musik

Jag hallucinerade din lukt på spårvagnen. Jag visste, eller borde ha vetat att det bara var i mitt huvud eftersom jag hade hallucinationsintensiv ångest just då, men jag ville ändå att du skullle stå på nästa hållplats så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. Att du skulle sätta dig bredvid mig så att jag kunde luta mig mot dig och gråta. Du är det tryggaste jag vet. Du är det enda trygga i hela världen. Du är det enda min hjärna tror kan få mig att känna mig hel nu... men jag är tacksam för att jag älskar dig tillräckligt mycket för att inte kunna ha dig i mitt liv. Det är som det är. Jag vet bättre.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill att någon ska hålla i mig och säga att det blir bra. Men jag kan inte lämna ifrån mig ansvaret, jag måste lära mig att lita på mig själv när jag säger det. Det går över, det går över, jag vet det, till och med nu, det blir bättre, det blir lite bättre. Om jag väntar ut det. Det blir bra. Ingen annan kan göra det bra. Jag ska aldrig mer lura mig själva att tro att någon annan kan göra det bra.