ett mer vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron

Aktuella studier i ämnet visar med all önskvärd tydlighet att subjektet fungerar mest ändamålsenligt då det opererar med utgångspunkt i relevanta frågeställningar.

Se t.ex: "Kan jag ägna mig åt något jag intresseras av utan att viljan att prestera väl (enligt utifrån ställda kriterier) tar överhanden?"
Tillfredsställande nog är svaret på den frågan ett entydigt ja. (FUCKIN' AWESOME.)

Sommarens andra aktuella fråga, "Hur många aktiviteter kan jag ägna mig åt samtidigt utan att det 1)påverkar mitt utförande av dem negativt? 2)påverkar mitt allmänna välbefinnande?", gav mer blandade resultat, då det visade sig att subjektet gynnades dels av den stora variationen i aktiviteter, och dels den generellt höga aktivitetsnivån - till en viss gräns, då subjektet visade tecken på utmattning. Vidare studier i ämnet krävs innan en slutsats kan nås. Troligtvis spelar ett större antal hittills okända faktorer in i utfallet.

Efter utförliga bedömningar av subjektets situation har följande frågeställningar valts ut för den kommande hösten:
1. Hur skaffar man vänner?
(Fram tills nu har jag skaffat dem med hjälp av i huvudsak tre metoder: stor uppvisad entusiasm från deras sida (t.ex. Bell), långvarig rumslig närhet (t.ex. Anja, Johanna), eller ett lyckosamt sammanfallande av behov och/eller livssituation (t.ex. Lisa, i viss mån Leo). Oftast har en kombination av metoderna krävts. Uppenbarligen är det ren tur att jag har lyckats skaffa så magiska jävla vänner trots att jag måste lita på yttre omständigheter i brist på social förmåga, och i längden är det ett synnerligen ohållbart tillvägagångssätt.)

2. Är jag en elak person?
(Mycket tyder på detta. I alla fall delvis beroende på att jag har så höga krav på mig själv, vilket nu har börjat spilla över på människor i min omgivning. Jag har även en tendens att säga synnerligen opassande saker i största välmening, och att inte förstå när jag går över gränser, är alltför kritisk etc. Svårigheten ligger i att avgöra i vilka situationer jag faktiskt, objektivt, har varit elak, och i vilka situationer jag bara upplever mig själv så på grund av en lätt missbildad självkänsla.)

3. Hur ser ett fungerande samhälle egentligen ut? Jag menar, egentligen.
(Jag behöver nog inte tillägga någonting; det är den enda fråga värd att ställa. Och vadå, ingen har väl någonsin dött av att ta sig vatten över huvudet.)

chokladsojakaffelikör

Nu sitter jag här vid mitt propert inpapprade skrivbordsmatbord med en cigg och en kaffedrink (av tveksam välsmaklighet). En liten paus från mitt fixande och donande - jag är världens duktigate husmor när det passar mig - och tackar min klantighet och min vrickade fot för att jag får vara sjukskriven idag och imorgon. Lite tid att sova, och hänga, och städa, och läsa om socioekonomisk utveckling. Fucking awesome.

<3

re: re

som sagt, att jag njuter av att inte ta ansvar. fast det gick ett steg längre, nämligen att jag nu är fullt medveten om att jag kan gå upp tidigt på morgonen och äta ordentligt och snusa istället för att röka och låta bli att dricka alkohol på vardagar och i allmänhet upprätthålla den livsstil som krävs för att man ska orka med sin utbildning, sitt jobb och sina så att säga sociala relationer, dvs: det kreativa livet. och det är ju gött. men snart åker alla härifrån, så dehär sista dagarna, fram till t.ex. den 27:e augusti, väljer jag att leva ut mitt kaos till det yttersta. allt är okej. jag vet att jag orkar det här också, och det är så jävla gött, men det andra kommer att vara ännu bättre. "det här": t.ex. att ligga på min säng i mitt smutsiga hem halv två på natten (börjar jobba tio imorgon, måste alltså upp halv nio, senast), omgiven av tomma godispåsar och överfulla askfat, har ägnat de senaste fem timmarna åt att läsa sherlock holmes-fanfiction (OBS DIRTY LITTE SECRET OMG), vag och ofokuerad i tankarna, men ganska nöjd ändå. det sista ögonblicket av år av ansvarslöst liv, fast nu kan jag uppskatta det eftersom jag vet att jag snart kommer att välja bort det. magiskt. magiskt att känna mig konstruktiv fastän ingenting egentligen har förändrats. åhå.

ja, jag vet, om tre veckor ungefär måste jag återvända hit och se om det verkligen är sant, om jag verkligen klarar av att vara konstruktiv. det ska jag göra. jag vet att jag ofta försöker lura mig själv, särskilt när godis och cigaretter är med i bilden. hitta på bortförklaringar för att rättfärdiga den här typen av icke-aktivteter. men nu lurar jag mig själv tillbaks! ha!

re: prefix

reflekerar redigerar resonerar representerar remarkabelt representabel resonans relevans relegerad regredierad regerar rekronstruerar. respiration, reaktion, revolution. repression. revanch refusera reparera resignerad reflex restriktion

och sen är det de andra orden:

religion, realitet, revir.



i själva verket kliar mina fingrar, de är fulla av idéer som vill ut, men jag hittar inga öppningar. (se: mitt cigarettpaket.) någonstans i fingertopparna, bakom tänderna, mellan upplevelsen och den medvetna tanken, nåonstans sitter ett hinder och jag blir irriterad, eller frustrerad, och försöker tvinga fram det.

jag behöver: sitta och meditera, sova mycket, ta mitt liv på allvar, ta mitt hem på allvar. jag vet att jag behöver det, och i teorin är det lätta saker att göra, men i praktiken sitter jag och läser fåniga serier i fåtöljen.

jag jag jag, jag vill nog inte riktigt att det ska komma fram just nu. jag jag jag. inte än, jag vill låta hindret finnas kvar och skydda mig från kreativitet en stund till. från någon sorts utlopp. när jag känner det såhär tydligt, punkter i kroppen, lika tydligt som om de hade ett litet informativt instruktionsblad vidhäftat, som pillrena, men i alla fall - de där punkterna i huden i mina fingertoppar, tillexempel, som jag väljer att behålla trots att jag upptäckte dem för flera dagar sedan, de är hela mitt självdestruktiva beteende. min fasta övertygelse om att det är farligt att släppa taget och acceptera. en fast övertygelse som var hela min kropp förut, men numera bara centimeterstora hinnor munnen, i händerna, i hjärnan, som jag vill behålla av någon sorts bekvämlighet och någon sorts lättja och någon sorts fascination och någon sorts missriktad kärlek.

så för att tala klarspråk: jag njuter lite av att inte ta ansvar för mig själv, och det är fånigt. jag hade inte uttalat den tanken innan jag skrev den, för övrigt.
men i alla fall ska jag sova nu.

alla andras travestier

En panisk frihetskänsla, sa jag igår.
Eller: den stora svängdörren mellan lättnad och djup sorg, jag vet inte på vilken sida jag befinner mig. Alls.
Jag lovar att göra mitt bästa med det jag har, mer kan man inte begära.

Och andra lösryckta fraser: varje dag är som ett naturfenomen, jag har ett oändligt antal ord att skriva, men vet inte vilket som är det första. Hur jag ska börja.

kärlek och/eller revolution

Hemma från Queertopiafestivalen, med munnen full av trötthet och hjärnan full av ett HMMMMM som ekar över nejden.
Överröstande. Tusen tankar som bara blir ett brus. Jag kom med en fråga, den gamla vanliga frågan om hur vi ska göra med världen, men det jag hittade blottade bara nya brister, ställde nya frågor i mitt försök till svar. Fint.
Kärlek, ja, det fanns. Den del av mitt svar som handlar om det goda i människor, den egenskap som vi kan bygga en värld på som är lika praktisk som marknadsekonomin, fast utan den ekonomiska drivkraftens fullständiga amoralitet. Den fanns, den var verklig, men den går inte att kvantifiera med mina nuvarande verktyg.

Men sådant är ju överkomligt.

Min väska är full av kläder som stinker unket lik, jag behöver tvätta, och jag behöver läsa ett ton tjocka tunga böcker som knyter fast mina euforiska lyckoidéer vid den praktiska verkligheten. Sen jävlar, damer, herrar och ospecifierade men högt ärade personer, sen jävlar ska ni få se på ny världordning.

du gör mig tveksam när du behöver, etc

Sover inte, pluggar inte, har ätit i runda slängar tusen ton mat. Idag gör det inget, jag ska gå och lägga mig bredvid andrés snart, jag älskar honom.

Dilemmat att förhålla sig till idag är att: jag är fortfarande inte övertygad om att jag inte är ett helvete. Självupptagen, ytlig, fejkar närhet, tror att jag förstår alla mycket bättre, storhetsvansinne. Som om de sakerna faktiskt inte är en konsekvens av min depression, utan agerar i samspel med dem, som patriarkatet och kapitalismen ungefär. Som yogan och religionen. (Det verkar oändligt komplicerat att bena ut begreppen vad man än pratar om, egentligen, men jag ger inte upp. Kärnan är fortfarande: kroppen och tanken, skärningspunkten däremellan. Ibland vill jag släta över med bortförklaringen, den enklaste, att jag skapar ett dilemma med min felaktiga utgångspunkt.) Men vad ska jag då göra? Om jag faktiskt är ett fittmongo, alltså. Som jag länge har befarat. Om det är så, men svaret inte är isolering. Hm.