textreferenser undanbedes

Vaknar med värk i hela kroppen och den totala likgiltigheten i hela köket. Jag vill inte, bryr mig inte. Dagar som den här är jag en dålig hjälte, dålig hemmafru, dålig akademiker, dålig vän, dålig människa. Mina ideal ligger bortglömda i sängen. Otacksam och oekonomisk. Hopplös och hjälplös. Nu försöker jag bortförklara mig, det blir lätt så när man skäms. jag som är så smart, varför vill jag inte vara konsekvent och karaktärsfast?
Istället för det här vill jag skriva om offerkvinnor och prestationsångest. Vill och vill, men vill kanske ha möjligheten att. Utan sjukdomsinsikt inga brandtal om det dolda kvinnoförtrycket som lurar oss att hata, skända, plåga, håna, förneka det enda vi har makt att. utan sjukdom ingen sjukdomsinsikt. Nej, för jag tror inte att. Inget beroende (jo men), ingen störning (förutom att), inget i den hårda verkligheten som tvingar mig att ta till (faktiskt inte) detta. Detta som jag gör och skäms för. Jag är inte en av alla dessa stackars flickor som vänder sin smärta inåt mot den egna kroppen. Jag är inte en av dessa modiga hjältinnor som trotsar omvärldens försök att hjärtvätta oss, som protesterar vilt och blodigt på det slagfält som ingen löpsedel eller modebloggare har någon som helst rätt att göra intrång på. Våra kroppar. Jag sitter bara här och skäms och orkar inte bry mig. Jag vet att jag har fel, men detta tycks inte hjälpa.