rädsla? någon annan sa det.

"Lita på mig, jag vet vad jag gör.

Ja.
Hon vet vad hon gör - hoppas jag - och jag vet, jag vet vad det betyder.
Vi sitter i samma rum, i samma dröm.
Sluter ögonen, möblerar rummet, regisserar filmen. Skriver reglerna. Allt som finns är det vi tillåter. Vi bestämmer. Vi vet vad vi gör. Det finns inget att vara rädd för här -

jag kan inte ens ljuga om det. Hon vet lika väl som jag gör att allt det här är rädsla och värst av allt är rädslan för att förlora kontrollen, eller om det var tvärtom, att ha den.
Det är vi som bestämmer. Det ÄR vi som bestämmer. Det är vi som sluter ögonen. Det är vi, vi, allt vi väljer är vårat eget. Vi vet vad vi gör för det var vi som skrev reglerna.

Jag vill ut. Jag vill öppna ögonen.
Allt utanför är spindelväv. Spindelväven är - och hur uppenbart är det inte? Metafor för rädslan. överallt. Jag undrar om alla människor lever på det sättet: i ögonvrån ser man den hela tiden, klibbig, mörkgrön, tung. Om man ser den och går rakt igenom. Eller stannar, fastnar, fångas, eller tvekar bara. Om det finns ett sätt att få den att försvinna. Om den ens behöver försvinna.
Jag tror inte det - egentligen. Rädslan är inte farlig. Bara utmattande. Lättare, då, att stänga in sig. Att blunda. Att möblera världen med sig själv."

Hm. Alltså: jag försöker åstadkomma en begriplig tanke om hur jag förhåller mig till rädsla. Men det är ju så förbannat svårt, och ingen metafor förklarar det tillräckligt bra. Vad händer när man stänger in sig och blundar? Det läcker. Man förgiftas. Och sen fortsätter man, men hur ska man kunna skapa en trygg värld ur sig själv när man är mer rädd för sig själv än något annat? Det...håller inte. Inte metaforen heller. Utrymmet krymper hela tiden. Jag har ingen bra bild för det. Hm.
Spindelväven är bättre: den är inte en bild, det är min fysiska upplevelse. Världen består av materia och tjock, seg, mörkgrön, klibbig spindelväv. Det är ofta ganska vackert och så, men svårt att förhålla sig till. Hm hm.
Och... jag återkommer till Kent hela tiden, förstås. Att våga vara rädd. Det..är så. Det är bra. Men jag har sett vad som händer när man blir för mycket ett med sin rädsla också- det är inte gulligt. Jag vet inte vari skillnaden ligger. Hm, hm, hmmmm.

Nej, jag vet inte. Börjar om igen, igen, igen.
Skriver vad jag är rädd för.
Men till och med det är svårt, för ärligt talat? Inget är särskilt farligt. Det värsta som kan hända är att jag dör.
Tänker jag, tänker jag, tänker jag. Och samtidigt: spindelväven. Och tyngden i armarna. Och det andra som jag känner.
För helvete. JAG VET INTE.