kärlek och/eller revolution

Hemma från Queertopiafestivalen, med munnen full av trötthet och hjärnan full av ett HMMMMM som ekar över nejden.
Överröstande. Tusen tankar som bara blir ett brus. Jag kom med en fråga, den gamla vanliga frågan om hur vi ska göra med världen, men det jag hittade blottade bara nya brister, ställde nya frågor i mitt försök till svar. Fint.
Kärlek, ja, det fanns. Den del av mitt svar som handlar om det goda i människor, den egenskap som vi kan bygga en värld på som är lika praktisk som marknadsekonomin, fast utan den ekonomiska drivkraftens fullständiga amoralitet. Den fanns, den var verklig, men den går inte att kvantifiera med mina nuvarande verktyg.

Men sådant är ju överkomligt.

Min väska är full av kläder som stinker unket lik, jag behöver tvätta, och jag behöver läsa ett ton tjocka tunga böcker som knyter fast mina euforiska lyckoidéer vid den praktiska verkligheten. Sen jävlar, damer, herrar och ospecifierade men högt ärade personer, sen jävlar ska ni få se på ny världordning.

du gör mig tveksam när du behöver, etc

Sover inte, pluggar inte, har ätit i runda slängar tusen ton mat. Idag gör det inget, jag ska gå och lägga mig bredvid andrés snart, jag älskar honom.

Dilemmat att förhålla sig till idag är att: jag är fortfarande inte övertygad om att jag inte är ett helvete. Självupptagen, ytlig, fejkar närhet, tror att jag förstår alla mycket bättre, storhetsvansinne. Som om de sakerna faktiskt inte är en konsekvens av min depression, utan agerar i samspel med dem, som patriarkatet och kapitalismen ungefär. Som yogan och religionen. (Det verkar oändligt komplicerat att bena ut begreppen vad man än pratar om, egentligen, men jag ger inte upp. Kärnan är fortfarande: kroppen och tanken, skärningspunkten däremellan. Ibland vill jag släta över med bortförklaringen, den enklaste, att jag skapar ett dilemma med min felaktiga utgångspunkt.) Men vad ska jag då göra? Om jag faktiskt är ett fittmongo, alltså. Som jag länge har befarat. Om det är så, men svaret inte är isolering. Hm.

njud!

Lustigt nog känner jag mig aldrig så mycket som en riktig människa som när jag betalar räkningar och ser över mina finanser. Ha.



Men du! Jag älskar att se vilken fantastiskt stark och god människa du är. Ansvarstagande är en reflex för dig. På många sätt är det förstås kanske problematiskt för dig, en egenskap du har vare sig du vill det eller ej, som du måste förhålla dig till och göra till din egen, göra till en tillgång för dig. Men jag önskar att du också kunde se dig som jag ser dig: så oändligt mycket tryggare och mognare än många av oss omkring dig. Du sätter andras behov främst på ett självklart, kärleksfullt sätt, utan att (till skillnad från oss andra) för den sakens skull behöva bli självutplånande eller spela martyr. Jag vet inte hur du gör, men jag beundrar dig för det.
Det är som att ha en fin hemlighet som du kommer att upptäcka, snart.
Yay <3

animal

Tydligen finns det en gräns för vad kroppen orkar!
När jag kom hem från Peace & Love, finaste veckan i stan, lätt, men i alla fall: när jag kom hem så lade jag mig ner och dog. Jag har inte kunnat prata. Jag har knappt kunnat röra mig. Istället för att göra alla fina saker som jag vill och bore göra, och dessutom jobba, så har jag legat på golvet och tittat på dexter och bråkat med andrés. För jag blir galen, jag blir galen av alla saker jag vill göra men inte hinner, eller inte orkar. Min stickning på andra sidan rummet som jag inte orkar gå och hämta. Min bok som jag inte orkar öppna.
Nu är det bättre.
Nu kan jag resa mig upp och springa tills jag kraschar igen,
Livet, jag älskar dig fan kuk <3