natt natt maja natt

Jag skulle sova idag! Ju.
igår gjorde jag det inte, vilket är anledningen till att jag utan överdrift har spenderat kanske femton timmar av det senaste dygnet i den här fåtöljen. Zombie mode. Huvudvärk. Små stråk av ångest, som passerar när man tittar närmare på dem. En fysisk upplevelse av tyngd, som är ganska fascinerande på alla sätt utom att den hindrar en från att röra sig. Det är utan tvivel tydligt att jag behöver en handlingsplan för dagar när jag vaknar som zombie.
Jag har varit utanför dörren, i kanske tio minuter, i alla fall tillräckligt lång tid för att röka två cigaretter (även två inomhus, min mest förbjudna och mest njutbara hobby ("njutbar", srsly, wtf. EW)) och lyssna på tre låtar, tror jag. Det var efter mörkrets inbrott. Det fina med den promenaden var att jag uppenbarligen föll genom en maska i universums väv, för på tillbakavägen passerade jag Kvibergs Gravstenar från en helt annan vinkel än vad jag logiskt sett borde ha gjort.
Så det var ju lite kul. Jag lyssnade på Bright Eyes. Det var länge sedan. Och jag vet inte riktigt vad det är, jag kan utan att tveka göra narr av Kim för att han försvarar Hästpojken-snubbens sångröst, men när Conor Oberst sjunger falskt som en skata blir det bara... magiskt. För mig. Jag vet inte, det beror kanske bara på nostalgi. Eller snarare en möjlighet att återuppleva vissa sinnestillstånd utan allt runt om, det som skapade och skapades av sinnestillståndet. Det här, det är mitt sena högstadium och tidiga gymnasium, det får mig att känna som jag gjorde då, ibland - utan analys, i tydliga färger, fulla av hemliga och livsviktiga betydelser som bara kunde tolkas i vissa harmonier, dofter, ljud. Absoluter, helheter. Jag älskar att ha upplevt världen på det sättet, det var fint, men i eftertankens kranka blekhet kan jag säga att det inte var ett särkilt långsiktigt sätt att lära känna världen, eller sig själv. När jag tillskrev mina upplevelser en orörbar, ogripbar betydelse så bestämde jag mig omedvetet för att det här, det som var vackert, var det bara för att jag inte förstod. Jag lärde mig ingenting.
Det är fint att lära sig. Det vackra, det synbart fulländade, blir bara mer ju mer man ser av delarna, ju mer man är villig att veta om det. Och helheten, komplettheten, försvinner inte, den kan inte försvinna. Snarare blir det lättare och lättare att se den. Eller känna den, vilket ligger närmare sanningen, även om det nog inte äger rum i något speciellt sinne, utan i det allmänna varandet.
Det är kul att skiva om det här idag. Det som jag kallar zombie mode, det jag vaknade i idag, är väl närmast den totala avskärmningen från att existera. Och från att kunna överblicka min situation. Och att kunna förändra den.
Det är, förståeligt nog, ett tillstånd som alltid skrämmer skiten ur mig. Den totala meningslösheten och oförmågan att agera, påverka. Men.. jag vet inte varför, men idag var det bara okej. Det var förjävligt, men okej. Min matplan gick fullständigt åt helvete, men jag var inte rädd för någonting, jag ville inte ens hetsäta, även om jag tänkte på det. Förstås. Det var.. jag vet inte, jag är förvånad och chockad. Och nöjd. Och förvånad. Men så var det i alla fall. Och jag gjorde saker, även om det inte direkt var något att skryta med: jag ringde till och med. Jag sköt upp det så länge jag vågade, men sen ringde jag och hon som svarade har en fantastisk, fantastisk röst och vi pratade om att inte kunna sova och det var.. fint. Jag älskar det nya sättet att kommunicera som jag lär mig, det utan hämningar, regler, spel. Det som bara säger det som behöver sägas, det som är viktigt.

Ja.
Nöjd, och förvånad.
Nu ska jag sova, kanske.

PS:
but I talk in the mirror
to the stranger that appears.
our conversations are circles,
always one sided, nothing is clear

except we keep coming back
to this meaning that I lack-

he says the choices were given
now you must live them
or just not live.

but do you want that?

<3