musik

Jag hallucinerade din lukt på spårvagnen. Jag visste, eller borde ha vetat att det bara var i mitt huvud eftersom jag hade hallucinationsintensiv ångest just då, men jag ville ändå att du skullle stå på nästa hållplats så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. Att du skulle sätta dig bredvid mig så att jag kunde luta mig mot dig och gråta. Du är det tryggaste jag vet. Du är det enda trygga i hela världen. Du är det enda min hjärna tror kan få mig att känna mig hel nu... men jag är tacksam för att jag älskar dig tillräckligt mycket för att inte kunna ha dig i mitt liv. Det är som det är. Jag vet bättre.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill att någon ska hålla i mig och säga att det blir bra. Men jag kan inte lämna ifrån mig ansvaret, jag måste lära mig att lita på mig själv när jag säger det. Det går över, det går över, jag vet det, till och med nu, det blir bättre, det blir lite bättre. Om jag väntar ut det. Det blir bra. Ingen annan kan göra det bra. Jag ska aldrig mer lura mig själva att tro att någon annan kan göra det bra.

I've been baking cakes for the enemy

Det enda intressanta jag har att säga just nu är att... jag har jävligt mycket ångest. Och jag går runt och gör saker som jag ska göra och glömmer häften, men det kan inte hjälpas. Och jag äter ordentligt. Och jag sover så gott jag kan.
Det var ju jävligt intressant!

Som tur är finns Amanda Palmer. Och tålamod. Om man har tålamod tillräckligt länge så ordnar det sig oftast.

på arbetsförmedlingen

"Har du några fysiska, psykiska eller sociala hinder som vi borde känna till?"
Jag tog två piller bara för att våga gå hit.
"Nej då."


Fast det här är lite väl melodramatiskt. Jag hatar bara att mörka det faktum att jag är ett fullständigt mongo. Jag vill kunna säga, det är inte direkt helt okej ställt här inne, men vem har å andra sidan det? Jag kan fortfarande sköta ett jobb. Det suger att allt inte är okej. Det bästa är att kunna säga, jag gör det här fastän jag är rädd. Så att man kan bli bemött utifrån det.

Slutsats! Hurra för s.k. safe spaces.

lobotomi?

Jag hatar att mitt liv är som en jävla hinderbana. Sådär, tänker jag, nu har jag etablerat en matplan och mobbat ut rösten i mitt huvud som försöker vertala mig om att vilken väg jag än väljer för tillfrisknande så är den nog ganska dålig, jag pratar med min sponsor varje morgon och rannsakar mitt störda inre som sig bör. Jag mår ganska bra. Läget är hyfsat under kontroll. Jag kan se mig själv i spegeln utan att se ett oformligt monster. Men då! Haha. Då kommer en annan vänlig röst som komplimerar min goda karaktär, och ser det inte ut som att jag har gått ner lite i vikt, och kanske borde jag väga mig för att stärka mitt självförtroende genom detta fantastiska under?
Nej det ska jag inte, säger jag då. Jag har testat den grejen. Den var ungefär lika kul som att bli våldtagen i ögat.
Men jooooo....
Och så vidare. Och nej, jag ska inte väga mig.
Men jag vet att nu har jag framför mig en vecka när den här tanken kommer att krypa in i mitt huvud och skrika tills jag inte kan höra något annat, hela tiden, och värst kommer det vara i mitt föräldrahem eller annan plats utrustad med våg, där kommer jag att få små psykoser när jag går på toa, och all energi kommer gå åt till att ignorera tanken, släppa den, och så småningom kommer den att tona bort när jag inte matar den med nånting. Och jag kommer att gå vidare, lite bättre rustad för framtiden. Men det är så inihelvete jävla förbannat tråkigt att lägga sitt liv på sånt här.

man lär sig leva med sig sig själv först, etc.

JAJA.
Jag... försöker. Göra nånting. Nu t.ex. ska jag söka jobb. Sen ska jag laga mat. Sen ska jag skriva i min anteckningsbok. Sen ska jag ta över världen. Sen ska jag bli harmonisk för all evighet.

statusuppdatering

Jag hatar att försöka utvärdera det allmäna tillståndet, men jag älskar att hitta fulländade ögoblick även här, lite var som helst.
Jag hatar sömnbristen, jag är rädd för den och hatar att vara det, men jag älskar - nej, men jag är otroligt tacksam för att jag vågar slappna av och riskera att försöka och misslyckas snarare än att ge upp direkt.
Men jag hatar sömnbristen, att inte ens pillrena funkar nu. Jag hatar, hatar, hatar att gå och lägga mig ensam, men älskar att sitta i min fåtölj på kvällarna med te och böcker.
Jag hatar att inte ha någon att komma hem till, men älskar att vänja mig vid mitt eget sällskap.
Jag hatar så inihelvete jävla mycket att det fattas en person i mitt liv, men jag älskar att jag har världens finaste vänner ändå, ändå, ändå.
Jag hatar att sakna. Men det finns tusen små fina saker och jag älskar att jag kan uppskatta dem. Ändå. Ändå, ändå.

mitt nyårslöfte

Jag ska aldrig mer. Det här är så jävla konstigt. Som ett jävla vakuum. Men det.... Jag tror att det kommer att gå att hitta fotfäste i världen igen. Sen. Om en stund. Nu är det bara.... Jag måste skaffa ett jobb, snarast. Också. Det finns inga former längre.