ps

tack alla jävla magiska saker för att ni står ut med mig. faktiskt. tack för in i helvete.

a is for the address on my letters

Jag tänker på en väldigt specifik situation, för länge sedan, men inte så länge sedan ändå. Månader. Jag vet inte. Snart ett år kanske. Och vi satt i vardagsrummet, en fredagkväll kanske, tittade på något ospecifierat underhållningsprogram (det var helt irrelevant i sammanhanget), och pappa gick ut i köket och satte på vattenkranen för att vi inte skulle höra att han öppnade en öl till. Jag fick ont i magen, jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det, för det var i samma veva som min ätstörning på något sätt nådde sitt klimax, och jag och pappa hade pratat väldigt mycket om beroenden och - det som hände, att han satte på vattenkranen för att vi inte skulle tänka på att han egentligen öppnade en öl, var i princip exakt samma handling som alla de gånger jag har öppnat kylskåpet så tyst som möjligt, smugit ut från datorn till köket och hoppats att resten av familjen är distraherade av sin film och sin gemenskap. Skammen och rädslan. Jag är väldigt duktig på att öppna kylskåp väldigt tyst. Fast det hörs ändå alltid, ett litet ljud när vakuumet släpper, på samma sätt som att det alltid hör ett klick när ölbuken öppnas. Skammen. Jag får fortfarande ont i magen ibland av ljudet när jag öppnar kylskåpet.
Jag ville gå ut och säga till pappa att jag visste vad som hände, men jag lät bli.
Man låter alltid bli, och jag vet inte varför.

Det var en konstig period, för jag mådde så jävla dåligt och tillbringade väldigt mycket tid hos mina föräldrar, och av någon anledning blev pappas alkoholism så otroligt tydlig för mig på ett sätt som den aldrig har varit tidigare. Det lyste igenom så mycket när han pratade med mamma, små gester, små formuleringar. Det var så uppenbart att han blev en annan person och att mamma hatade det och stod ut på något sätt ändå, hade överseende med att han slutade vara en person som egentligen gick att kommunicera med. Jag förstod det som jag inte riktigt hade förstått innan, varför hon ville skiljas den gången (hon hade berättat om det tidigare men då fattade jag inte, fast jag var ändå glad att hon berättade, jag vet inte), jag förstod inte varför hon inte hade gjort det. På något sätt.

Jag vet inte vad min poäng är men nog kanske att jag älskar min familj, och jag är så jävla glad att vi är här där vi är nu, där saker fungerar. Något sånt.

tack samtalet

Apropå det där med vänner. Jag tror att samtal är det bästa jag vet i hela världen. Speciellt samtal med folk som är lätta att öppna; man säger rätt saker på rätt sätt (för att man vill, alltså), det öppnar ett flöde av medvetande som liksom aldrig behöver avbrytas. Som att stå barfota i en fors, fast ändå dålig metafor eftersom jag följer med, hjälper till, lossar när det hakar upp sig. En fors som är någon annans medvetande.

Den andra saken som jag tänker på är det här med avstånd. Jag förstår inte hur man kan inbilla sig det, avstånd. Personen är ju personen, i ögonen, i kroppsspråket, i mungiporna, i intonationen. Och alla de där sakerna. Ingenting på insidan är egentligen hemligt, det uttrycks bara med ett vagare språk än ord.

ett mer vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron

Aktuella studier i ämnet visar med all önskvärd tydlighet att subjektet fungerar mest ändamålsenligt då det opererar med utgångspunkt i relevanta frågeställningar.

Se t.ex: "Kan jag ägna mig åt något jag intresseras av utan att viljan att prestera väl (enligt utifrån ställda kriterier) tar överhanden?"
Tillfredsställande nog är svaret på den frågan ett entydigt ja. (FUCKIN' AWESOME.)

Sommarens andra aktuella fråga, "Hur många aktiviteter kan jag ägna mig åt samtidigt utan att det 1)påverkar mitt utförande av dem negativt? 2)påverkar mitt allmänna välbefinnande?", gav mer blandade resultat, då det visade sig att subjektet gynnades dels av den stora variationen i aktiviteter, och dels den generellt höga aktivitetsnivån - till en viss gräns, då subjektet visade tecken på utmattning. Vidare studier i ämnet krävs innan en slutsats kan nås. Troligtvis spelar ett större antal hittills okända faktorer in i utfallet.

Efter utförliga bedömningar av subjektets situation har följande frågeställningar valts ut för den kommande hösten:
1. Hur skaffar man vänner?
(Fram tills nu har jag skaffat dem med hjälp av i huvudsak tre metoder: stor uppvisad entusiasm från deras sida (t.ex. Bell), långvarig rumslig närhet (t.ex. Anja, Johanna), eller ett lyckosamt sammanfallande av behov och/eller livssituation (t.ex. Lisa, i viss mån Leo). Oftast har en kombination av metoderna krävts. Uppenbarligen är det ren tur att jag har lyckats skaffa så magiska jävla vänner trots att jag måste lita på yttre omständigheter i brist på social förmåga, och i längden är det ett synnerligen ohållbart tillvägagångssätt.)

2. Är jag en elak person?
(Mycket tyder på detta. I alla fall delvis beroende på att jag har så höga krav på mig själv, vilket nu har börjat spilla över på människor i min omgivning. Jag har även en tendens att säga synnerligen opassande saker i största välmening, och att inte förstå när jag går över gränser, är alltför kritisk etc. Svårigheten ligger i att avgöra i vilka situationer jag faktiskt, objektivt, har varit elak, och i vilka situationer jag bara upplever mig själv så på grund av en lätt missbildad självkänsla.)

3. Hur ser ett fungerande samhälle egentligen ut? Jag menar, egentligen.
(Jag behöver nog inte tillägga någonting; det är den enda fråga värd att ställa. Och vadå, ingen har väl någonsin dött av att ta sig vatten över huvudet.)

chokladsojakaffelikör

Nu sitter jag här vid mitt propert inpapprade skrivbordsmatbord med en cigg och en kaffedrink (av tveksam välsmaklighet). En liten paus från mitt fixande och donande - jag är världens duktigate husmor när det passar mig - och tackar min klantighet och min vrickade fot för att jag får vara sjukskriven idag och imorgon. Lite tid att sova, och hänga, och städa, och läsa om socioekonomisk utveckling. Fucking awesome.

<3

re: re

som sagt, att jag njuter av att inte ta ansvar. fast det gick ett steg längre, nämligen att jag nu är fullt medveten om att jag kan gå upp tidigt på morgonen och äta ordentligt och snusa istället för att röka och låta bli att dricka alkohol på vardagar och i allmänhet upprätthålla den livsstil som krävs för att man ska orka med sin utbildning, sitt jobb och sina så att säga sociala relationer, dvs: det kreativa livet. och det är ju gött. men snart åker alla härifrån, så dehär sista dagarna, fram till t.ex. den 27:e augusti, väljer jag att leva ut mitt kaos till det yttersta. allt är okej. jag vet att jag orkar det här också, och det är så jävla gött, men det andra kommer att vara ännu bättre. "det här": t.ex. att ligga på min säng i mitt smutsiga hem halv två på natten (börjar jobba tio imorgon, måste alltså upp halv nio, senast), omgiven av tomma godispåsar och överfulla askfat, har ägnat de senaste fem timmarna åt att läsa sherlock holmes-fanfiction (OBS DIRTY LITTE SECRET OMG), vag och ofokuerad i tankarna, men ganska nöjd ändå. det sista ögonblicket av år av ansvarslöst liv, fast nu kan jag uppskatta det eftersom jag vet att jag snart kommer att välja bort det. magiskt. magiskt att känna mig konstruktiv fastän ingenting egentligen har förändrats. åhå.

ja, jag vet, om tre veckor ungefär måste jag återvända hit och se om det verkligen är sant, om jag verkligen klarar av att vara konstruktiv. det ska jag göra. jag vet att jag ofta försöker lura mig själv, särskilt när godis och cigaretter är med i bilden. hitta på bortförklaringar för att rättfärdiga den här typen av icke-aktivteter. men nu lurar jag mig själv tillbaks! ha!

re: prefix

reflekerar redigerar resonerar representerar remarkabelt representabel resonans relevans relegerad regredierad regerar rekronstruerar. respiration, reaktion, revolution. repression. revanch refusera reparera resignerad reflex restriktion

och sen är det de andra orden:

religion, realitet, revir.



i själva verket kliar mina fingrar, de är fulla av idéer som vill ut, men jag hittar inga öppningar. (se: mitt cigarettpaket.) någonstans i fingertopparna, bakom tänderna, mellan upplevelsen och den medvetna tanken, nåonstans sitter ett hinder och jag blir irriterad, eller frustrerad, och försöker tvinga fram det.

jag behöver: sitta och meditera, sova mycket, ta mitt liv på allvar, ta mitt hem på allvar. jag vet att jag behöver det, och i teorin är det lätta saker att göra, men i praktiken sitter jag och läser fåniga serier i fåtöljen.

jag jag jag, jag vill nog inte riktigt att det ska komma fram just nu. jag jag jag. inte än, jag vill låta hindret finnas kvar och skydda mig från kreativitet en stund till. från någon sorts utlopp. när jag känner det såhär tydligt, punkter i kroppen, lika tydligt som om de hade ett litet informativt instruktionsblad vidhäftat, som pillrena, men i alla fall - de där punkterna i huden i mina fingertoppar, tillexempel, som jag väljer att behålla trots att jag upptäckte dem för flera dagar sedan, de är hela mitt självdestruktiva beteende. min fasta övertygelse om att det är farligt att släppa taget och acceptera. en fast övertygelse som var hela min kropp förut, men numera bara centimeterstora hinnor munnen, i händerna, i hjärnan, som jag vill behålla av någon sorts bekvämlighet och någon sorts lättja och någon sorts fascination och någon sorts missriktad kärlek.

så för att tala klarspråk: jag njuter lite av att inte ta ansvar för mig själv, och det är fånigt. jag hade inte uttalat den tanken innan jag skrev den, för övrigt.
men i alla fall ska jag sova nu.

alla andras travestier

En panisk frihetskänsla, sa jag igår.
Eller: den stora svängdörren mellan lättnad och djup sorg, jag vet inte på vilken sida jag befinner mig. Alls.
Jag lovar att göra mitt bästa med det jag har, mer kan man inte begära.

Och andra lösryckta fraser: varje dag är som ett naturfenomen, jag har ett oändligt antal ord att skriva, men vet inte vilket som är det första. Hur jag ska börja.