dude, awesome.

Jag älskar när hjärnan gör nya, oväntade och konstruktiva saker.

Eller för att vara mer konkret: de senaste dagarna har jag varit på väg utför i en hastighet så hög att ingen kraft i världen hade kunnat stoppa mig. Det hela kulminerade någon gång igår kväll, eller snarare tidigt imorse - mina tankar gick ungefär "döden döden ångest döden ångest döden ångest" och "varför är det såhär, varför känner jag såhär, varför är allt så jävla meningslöst ångest döden varför varför". Det var påfrestande. Till slut tröttnade jag, klev utanför mig själv och tänkte, vad fan, såhär känner jag ibland. Det går över. Även om det kanske tar ett år så kommer det att gå över, jag behöver bara stå ut och acceptera det.
Och även om inte allt lystes upp av ett förklarat ljus (mitt liv har uppenbarligen inget sinne för dramatiska vändningar!), så blev jag lite lugn och kunde lägga mig och sova.
Huh.
Jag har aldrig någonsin känt något liknande.
Men det är inte allt! Idag vaknade jag förstås med döden ångest döden ångest som en käck liten bakgrundsmelodi, men jag tvingade mig i alla fall att äta min frukost och inget annat, och jag lämnade till och med hemmet i lagom tid för att utföra mina ålagda plikter. Och där jag vandrade mot spårvagnen, intensivt grubblande på varför jag över huvud taget skulle lägga ner energi på att göra vissa (bra) saker och låta bli att göra vissa (dåliga) saker när min existens ändå är i grunden meningslös och jag bryr mig inte om vad jag gör med mig själv och så vidare och så vidare - så slog det mig plötsligt att vad fan. Jag bryr mig inte om hur jag själv mår, jag bryr mig om hur andra mår, och det ena förutsätter faktiskt det andra. inte på det självutplånande sättet, utan mer "om jag utvecklar min fantastiska person kan jag dela med mig av all min härlighet till andra fantastiska människor och på så sätt berika deras liv, vilket är awesome."
Och sen blev jag glad.
Och sms:ade en häftig streckgubbskille till Lisa, som även hon är en häftig kille.





PS. Varför är ett fult men ganska roligt ord. Och först skrev jag "gnaska"! Haha.

mörkrum

Fast sanningen är att man inte behöver göra någonting om man inte vill. Jag kan ligga på min madrass och ägna mig åt meningslösa saker och dricka proviva tills jorden går under, om jag skulla vilja.
Just nu vill jag.
<3

Och om jag får önska mig en sak här i livet så är det att få se Andrés spela schack. OKEJ FÖRLÅT FÖR ATT JAG SKRIVER OM DET I MIN BLOGG MEN DITT KONCENTRERADE ANSIKTSUTTRYCK, SRSLY. Och jag gillar när du gör smarta saker som jag inte fattar. Haha.

påbud?

Det mesta, det vill säga allt, tyder på att jag hanterar måltidssituationer på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Se: att äta choklad till lunch (är det värre än chips?); att gömma mat i sitt eget hem; den allomfattande paniken som sänker sig som en ridå mellan mig och de andra i rummet. Jag vill stanna. Min hjärna gör det ändå inte. Jag vill stanna men situationen glider ur mitt grepp, jag vet inte, jag vet inte varför.

Jag har ont i magen, men allt är åtminstonde kvar där.
Allt är bättre än ingenting. Allt är bättre än att kräkas. Jag vet, alla berättar det för mig. Jag vet. Jag undrar hur ofta de personerna upplever mina armar är så tjocka att jag inte har något människovärde som den absoluta sanningen. Jag undrar hur ofta deras kroppar försöker bryta ner 10000 kalorier, möjligtvis lite mer. Jag undrar hur de gör för att existera.
Alla mängder av mat jag stoppar i mig är bättre än att återställa den kosmiska balansen. Tydligen.
Ja ja.

Jag är vaken igen. Jag är så jävla rädd för att sova. Vill spendera dagen gråtande på akutpsyk igen. Vill bli inlagd. Vill orka sova. Vill supa mig själv medvetslös. Vill kräkas. Vill äta tills jag spyr så att min kropp inte orkar mer sen, så att jag får vila. Jag vet inte varför jag ska ta hand om mig själv, egentligen, men jag försöker i alla fall. Jag vill inte göra någon orolig. Allt är okej. Men jag vet inte vad det ordet betyder. Mycket kärlek. Tillkortakommande. Meningslöshet. Allt är meningslöst. Allt är meningslöst. Varför lever vi?

transportsträcka

Jag har slutat vara min egen bästa vän; jag är en transportsträcka till nästa gång jag får vara med dig. Alla annat är oviktigt. Det nödvändigaste för att överleva. Cigaretter. Nervimpulser.
Det fungerar ju inte, i längden. Måste sprida ut oss mer. Måste hitta tillbaka till självständigheten.

Men hur. Fullständigheten i oss är beroendeframkallande. Jag älskar dig.

djävulsstake

Varför återkommer personerna jag behöver prata med alltid på tisdag?
Fuck tisdag.
:(

say what

Jag vill liksom inte sova, tror jag. Upp halv sju imorgon, möte, dans, Andrés. Det är våran tvåårsdag. Jag vill vara pigg och hel och glänsande. Ja.. fast här sitter jag ju, utan planer på att gå och lägga mig. Jag vet inte. Det är rätt dumt.
En smula.

ja, och när jag känner mig som en person med en kropp som tillåts existera så får jag panik. Ät mindre, behöv mindre, upprätthåll. Det här är viktigt. Det här är ett arbete jag måste genomföra. Ät mindre, ät mindre, ät mindre. Dra åt helvete, hjärnjävel. Nu ska jag förbättra min matplan. Jävla jävla hjärna. Man måste äta. Det handlar om att leva, inte om att vara snygg.

dagens axiom

jag förtjänar en medalj för att jag tog mig igenom den här dagen helskinnad.

Och: TV borde förbjudas helt. Jävla orgie i föråldrade normer!