fortfarande

Jag erkänner villigt att jag aldrig tror att jag har fel. Jag erkänner villigt att jag dömer andra människor, skoningslöst och allt för ofta. Jag erkänner villigt att jag tror att jag kan allt jag någonsin skulle kunna tänkas behöva, ibland.

Mitt huvud är alldeles för stort. Ibland tror jag att mitt jag enbart består av ett huvud, resten ett menlöst skal att putsa, ansa, vanvårda och döljas av. Ofta lever jag som om det vore så.

Det känns som gränsen för ett sammanbrott, eller genombrott. Det känns som en total upplösning av det sociokulturella jaget. Det känns som timmar av övning.