Sover inte, pluggar inte, har ätit i runda slängar tusen ton mat. Idag gör det inget, jag ska gå och lägga mig bredvid andrés snart, jag älskar honom.
Dilemmat att förhålla sig till idag är att: jag är fortfarande inte övertygad om att jag inte är ett helvete. Självupptagen, ytlig, fejkar närhet, tror att jag förstår alla mycket bättre, storhetsvansinne. Som om de sakerna faktiskt inte är en konsekvens av min depression, utan agerar i samspel med dem, som patriarkatet och kapitalismen ungefär. Som yogan och religionen. (Det verkar oändligt komplicerat att bena ut begreppen vad man än pratar om, egentligen, men jag ger inte upp. Kärnan är fortfarande: kroppen och tanken, skärningspunkten däremellan. Ibland vill jag släta över med bortförklaringen, den enklaste, att jag skapar ett dilemma med min felaktiga utgångspunkt.) Men vad ska jag då göra? Om jag faktiskt är ett fittmongo, alltså. Som jag länge har befarat. Om det är så, men svaret inte är isolering. Hm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar