för mig på ett sätt som den aldrig har varit tidigare. Det lyste igenom så mycket när han pratade med mamma, små gester, små formuleringar. Det var så uppenbart att han blev en annan person och att mamma hatade det och stod ut på något sätt ändå, hade överseende med att han slutade vara en person som egentligen gick att kommunicera med. Jag förstod det som jag inte riktigt hade förstått innan, varför hon ville skiljas den gången (hon hade berättat om det tidigare men då fattade jag inte, fast jag var ändå glad att hon berättade, jag vet inte), jag förstod inte varför hon inte hade gjort det. På något sätt.

Jag vet inte vad min poäng är men nog kanske att jag älskar min familj, och jag är så jävla glad att vi är här där vi är nu, där saker fungerar. Något sånt.