Jag packar ner allt i kartonger och kassar. Snart bor jag i Mölndals stad, jag, med Kemal och Jesper. Jag letar efter folkhögskolor att gå på, och stipendier till Queertopiafestivalen 2011. Jag ska bli nånting vagt, jag säljer smycken till mammor och främligar, jag virkar halsband av silver, det är fan det skojigaste materialet i universum. Så kan det gå! Jag är stressad och nöjd. Jag och livet, vi är polare vi. Fet paj, hörni.
PS! Jag har varit nykter i typ en månad, det har varit lättare än jag trodde. Människor som inte ifrågasätter att en inte dricker: feta pajer. Jesper F. Svensson: den fetaste av pajer. Yay.
Ha, och jag försöker vänja mig vid att i alla fall skriva "en" istället för "man", för att inte störa mina medqueertopianer.
tisdag 8 februari 2011
lördag 5 februari 2011
hard is the heart, osv
Fast egentligen har jag alltid varit lite skeptisk till det, att ett trauma kan sitta och skava och man måste operera ut det till slut, som en kula i armen. Eller så. Att det löser sig sen.
Fast egentligen har jag mest lyckats undvika att tänka på varför jag har varit livrädd för främmande män och deras blickar och deras närhet. Närgångenhet. Det har varit lättare att inte låtsas om eller argumentera i cirklar runt. Inte känslomässigt lättare, utan logiskt. Jag har inte fattat.
Sen konfronterades jag med tanken på att besöka dojon en stund. Och jag var arg och illamående och grät en natt eller så, men Jesper tröstade mig och jag kan min Rape Culture 101 och jag kan acceptera det jag inte kan förändra, så det är lugnt. För min del, alltså. Vilket inte förändrar det faktum att man kan tysta ner att unga tjejer utsätts för övergrepp på löpande band, tysta ner det för klubbens anseendes skull. Att det är okej, eller tillräckligt okej för att de skulle kunna svälja det. Svälja det, tysta ner det, och sen se mig i ögonen och inte låtsas om. Alltså: vilket inte förändrar det fakum att de är vidriga människor.
De är vidriga människor, men det är deras problem. Jag kan eventuellt prata med någon, så att den enskilda personen tänker efter en extra gång, men jag kan inte förändra deras skeva jävla kultur. Istället kan jag skita i det, sluta vara rädd, sluta känna att det tar något ifrån mig när någon full gammal trasa fantiserar om att den kommer få knulla med mig, bara den stirrar länge nog.
Alltså, med andra ord, igår blev jag och min vackra kompanjon betraktade som läckra köttstycken på en liten skitkrog, och det är patetiskt från betraktarnas sida, men det har inget med mig att göra. Det påverkade mig inte alls. Och det för att jag petade ut kulan i armen som var Andrew och Bujinkan Dojo Göteborg och att i flera år umgås med folk som kanske eller kanske inte hade ett finger med i att släta över ett övergrepp som jag utsattes för. Så fett, så fett.
Fast egentligen har jag mest lyckats undvika att tänka på varför jag har varit livrädd för främmande män och deras blickar och deras närhet. Närgångenhet. Det har varit lättare att inte låtsas om eller argumentera i cirklar runt. Inte känslomässigt lättare, utan logiskt. Jag har inte fattat.
Sen konfronterades jag med tanken på att besöka dojon en stund. Och jag var arg och illamående och grät en natt eller så, men Jesper tröstade mig och jag kan min Rape Culture 101 och jag kan acceptera det jag inte kan förändra, så det är lugnt. För min del, alltså. Vilket inte förändrar det faktum att man kan tysta ner att unga tjejer utsätts för övergrepp på löpande band, tysta ner det för klubbens anseendes skull. Att det är okej, eller tillräckligt okej för att de skulle kunna svälja det. Svälja det, tysta ner det, och sen se mig i ögonen och inte låtsas om. Alltså: vilket inte förändrar det fakum att de är vidriga människor.
De är vidriga människor, men det är deras problem. Jag kan eventuellt prata med någon, så att den enskilda personen tänker efter en extra gång, men jag kan inte förändra deras skeva jävla kultur. Istället kan jag skita i det, sluta vara rädd, sluta känna att det tar något ifrån mig när någon full gammal trasa fantiserar om att den kommer få knulla med mig, bara den stirrar länge nog.
Alltså, med andra ord, igår blev jag och min vackra kompanjon betraktade som läckra köttstycken på en liten skitkrog, och det är patetiskt från betraktarnas sida, men det har inget med mig att göra. Det påverkade mig inte alls. Och det för att jag petade ut kulan i armen som var Andrew och Bujinkan Dojo Göteborg och att i flera år umgås med folk som kanske eller kanske inte hade ett finger med i att släta över ett övergrepp som jag utsattes för. Så fett, så fett.
söndag 16 januari 2011
post scriptum
Jag ska flytta till Mölndal, närmare bestämt till Tvillinggatan nånting, nära Jungfruplatsen. Jävlar vad jag kommer behöva cykla mycket!
ja alltså ja alltså ja alltså.
acceptera det en inte kan förändra
förändra det en kan, och
förstånd att
inse
skillnaden.
ja, alltså. det är den nya coola grejen. ja, alltså. att inte skämmas och inte vara rädd. ja, alltså. att titta på sig själv och tänka att jag är bra när jag är det och en idiot när jag är det, som folk i allmänhet.
jag började gå på möten igen nämligen, och den brutala ärligheten knäcker mig som vanligt. vi är bara små människor, det enda och det bästa vi kan göra är att titta på oss själva och på varandra och acceptera. acceptera och förändra och inse skillnaden. det är så jävla vackert.
förändra det en kan, och
förstånd att
inse
skillnaden.
ja, alltså. det är den nya coola grejen. ja, alltså. att inte skämmas och inte vara rädd. ja, alltså. att titta på sig själv och tänka att jag är bra när jag är det och en idiot när jag är det, som folk i allmänhet.
jag började gå på möten igen nämligen, och den brutala ärligheten knäcker mig som vanligt. vi är bara små människor, det enda och det bästa vi kan göra är att titta på oss själva och på varandra och acceptera. acceptera och förändra och inse skillnaden. det är så jävla vackert.
söndag 9 januari 2011
re: re: re
Jag har ett inlägg från i somras där jag skriver om att leva ut ansvarslösheten. Exakt samma resonemang använder jag just nu för att rättfärdiga min brist på självbevarelse. Så pinsamt.
a is for the address on my letter
Öl är en ständigt närvarande aspekt i mitt umgänge. Och jag vill vara full hela tiden. Eller så vill jag inte. Vill, vill inte. Jag vaknade på lördagsmorgonen och kände igen känslan, nästan kallsvettig av rädsla. Det kändes bra när jag gjorde det men jag visste att det var onödigt och jag vill inte göra om det. Vara full, alltså. Så söp jag på både lördagen och söndagen. Det är känslan som jag känner igen alldeles för väl: jag dör av ångest efteråt, så jag måste stanna kvar i skiten så länge som möjligt. Fylla, eller tio liter glass och fingrarna i halsen. Samma sak. Jävla skit. Så, det är väl min sakfråga nu.
fredag 7 januari 2011
ablution
Nu löser jag problemet med iTunes. Sen går jag och köper garn. Sen gör jag klart Anjas efterjulklapp. Sen äter jag mat. Sen vet jag inte.
Det är väldigt svårt att skriva nånting, för jag har ingenting att ta fasta på. Att fastna i. Jag är en person som är väldigt, väldigt ovan vid att ta reda på vad jag egentligen vill, och plötsligt är det allt jag har att göra. Min livssituation är ordnad, jag kan göra vad jag vill, jag måste göra vad jag vill för allt annat är helt jävla onödigt. Konstigt. Men det är... bra. Jag har kvar all förvirring men väldigt lite rädsla. Vad jag vill kan jag göra, men jag behöver inte, jag kan vara lugn också. Så känns det, men vad är det att skriva om?
Blaha, ju.
Jag återkommer.
Med sakfrågor!
Det är väldigt svårt att skriva nånting, för jag har ingenting att ta fasta på. Att fastna i. Jag är en person som är väldigt, väldigt ovan vid att ta reda på vad jag egentligen vill, och plötsligt är det allt jag har att göra. Min livssituation är ordnad, jag kan göra vad jag vill, jag måste göra vad jag vill för allt annat är helt jävla onödigt. Konstigt. Men det är... bra. Jag har kvar all förvirring men väldigt lite rädsla. Vad jag vill kan jag göra, men jag behöver inte, jag kan vara lugn också. Så känns det, men vad är det att skriva om?
Blaha, ju.
Jag återkommer.
Med sakfrågor!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)