del.

Åh vad jag bara vill skriva och skriva idag. Man skriver sig ut. Kanske. Det ryktas på stan.
Vill skriva att jag är så bra på att laga mat och så dålig på att älska. Leder det till någonting? Vill skriva att Peaches, och att det kanske bara är den gamla vanliga rädslan för att inte passa in, och borde jag verkligen ge efter för den? Med det var något annat idag, en genuin vilja att upptäcka något. Eller nya uppsättningar av bortförklaringar. Eller det ständiga tvivlet på mina egna motiv. Man tyder sina egna chiffer och hoppas att ingen kan tyda dem, hoppas att någon vill. Undrar hur man ska göra sig förtjänt. Undrar hur man ska klara ansvaret. Undrar vad man gör av nånting vackert man förstörde redan från början. När man hittar svaret som inte är förlåt, förmågan att göra rätt. Jag skriver det här för att jag vill att du ska läsa och förstå mina goda intentioner och förstå min oändliga oförmåga. Jag vill skriva av mig skulden. Jag vill veta vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag fungerar inte med dig. Det märker du ju. Det är så enkelt, allt viktigt blir för svårt för mig. Om jag älskade dig mindre, om jag skadade dig mindre, då kanske jag skulle kunna vara lugn och hel. Men alla kan intyga att jag förstör och omöjliggör all närhet. Med dig måste jag förstöra hela tiden.
Jag vill inte.
Jag älskar dig.

Imorgon ska jag gå och fråga var min remiss är för helvete.