Om man dricker kaffe får man dålig andedräkt.

Om man aldrig söker jobb får man gå arbetslös.

Det är kallt ute idag, jag affischerar åt Susse, men fegt, vågar inte göra alltför mycket anspråk på det offentliga rummet. Kanske senare, när det inte är så mycket folk överallt. Om inte svininfluensan tar kål på mig först.

Mina syskon spelar in, febrilt, vilket får mig att känna mig... improduktiv i jämförelse. Kan man verkligen läsa sig till en bättre värld?
Jomen.

It is immoral to use private property in order to alleviate the horrible evils that result from the institution of private property.

Jag läser, sporadiskt, Oscar Wilde. Min övriga lektyr för ögonblicket består i Thoreaus Civil olydnad, vilken jag älskar pga hans fantastiskt passionerat genomfåniga sätt att formulera, förhålla sig till, förmedla sina fina tankar. Vidare: Feministisk bruksanvisning (antologi), Mindfulness i vardagen, en bok med tips på hur man kan leva mer "klimatsmart" (satan vad jag hatar det ordet), och det kommunistiska manifestet, med förord av Åsa Linderborg. Hon är smart och sympatisk, i text i alla fall.

Tur att man har böcker.

Tur att man har Harry Potter.

Tur att man får läsa och fundera och analysera, i den grad man ids, och släppa det när man tröttnar utan ansvar inför någon utom möjligtvis sig själv. Utan det förbannade jävla kravet på att kunna i ord formulera vad man känner.

Det förbannade jävla kravet, det fullt rimliga förbannade jävla. Fast egentligen är det känslorna som är det. Förbannade jävla.

Fast jast nu är jag glad, och stolt, min fina ägodel är modig och rättfärdig. Jag behöver inte oroa mig för den saken.

sjävfixerat

Först Peace & Love, där det mest minnesvärda var patriarkalt våld. Och Gogol Bordello. Och Laleh. Och att det var fantastisk okomplicerat att finnas. Så var det i Arvika också, lätt, och spännande. Människor. Som alltid blir jag nervös av att träffa människor jag tycker om, och tappa bort dem. Jag tappar ju bort allt och alla, dumma brud.

Depeche Mode var tråkiga. Tråkigare, i alla fall. Nour El-Refai är en jävla antifeministisk mansgris, det är ett genus, det är inte determinerat av hennes biologiska kön. Faktiskt!

Bara små meningar här...

Jag är kritisk, hatisk och aggressiv mot mig själv. Det är tankebanor i den inåtvända riktningen. De som aldrig tar sig ut. Vilket inbjuder till ett uppräknande: självfixerad nytvättad karaktärslöst engagerad feministisk blivande vegan som drömmer om människorättsaktivism och ett liv vid spisen. I köket. I ugnen. Är hon, den där. Skulle jag inte byta namn? Skulle jag inte lära mig italienska? Skulle jag inte studera sociologi? Skulle jag inte...

Gå och handla-
Gå till biblioteket-

Städa.
Jag vågar inte närma mig mitt kök. Mina döda kryddväxter. Mina dammråttor.

Fegis, fegis degis. Ha ha ha.

Det jag ville säga var att jag återfördes till Göteborg, fast inte i det skick jag önskade finna mig. Fortfarande en Sån Där. Fortfarande karaktärslös.

Jag jobbar inte med det. Nähä. Nu ska jag gå. Göra saker.

<3

I crack the codes, you end the war

Andrew Bird är så jävla fin.

(Imitosis och Heretics.)

Hans språk är fantastiskt oväntat, obegripligt, fånigt, oerhört tilltalande på alla sätt och vis. <3

(Tenuousness.)

affix

förena förmena förstena förgrena förändra förblända förvända förställa förstumma förhindra förblinda förinta förneka försena förmena förlösa förslösa föröda förläna förnedra förklena förminska fördumma förgöra förhöra förgylla förföra förfina förtvina förtvivla

osv.

hemtjänsten

Jag dricker kaffe.
Jag tenderar att överreagera.
Jag tenderar att i efterhand ifrågasätta mina val.
Jag tenderar att i efterhand ångra mina val, oavsett vad de bestod i.
Jag vill aldrig acceptera (än mindre bejaka) det som är.
Jag är livrädd för att behöva prestera.
Jag är livrädd för att bedömas.
Jag lägger kaffe i min kaka.
Jag ställer in den i ugnen.

Dramatiken i mitt kök är nästan överväldigande.

Jag vill inte säga det rakt ut.

Att definiera relationer är... (är?)

Innan vi blev vad vi nu blev tänkte jag alltid att det var så dumt. Att säga, "nu är vi det ena", "nu är vi inte det andra", som om relationens värde var knutet till benämningen av den på något mystiskt sätt. Som att man behövde säga "nu är vi tillsammans" för att faktiskt kunna vara det, som om det inte skulle räcka att bara vilja vara nära varandra och därför vara det, och vara det, och vara det. Vi är varandra, varandras, det spelar ingen roll vad vi kallar det för vi kommer inte att vara någon annan eller några andras.

Innan vi blev vad vi nu blev. Utåt sett är vi än det ena, än det andra, beroende på vad vi kallar det. I praktiken är vi bara du och jag. Oavsett om vi hatar varandra eller inte kan närma oss varandra utan att någonting går sönder så är vi du och jag och vi vill vara varandra nära och nära varandra fastän vi inte kan. Än.



Jag hade tänkt skriva om Johanna. En annan gång då. <3