Vet inte riktigt var jag ska börja.
När du gick, i tisdags, hade det blivit sommar, vilket är helt orimligt med tanke på att snön fortfarande ligger kvar. Men det kändes, på lukten. I luften.
Jag stickar otroligt snygga saker och får typ jobb och dansar töntigt och är glad. Och lär mig att tänka konstruktivt och inte hänga upp mig på alla saker som kan gå snett i det här scenariot - och det är ganska många, men okej, jag litar på att saker händer oavsett om jag oroar mig för dem eller inte.
Just nu är det sommar och jag älskar er och så, väldigt mycket.
fredag 26 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
:D
Hela min kropp är lycklig.
Hm.
Jag lovar dyrt och heligt att inte analysera sönder situationen nu, bara acceptera den. Det som händer händer. Nu är jag lycklig.
Hm.
Jag lovar dyrt och heligt att inte analysera sönder situationen nu, bara acceptera den. Det som händer händer. Nu är jag lycklig.
måndag 22 februari 2010
drömtydning
Jag drömde att det var nyårsafton, jag hade jättemycket ångest (lol) men fick ett piller stort som en femma och blev hög och lycklig. Lallade runt. Det var en massa Greenpeacemäniskor på festen, och jag ville imponera på dem hela tiden. Rökte en enorm cigarett. Det var en väldigt fin fest i drömmen, med en massa människor som sov i cykelrummet och dansade i trappuppgången och.. saker. Allt var otillåtet, men kändes okej ändå, det var befriande. Sen slutade mina ben fungera och jag fick panik. När jag vaknade fattade jag att det var för att jag som med kläderna på, mina ben var insnärjda i kjol och täcken och annat.
söndag 21 februari 2010
veckans ord. ps. innehåller saker ni inte vill veta om mig. ds.
förtingligande.
(Enl. wikipedia: Reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen "förtingligande") är betraktandet av ting som om de vore mänskliga eller levande, och betraktandet av sociala relationer som ting. Begreppet är centralt inom den marxistiska teoribildningen. Ett viktigt exempel på reifikation är att de samhälleliga relationerna mellan personer i en ekonomi baserad på varuutbyte framträder som relationer mellan bytesvärden som i sin tur framträder i form av varor och pengar. Marx skriver att den makt som en individ kan utöva över andra individer består i egenskapen att besitta bytesvärde. "[Individen] bär sin samhälleliga makt och sin relation med samhället med sig i fickan [dvs i plånboken].)
Jag gillar't.
I övrigt kan jag säga att jag har varit så inihelvete jävla i behov av att röka hela veckan, men int egjort det, vilket är bra. hela min kropp känner saknad efter nikotin. Nu har jag ätit bort det, vilket visserligen inte är det bättre alternativet, men det är i alla fall ganska skönt. Ja. Sidospår: hur det känns att säga en sådan sak. "Jag tog ett återfall", okej, men: Jag åt fyra fyrkantiga brödskivor, och en halv burk hallonsylt, och två skålar chokladsmet och havregryn och popcorn (det är alltid mest tillfredställande att poppa popcorn.) och typ. en kikärta. DET HÄNDE! Jag gör såna saker ibland. Det är min läggning. Den här gången läsandes The Truth, i min fåtölj, och sen tröttnade jag, och dessutom är jag rädd för att vilja kräkas, med min nya piercing och allt. Annars hade jag nog övervägt det.
Eller, jag överväger det nu också, men kommer inte att.
Det gamla vanliga: jag vill, men kommer inte att [fyll i lämpligt verb], eftersom 1) det är dåligt för min kropp 2) det är dåligt för mitt psyke 3) det gör vän eller familjemedlem ledsen 4) jag vill egentligen inte 5) all of the above.
Det finns alltså många goda skäl för mig att låta bli.
Man skulle kunna argumentera för att det finns minst lika många goda skäl för mig att inte äta en massa konstiga och ganska äckliga saker, men. Men men men. Någon annan ska skriva en bok som förklarar för mig vaför jag gör det, trots de goda skälen. Det ska bli kul att få veta.
Det här är i alla fall det jävligaste jag någonsin har skrivit, även om jag vet att min läskrets är ganska begränsad. Jag vill inte att någon ska få veta. Eller jo: men jag vll inte att det ska finnas såna här saker att veta om mig. Jag vill att mina fula sidor ska få vara hemliga. Det är ju därför jag har en blogg (OBS EFTERKONSTRUKTION, i själva verket vill jag bara ha uppmärksamhet), för att kunna tvinga mig själv att visa det som är riktigt motbjudande, för att tvinga mig själv att stå för det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att det kommer att "rena" mig eller något annat, inte att det kommer att hjälpa mig på något sätt. Jag är bara så inihelvete trött på att jag gömmer saker hela tiden. Jag vill inte gömma saker, det är dumt och lockar mig att vara oärlig. Jag vill vara oärlig och lätt att tycka om.
Man vet att "jag vill" betyder olika saker i olika meningar. Man vet, men bryr sig inte om att precisera.
Sidospår: jag sa bara att, inte hur. Det är dock inte så noga. Poängen, som jag själv försöker förstå, är att det är tillräckligt för att jag inte ska förstå hur jag ska kunna säga till någon innan det händer. När jag fortfarande är, så att säga, på planeringsstadiet. Hej jag är på väg att göra något som jag skäms för mycket för att prata om. Hej jag kan inte tala om varför jag ringer men snälla säg åt mig att låta bli. Hej jag vill bara vara ifred med mina äckliga tankar, äckliga handlingar. Ja. Nej. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det.
(Enl. wikipedia: Reifikation (från tyskans Verdinglichung, bokstavligen "förtingligande") är betraktandet av ting som om de vore mänskliga eller levande, och betraktandet av sociala relationer som ting. Begreppet är centralt inom den marxistiska teoribildningen. Ett viktigt exempel på reifikation är att de samhälleliga relationerna mellan personer i en ekonomi baserad på varuutbyte framträder som relationer mellan bytesvärden som i sin tur framträder i form av varor och pengar. Marx skriver att den makt som en individ kan utöva över andra individer består i egenskapen att besitta bytesvärde. "[Individen] bär sin samhälleliga makt och sin relation med samhället med sig i fickan [dvs i plånboken].)
Jag gillar't.
I övrigt kan jag säga att jag har varit så inihelvete jävla i behov av att röka hela veckan, men int egjort det, vilket är bra. hela min kropp känner saknad efter nikotin. Nu har jag ätit bort det, vilket visserligen inte är det bättre alternativet, men det är i alla fall ganska skönt. Ja. Sidospår: hur det känns att säga en sådan sak. "Jag tog ett återfall", okej, men: Jag åt fyra fyrkantiga brödskivor, och en halv burk hallonsylt, och två skålar chokladsmet och havregryn och popcorn (det är alltid mest tillfredställande att poppa popcorn.) och typ. en kikärta. DET HÄNDE! Jag gör såna saker ibland. Det är min läggning. Den här gången läsandes The Truth, i min fåtölj, och sen tröttnade jag, och dessutom är jag rädd för att vilja kräkas, med min nya piercing och allt. Annars hade jag nog övervägt det.
Eller, jag överväger det nu också, men kommer inte att.
Det gamla vanliga: jag vill, men kommer inte att [fyll i lämpligt verb], eftersom 1) det är dåligt för min kropp 2) det är dåligt för mitt psyke 3) det gör vän eller familjemedlem ledsen 4) jag vill egentligen inte 5) all of the above.
Det finns alltså många goda skäl för mig att låta bli.
Man skulle kunna argumentera för att det finns minst lika många goda skäl för mig att inte äta en massa konstiga och ganska äckliga saker, men. Men men men. Någon annan ska skriva en bok som förklarar för mig vaför jag gör det, trots de goda skälen. Det ska bli kul att få veta.
Det här är i alla fall det jävligaste jag någonsin har skrivit, även om jag vet att min läskrets är ganska begränsad. Jag vill inte att någon ska få veta. Eller jo: men jag vll inte att det ska finnas såna här saker att veta om mig. Jag vill att mina fula sidor ska få vara hemliga. Det är ju därför jag har en blogg (OBS EFTERKONSTRUKTION, i själva verket vill jag bara ha uppmärksamhet), för att kunna tvinga mig själv att visa det som är riktigt motbjudande, för att tvinga mig själv att stå för det. Jag vet inte varför. Jag tror inte att det kommer att "rena" mig eller något annat, inte att det kommer att hjälpa mig på något sätt. Jag är bara så inihelvete trött på att jag gömmer saker hela tiden. Jag vill inte gömma saker, det är dumt och lockar mig att vara oärlig. Jag vill vara oärlig och lätt att tycka om.
Man vet att "jag vill" betyder olika saker i olika meningar. Man vet, men bryr sig inte om att precisera.
Sidospår: jag sa bara att, inte hur. Det är dock inte så noga. Poängen, som jag själv försöker förstå, är att det är tillräckligt för att jag inte ska förstå hur jag ska kunna säga till någon innan det händer. När jag fortfarande är, så att säga, på planeringsstadiet. Hej jag är på väg att göra något som jag skäms för mycket för att prata om. Hej jag kan inte tala om varför jag ringer men snälla säg åt mig att låta bli. Hej jag vill bara vara ifred med mina äckliga tankar, äckliga handlingar. Ja. Nej. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det.
sen, när?
Hej, nej, va, jag vet inte.
Jag kommer hem till samma liv varje gång. Jag gör samma fel varje gång. Jag väljer att göra dem. Om jag inte vill göra rätt kan inga piller eller psykologer i världen tvinga mig att göra det.
Jag har ingen lust med ett sånt här tycka-synd-om-mig-själv-inlägg, men jag vet inte, jag... bygger upp stress, och sen släpper jag det. Socker och salt. Min kropp vet inte hur den ska göra för att göra rätt. Min kropp, min alienerade kropp.
Jag ägnade helgen i snökaos i Åmål åt att lära mig vara ett subjekt. Det gick ganska bra. Jag övade flitigt, i alla fall. men uppenbarligen går det inte så fort. Uppenbarligen måste man fortsätta hela tiden. Leva i någon sorts konstant meditation. Fullständig närvaro. Ja, men hur fan ska jag nöta bort tjugotvå års vana? Min kropp har varit en sak för mig så länge jag kan minnas. Men okej, den kan sluta vara det, bara vara jag istället. Det är fullt möjligt. Jag har ju börjat öva.
Duktigt, Maja.
Mail och sms som jag inte har svarat på. Orkar inte ta ställning, orkar inte, orkar inte.
Jag kommer hem till samma liv varje gång. Jag gör samma fel varje gång. Jag väljer att göra dem. Om jag inte vill göra rätt kan inga piller eller psykologer i världen tvinga mig att göra det.
Jag har ingen lust med ett sånt här tycka-synd-om-mig-själv-inlägg, men jag vet inte, jag... bygger upp stress, och sen släpper jag det. Socker och salt. Min kropp vet inte hur den ska göra för att göra rätt. Min kropp, min alienerade kropp.
Jag ägnade helgen i snökaos i Åmål åt att lära mig vara ett subjekt. Det gick ganska bra. Jag övade flitigt, i alla fall. men uppenbarligen går det inte så fort. Uppenbarligen måste man fortsätta hela tiden. Leva i någon sorts konstant meditation. Fullständig närvaro. Ja, men hur fan ska jag nöta bort tjugotvå års vana? Min kropp har varit en sak för mig så länge jag kan minnas. Men okej, den kan sluta vara det, bara vara jag istället. Det är fullt möjligt. Jag har ju börjat öva.
Duktigt, Maja.
Mail och sms som jag inte har svarat på. Orkar inte ta ställning, orkar inte, orkar inte.
onsdag 17 februari 2010
this persian we call cajun on a wednesday
Undviker envist att sova; tuggar tuggummi fastän jag inte borde; lyssnar på Bright Eyes och Tori Amos i mitt huvud. Det är kul att jag har en blogg som jag skriver så fantastiskt insiktsfulla saker i. En vacker dag kommer jag att förklara varför jag gör det - det är en lång historia som handlar om att man skäms för allt man tänker och andra töntiga saker, så jag försöker låtsas som ingenting så mycket det går. Töntiga saker får man lätt nog av.
PS. Jag har ätit typ femton äpplen idag.
PS 2. Hej!
PS. Jag har ätit typ femton äpplen idag.
PS 2. Hej!
söndag 14 februari 2010
like a story told by the fault lines and the soil
Igår var utan tvekan den bästa födelsedag jag kan minnas. Från början till slut; med den mystiska musiken som min familj väckte mig med, att ystert skutta i snön vid Ruddalen, Sherlock Holmes, thaimat, drivor av fantastiska människor och den grupp popsnören som sjöng i min säng ända in på småtimmarna. För att inte tala om Anjas frenetiska nattliga städande. Och att jag fick pengar nog att pierca mig. Och att Josefina kom, srsly. <3
<3
Ni är så jävla bra. <3
<3
Ni är så jävla bra. <3
lördag 13 februari 2010
onsdag 10 februari 2010
en lång lång tid
Det känns som att: jag har haft en fantastisk period men nu är den slut. Jag orkar inte vara glad mer. Jag orkar inte ta hand om mig själv. Jag orkar inte vidta vissa mått och steg för att undvika det här - att vara rödrandig och svida och ha ont i hela kroppen. Magmusklerna. Det hade varit lätt att undvika, tror jag. Fast det tror jag ju alltid. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra för att sluta vilja skada mig själv. Det är ju, olyckligt nog, det enda jag vill, nästan hela tiden. Jag måste ta reda på det snart för jag orkar inte. Orkar inte orkar inte orkar inte. Jag vill att någon ska komma hit och lägga sig bredvid mig på sängen och röra vid mig - eller inte, eftersom 1) jag vill inte någonsin igen försöka blanda in en oskyldig yttre part i mitt liv och 2) det finns inte en centimeter av mig som inte är motbjudande. Okej, så, jag vill att någon ska komma och lägga sig bredvid mig och lyssna på mig när jag berättar om varje centimeter, kubikcentimeter antar jag, vidrigheten går rakt igenom, och varför jag hatar just den. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill i och för sig inte att det ska vara något över huvud taget.
Det hela är synnerligen förvirrande.
Jag vill lägga mig ned och be om hjälp. Men det ska jag inte, eller hur? Jag ska sova nu och vakna imorgon och fortsätta fungera.
Det hela är synnerligen förvirrande.
Jag vill lägga mig ned och be om hjälp. Men det ska jag inte, eller hur? Jag ska sova nu och vakna imorgon och fortsätta fungera.
tisdag 9 februari 2010
mm.
Jag hatar mig själv och vill vara någon annan. Jag vill bara säga förlåt förlåt förlåt för att jag inte kan känna att bra saker är tillräckligt bra. Jag vill vara tacksam. Jag vill att det ska räcka. Jag vill förstå varför jag inte fungerar.
måndag 8 februari 2010
glädjesprudlande!
Jag har en oförklarlig och synnerligen irriterande muskelvärk på vänster sida om ryggraden, mellan skulderbladen. Fuck you, svårstretchade område!
Dessutom hatar jag, men en brinnande passion, att skriva ansökningsbrev.
LALALA. Dans dans dans. Dobidobidoo...
Dessutom hatar jag, men en brinnande passion, att skriva ansökningsbrev.
LALALA. Dans dans dans. Dobidobidoo...
lördag 6 februari 2010
nykterhetsrörelsen informerar
Man orkar dansa fan så mycket mer när man är nykter!
Däremot orkar man inte vara med på efterfester. Men om jag ska vara ärligt finner jag ett perverst nöje i tanken på att min lägenhet blir utnyttjad medan jag sover.
Däremot orkar man inte vara med på efterfester. Men om jag ska vara ärligt finner jag ett perverst nöje i tanken på att min lägenhet blir utnyttjad medan jag sover.
fredag 5 februari 2010
onsdag 3 februari 2010
offensivt. nu då.
Jag blev med band. Sånt händer-
tydligen.
Filmfestivalen också. Har hittills sett: A single man, Soul Boy, Videocracy, Metastases, Brotherhood, I Love Philip Morris. Av varierande kvalitet.
Dock borde alla se Videocracy, den var förjävlig på det bra sättet som får en att skratta och gråta på samma gång. Srsly, världen, är den ett skämt eller?
Sova och läsa bok om BDD. Sjukt konstig störning som jag i alla fall tydligen inte har (min skeva kroppsuppfattning faller alltså inom ramen för normala ätstörningsbiefferkter, good to know). Mhm.
Går runt på dagarna och fantiserar om olika människor som jag känner, som jag skulle kunna stöta på. Och snö. Massor av snö. Ja.
Sova, ja.
tydligen.
Filmfestivalen också. Har hittills sett: A single man, Soul Boy, Videocracy, Metastases, Brotherhood, I Love Philip Morris. Av varierande kvalitet.
Dock borde alla se Videocracy, den var förjävlig på det bra sättet som får en att skratta och gråta på samma gång. Srsly, världen, är den ett skämt eller?
Sova och läsa bok om BDD. Sjukt konstig störning som jag i alla fall tydligen inte har (min skeva kroppsuppfattning faller alltså inom ramen för normala ätstörningsbiefferkter, good to know). Mhm.
Går runt på dagarna och fantiserar om olika människor som jag känner, som jag skulle kunna stöta på. Och snö. Massor av snö. Ja.
Sova, ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)