lobotomi?

Jag hatar att mitt liv är som en jävla hinderbana. Sådär, tänker jag, nu har jag etablerat en matplan och mobbat ut rösten i mitt huvud som försöker vertala mig om att vilken väg jag än väljer för tillfrisknande så är den nog ganska dålig, jag pratar med min sponsor varje morgon och rannsakar mitt störda inre som sig bör. Jag mår ganska bra. Läget är hyfsat under kontroll. Jag kan se mig själv i spegeln utan att se ett oformligt monster. Men då! Haha. Då kommer en annan vänlig röst som komplimerar min goda karaktär, och ser det inte ut som att jag har gått ner lite i vikt, och kanske borde jag väga mig för att stärka mitt självförtroende genom detta fantastiska under?
Nej det ska jag inte, säger jag då. Jag har testat den grejen. Den var ungefär lika kul som att bli våldtagen i ögat.
Men jooooo....
Och så vidare. Och nej, jag ska inte väga mig.
Men jag vet att nu har jag framför mig en vecka när den här tanken kommer att krypa in i mitt huvud och skrika tills jag inte kan höra något annat, hela tiden, och värst kommer det vara i mitt föräldrahem eller annan plats utrustad med våg, där kommer jag att få små psykoser när jag går på toa, och all energi kommer gå åt till att ignorera tanken, släppa den, och så småningom kommer den att tona bort när jag inte matar den med nånting. Och jag kommer att gå vidare, lite bättre rustad för framtiden. Men det är så inihelvete jävla förbannat tråkigt att lägga sitt liv på sånt här.