djupandning

Så klockan kvart i två på natten går jag upp och hämtar min dator och ett nikotintuggummi till. Dygnsrytm? jag tror jag sa nånting om det. Eller höll en jävla monolog för mig själv om det, om hur bra det är och hur mycket jag behöver skaffa en vettig sådan. men jag kan verkligen inte sova, det går inte, så jag siktar på tre till fyra timmars sömn och en helt förjävlig dag imorgon. Värre saker har hänt. Jag kan inte fortsätta vara så här konturlös. Allt faller isär för mig och när jag ligger här, omgiven av påbörjade projekt och halvtänkta idéer, är det omöjligt att hitta någonting över huvud taget att hålla fast vid. Jag vet att jag kan slappna av och acceptera nuet, men det förändrar inte det faktum att nästa ögonblick kommer att inträffa och jag har ingen som helt uppfattning om vad jag över huvud taget vill att det ögonblicket ska innehålla.

Mår jag bra? Ja. Jag kan inte påstå annat. Jag har inte hetsätit på evihgeter eller skadat mig själv på annat nämnvärt sätt, och de senaste månadernas panikattacker kan räknas på ett fingers knogar, typ. Och självmordstankarna har dragit sig tillbaka till ett vagt mummel i bakgrunden. Ja, jag mår bra, så inihelvete jävla.

Men kan man ens ställa den frågan utanför sitt sammanhang? Jag mår bra, men lever fullständigt utan riktning eller mening. Jag orkar göra ungefär tre saker på en dag, och när de sakerna äger rum förmår jag bara koncentrera mig på det som händer just då, glömmer allt annat. Mitt liv är en lång rad att-göra-listor som aldrig blir avbockade mer än till hälften. Jag vill ha ett jobb, visst, men helt realistiskt sett förstår jag inte alls hur jag skulle kunna klara det. När de i snitt tre sakerna är avkarade är jag fullständigt tom i huvudet, läser om gamla barnböcker och försöker glömma att jag finns.

Och glömmer. Jag ligger i ett fort av aldrig avslutade projekt och försöker se mig själv och misslyckas. Och misslyckas. Och känner ingenting. Det enda som märks är att jag är en person som inte kan ta särskilt djupa andetag. Jag försöker, men jag är rädd för att känna att min mage rör på sig. Andas överst i bröstkorgen. Kan inte ens komma ihåg att ta hit mina piller. Tappar tråden halvvägs in i inlägget.

Jag mår bra. Jag kan bara besvara frågan i jämförelse med minnen av att ha mått jävligt mycket sämre. Jag vet ingenting. Jag vill att någon ska berätta för mig, men ännu hellre vill jag kunna veta själv. Jag vet inte. Jag är för gammal för att ha en sån här kris.