pedagogik

Små barn är bara otränade.
Man behöver sällan hitta på mer komplicerade förklaringar till saker.

textreferenser undanbedes

Vaknar med värk i hela kroppen och den totala likgiltigheten i hela köket. Jag vill inte, bryr mig inte. Dagar som den här är jag en dålig hjälte, dålig hemmafru, dålig akademiker, dålig vän, dålig människa. Mina ideal ligger bortglömda i sängen. Otacksam och oekonomisk. Hopplös och hjälplös. Nu försöker jag bortförklara mig, det blir lätt så när man skäms. jag som är så smart, varför vill jag inte vara konsekvent och karaktärsfast?
Istället för det här vill jag skriva om offerkvinnor och prestationsångest. Vill och vill, men vill kanske ha möjligheten att. Utan sjukdomsinsikt inga brandtal om det dolda kvinnoförtrycket som lurar oss att hata, skända, plåga, håna, förneka det enda vi har makt att. utan sjukdom ingen sjukdomsinsikt. Nej, för jag tror inte att. Inget beroende (jo men), ingen störning (förutom att), inget i den hårda verkligheten som tvingar mig att ta till (faktiskt inte) detta. Detta som jag gör och skäms för. Jag är inte en av alla dessa stackars flickor som vänder sin smärta inåt mot den egna kroppen. Jag är inte en av dessa modiga hjältinnor som trotsar omvärldens försök att hjärtvätta oss, som protesterar vilt och blodigt på det slagfält som ingen löpsedel eller modebloggare har någon som helst rätt att göra intrång på. Våra kroppar. Jag sitter bara här och skäms och orkar inte bry mig. Jag vet att jag har fel, men detta tycks inte hjälpa.

baby we could talk all night

Som Britney Spears säger.
Det är värt att sova för lite, men jag får också ta konsekvenserna sedan. Jag är dålig på konsekvenser. Desto bättre på att vara glad och sjunga i osannolika situationer.

ytskiktet

Mina röda stövlar är väldigt röda. Jag accepterar detta faktum och klär mig därefter.
Igår var jag modig, men det berodde inte på stövlarna (inte ens regnet berodde på stövlarna), bara på viljan att göra bra istället för att tycka illa om. Vi leker att utopin är sann, i leken blir den sann, och vi förstår skillnaden så väl att vi kan strunta i den.

Det tror jag.

Är du kär?

Om man dricker kaffe får man dålig andedräkt.

Om man aldrig söker jobb får man gå arbetslös.

Det är kallt ute idag, jag affischerar åt Susse, men fegt, vågar inte göra alltför mycket anspråk på det offentliga rummet. Kanske senare, när det inte är så mycket folk överallt. Om inte svininfluensan tar kål på mig först.

Mina syskon spelar in, febrilt, vilket får mig att känna mig... improduktiv i jämförelse. Kan man verkligen läsa sig till en bättre värld?
Jomen.

It is immoral to use private property in order to alleviate the horrible evils that result from the institution of private property.

Jag läser, sporadiskt, Oscar Wilde. Min övriga lektyr för ögonblicket består i Thoreaus Civil olydnad, vilken jag älskar pga hans fantastiskt passionerat genomfåniga sätt att formulera, förhålla sig till, förmedla sina fina tankar. Vidare: Feministisk bruksanvisning (antologi), Mindfulness i vardagen, en bok med tips på hur man kan leva mer "klimatsmart" (satan vad jag hatar det ordet), och det kommunistiska manifestet, med förord av Åsa Linderborg. Hon är smart och sympatisk, i text i alla fall.

Tur att man har böcker.

Tur att man har Harry Potter.

Tur att man får läsa och fundera och analysera, i den grad man ids, och släppa det när man tröttnar utan ansvar inför någon utom möjligtvis sig själv. Utan det förbannade jävla kravet på att kunna i ord formulera vad man känner.

Det förbannade jävla kravet, det fullt rimliga förbannade jävla. Fast egentligen är det känslorna som är det. Förbannade jävla.

Fast jast nu är jag glad, och stolt, min fina ägodel är modig och rättfärdig. Jag behöver inte oroa mig för den saken.

sjävfixerat

Först Peace & Love, där det mest minnesvärda var patriarkalt våld. Och Gogol Bordello. Och Laleh. Och att det var fantastisk okomplicerat att finnas. Så var det i Arvika också, lätt, och spännande. Människor. Som alltid blir jag nervös av att träffa människor jag tycker om, och tappa bort dem. Jag tappar ju bort allt och alla, dumma brud.

Depeche Mode var tråkiga. Tråkigare, i alla fall. Nour El-Refai är en jävla antifeministisk mansgris, det är ett genus, det är inte determinerat av hennes biologiska kön. Faktiskt!

Bara små meningar här...

Jag är kritisk, hatisk och aggressiv mot mig själv. Det är tankebanor i den inåtvända riktningen. De som aldrig tar sig ut. Vilket inbjuder till ett uppräknande: självfixerad nytvättad karaktärslöst engagerad feministisk blivande vegan som drömmer om människorättsaktivism och ett liv vid spisen. I köket. I ugnen. Är hon, den där. Skulle jag inte byta namn? Skulle jag inte lära mig italienska? Skulle jag inte studera sociologi? Skulle jag inte...

Gå och handla-
Gå till biblioteket-

Städa.
Jag vågar inte närma mig mitt kök. Mina döda kryddväxter. Mina dammråttor.

Fegis, fegis degis. Ha ha ha.

Det jag ville säga var att jag återfördes till Göteborg, fast inte i det skick jag önskade finna mig. Fortfarande en Sån Där. Fortfarande karaktärslös.

Jag jobbar inte med det. Nähä. Nu ska jag gå. Göra saker.

<3