djupandning

Så klockan kvart i två på natten går jag upp och hämtar min dator och ett nikotintuggummi till. Dygnsrytm? jag tror jag sa nånting om det. Eller höll en jävla monolog för mig själv om det, om hur bra det är och hur mycket jag behöver skaffa en vettig sådan. men jag kan verkligen inte sova, det går inte, så jag siktar på tre till fyra timmars sömn och en helt förjävlig dag imorgon. Värre saker har hänt. Jag kan inte fortsätta vara så här konturlös. Allt faller isär för mig och när jag ligger här, omgiven av påbörjade projekt och halvtänkta idéer, är det omöjligt att hitta någonting över huvud taget att hålla fast vid. Jag vet att jag kan slappna av och acceptera nuet, men det förändrar inte det faktum att nästa ögonblick kommer att inträffa och jag har ingen som helt uppfattning om vad jag över huvud taget vill att det ögonblicket ska innehålla.

Mår jag bra? Ja. Jag kan inte påstå annat. Jag har inte hetsätit på evihgeter eller skadat mig själv på annat nämnvärt sätt, och de senaste månadernas panikattacker kan räknas på ett fingers knogar, typ. Och självmordstankarna har dragit sig tillbaka till ett vagt mummel i bakgrunden. Ja, jag mår bra, så inihelvete jävla.

Men kan man ens ställa den frågan utanför sitt sammanhang? Jag mår bra, men lever fullständigt utan riktning eller mening. Jag orkar göra ungefär tre saker på en dag, och när de sakerna äger rum förmår jag bara koncentrera mig på det som händer just då, glömmer allt annat. Mitt liv är en lång rad att-göra-listor som aldrig blir avbockade mer än till hälften. Jag vill ha ett jobb, visst, men helt realistiskt sett förstår jag inte alls hur jag skulle kunna klara det. När de i snitt tre sakerna är avkarade är jag fullständigt tom i huvudet, läser om gamla barnböcker och försöker glömma att jag finns.

Och glömmer. Jag ligger i ett fort av aldrig avslutade projekt och försöker se mig själv och misslyckas. Och misslyckas. Och känner ingenting. Det enda som märks är att jag är en person som inte kan ta särskilt djupa andetag. Jag försöker, men jag är rädd för att känna att min mage rör på sig. Andas överst i bröstkorgen. Kan inte ens komma ihåg att ta hit mina piller. Tappar tråden halvvägs in i inlägget.

Jag mår bra. Jag kan bara besvara frågan i jämförelse med minnen av att ha mått jävligt mycket sämre. Jag vet ingenting. Jag vill att någon ska berätta för mig, men ännu hellre vill jag kunna veta själv. Jag vet inte. Jag är för gammal för att ha en sån här kris.

skäggbiff?!

Jag älskar mina människor. Jag äskar er så jävla mycket och bara det är så otroligt omvälvande. All den energi jag i teorin borde lägga på saker som att skaffa en bra dygnsryrm, ringa mina jävla samtal, bli bra på det ena eller det andra.. går åt till att nära mina relationer. För visst fan är det ansträngande för mig, fortfarande, varenda jävla sms och facebookinlägg är ett dagsverke i sig, Men det är så obeskrivligt fantastiskt att det faktiskt fungerar. Jag har människor som jag älskar, och jag kan vara med dem och visa det. Även om det handlar om att följa med till andra lång och dricka ett par öl och kritisera någon ordvits. Jag kan, jag vågar, det går. Och jag har så otroligt mycket kärlek att slösa. Och det blir bara lättare och lättare. Det känns så fånigt på något sätt, att mitt liv kretsar kring något som är en bisak, en vardagssak för de flesta (tror jag), men för mig är det magiskt. Ja. Jag älskar er. Och jag älskar att det är så.

Nu ska jag sova!

natt, igen.

Okej, jag vet faktiskt inte vad det är jag vill säga.

rädsla? någon annan sa det.

"Lita på mig, jag vet vad jag gör.

Ja.
Hon vet vad hon gör - hoppas jag - och jag vet, jag vet vad det betyder.
Vi sitter i samma rum, i samma dröm.
Sluter ögonen, möblerar rummet, regisserar filmen. Skriver reglerna. Allt som finns är det vi tillåter. Vi bestämmer. Vi vet vad vi gör. Det finns inget att vara rädd för här -

jag kan inte ens ljuga om det. Hon vet lika väl som jag gör att allt det här är rädsla och värst av allt är rädslan för att förlora kontrollen, eller om det var tvärtom, att ha den.
Det är vi som bestämmer. Det ÄR vi som bestämmer. Det är vi som sluter ögonen. Det är vi, vi, allt vi väljer är vårat eget. Vi vet vad vi gör för det var vi som skrev reglerna.

Jag vill ut. Jag vill öppna ögonen.
Allt utanför är spindelväv. Spindelväven är - och hur uppenbart är det inte? Metafor för rädslan. överallt. Jag undrar om alla människor lever på det sättet: i ögonvrån ser man den hela tiden, klibbig, mörkgrön, tung. Om man ser den och går rakt igenom. Eller stannar, fastnar, fångas, eller tvekar bara. Om det finns ett sätt att få den att försvinna. Om den ens behöver försvinna.
Jag tror inte det - egentligen. Rädslan är inte farlig. Bara utmattande. Lättare, då, att stänga in sig. Att blunda. Att möblera världen med sig själv."

Hm. Alltså: jag försöker åstadkomma en begriplig tanke om hur jag förhåller mig till rädsla. Men det är ju så förbannat svårt, och ingen metafor förklarar det tillräckligt bra. Vad händer när man stänger in sig och blundar? Det läcker. Man förgiftas. Och sen fortsätter man, men hur ska man kunna skapa en trygg värld ur sig själv när man är mer rädd för sig själv än något annat? Det...håller inte. Inte metaforen heller. Utrymmet krymper hela tiden. Jag har ingen bra bild för det. Hm.
Spindelväven är bättre: den är inte en bild, det är min fysiska upplevelse. Världen består av materia och tjock, seg, mörkgrön, klibbig spindelväv. Det är ofta ganska vackert och så, men svårt att förhålla sig till. Hm hm.
Och... jag återkommer till Kent hela tiden, förstås. Att våga vara rädd. Det..är så. Det är bra. Men jag har sett vad som händer när man blir för mycket ett med sin rädsla också- det är inte gulligt. Jag vet inte vari skillnaden ligger. Hm, hm, hmmmm.

Nej, jag vet inte. Börjar om igen, igen, igen.
Skriver vad jag är rädd för.
Men till och med det är svårt, för ärligt talat? Inget är särskilt farligt. Det värsta som kan hända är att jag dör.
Tänker jag, tänker jag, tänker jag. Och samtidigt: spindelväven. Och tyngden i armarna. Och det andra som jag känner.
För helvete. JAG VET INTE.

hm!

HAHA
Jag lärde mig just på internet att:
den sortens, jag vet inte ens vad det heter på svenska, stretch marks? som jag har på mina lår uppstår när kroppsdelen i fråga hastigt minskar i storlek.
WTF LOL.
Min nyvunna kunskap gör mig:
nervös, euforisk, lättad, frustrerad, förvirrad-
och det är bara de känslor jag kan identifiera på rak arm.

Vad innebär det här?
1) Jag tror det jag vill tro på, även när det gäller internet
x) Inget av det här har någon som helst relevans i mitt nu, men för tre, fyra år sedan hade det i grunden förändrat min världsbild
2) Min kropp är för mig inbäddad i sådana lager av innebörd, konnotationer, reaktioner, och mer eller mindre felaktiga slutsatser att man inte ens vet var man ska börja

eller samtliga ovanstående. Ja. Herregud. Min mat och mina känslor är om inte avslutade kapitel så åtminstonde påbörjade sådana, men min kropp? Allt börjar - och slutar - i min kropp. Och jag vet inte ens hur jag ska.... jag vet för helvete inte ens hur jag ska beskriva att jag överhuvud ska det. Vad det nu här.

Hm.

natt natt maja natt

Jag skulle sova idag! Ju.
igår gjorde jag det inte, vilket är anledningen till att jag utan överdrift har spenderat kanske femton timmar av det senaste dygnet i den här fåtöljen. Zombie mode. Huvudvärk. Små stråk av ångest, som passerar när man tittar närmare på dem. En fysisk upplevelse av tyngd, som är ganska fascinerande på alla sätt utom att den hindrar en från att röra sig. Det är utan tvivel tydligt att jag behöver en handlingsplan för dagar när jag vaknar som zombie.
Jag har varit utanför dörren, i kanske tio minuter, i alla fall tillräckligt lång tid för att röka två cigaretter (även två inomhus, min mest förbjudna och mest njutbara hobby ("njutbar", srsly, wtf. EW)) och lyssna på tre låtar, tror jag. Det var efter mörkrets inbrott. Det fina med den promenaden var att jag uppenbarligen föll genom en maska i universums väv, för på tillbakavägen passerade jag Kvibergs Gravstenar från en helt annan vinkel än vad jag logiskt sett borde ha gjort.
Så det var ju lite kul. Jag lyssnade på Bright Eyes. Det var länge sedan. Och jag vet inte riktigt vad det är, jag kan utan att tveka göra narr av Kim för att han försvarar Hästpojken-snubbens sångröst, men när Conor Oberst sjunger falskt som en skata blir det bara... magiskt. För mig. Jag vet inte, det beror kanske bara på nostalgi. Eller snarare en möjlighet att återuppleva vissa sinnestillstånd utan allt runt om, det som skapade och skapades av sinnestillståndet. Det här, det är mitt sena högstadium och tidiga gymnasium, det får mig att känna som jag gjorde då, ibland - utan analys, i tydliga färger, fulla av hemliga och livsviktiga betydelser som bara kunde tolkas i vissa harmonier, dofter, ljud. Absoluter, helheter. Jag älskar att ha upplevt världen på det sättet, det var fint, men i eftertankens kranka blekhet kan jag säga att det inte var ett särkilt långsiktigt sätt att lära känna världen, eller sig själv. När jag tillskrev mina upplevelser en orörbar, ogripbar betydelse så bestämde jag mig omedvetet för att det här, det som var vackert, var det bara för att jag inte förstod. Jag lärde mig ingenting.
Det är fint att lära sig. Det vackra, det synbart fulländade, blir bara mer ju mer man ser av delarna, ju mer man är villig att veta om det. Och helheten, komplettheten, försvinner inte, den kan inte försvinna. Snarare blir det lättare och lättare att se den. Eller känna den, vilket ligger närmare sanningen, även om det nog inte äger rum i något speciellt sinne, utan i det allmänna varandet.
Det är kul att skiva om det här idag. Det som jag kallar zombie mode, det jag vaknade i idag, är väl närmast den totala avskärmningen från att existera. Och från att kunna överblicka min situation. Och att kunna förändra den.
Det är, förståeligt nog, ett tillstånd som alltid skrämmer skiten ur mig. Den totala meningslösheten och oförmågan att agera, påverka. Men.. jag vet inte varför, men idag var det bara okej. Det var förjävligt, men okej. Min matplan gick fullständigt åt helvete, men jag var inte rädd för någonting, jag ville inte ens hetsäta, även om jag tänkte på det. Förstås. Det var.. jag vet inte, jag är förvånad och chockad. Och nöjd. Och förvånad. Men så var det i alla fall. Och jag gjorde saker, även om det inte direkt var något att skryta med: jag ringde till och med. Jag sköt upp det så länge jag vågade, men sen ringde jag och hon som svarade har en fantastisk, fantastisk röst och vi pratade om att inte kunna sova och det var.. fint. Jag älskar det nya sättet att kommunicera som jag lär mig, det utan hämningar, regler, spel. Det som bara säger det som behöver sägas, det som är viktigt.

Ja.
Nöjd, och förvånad.
Nu ska jag sova, kanske.

PS:
but I talk in the mirror
to the stranger that appears.
our conversations are circles,
always one sided, nothing is clear

except we keep coming back
to this meaning that I lack-

he says the choices were given
now you must live them
or just not live.

but do you want that?

<3

blergh

Ibland är man bara omotiverat glad, så är det.

musik

Jag hallucinerade din lukt på spårvagnen. Jag visste, eller borde ha vetat att det bara var i mitt huvud eftersom jag hade hallucinationsintensiv ångest just då, men jag ville ändå att du skullle stå på nästa hållplats så mycket att det gjorde ont i hela kroppen. Att du skulle sätta dig bredvid mig så att jag kunde luta mig mot dig och gråta. Du är det tryggaste jag vet. Du är det enda trygga i hela världen. Du är det enda min hjärna tror kan få mig att känna mig hel nu... men jag är tacksam för att jag älskar dig tillräckligt mycket för att inte kunna ha dig i mitt liv. Det är som det är. Jag vet bättre.

Jag vill inte vara ensam. Jag vill att någon ska hålla i mig och säga att det blir bra. Men jag kan inte lämna ifrån mig ansvaret, jag måste lära mig att lita på mig själv när jag säger det. Det går över, det går över, jag vet det, till och med nu, det blir bättre, det blir lite bättre. Om jag väntar ut det. Det blir bra. Ingen annan kan göra det bra. Jag ska aldrig mer lura mig själva att tro att någon annan kan göra det bra.

I've been baking cakes for the enemy

Det enda intressanta jag har att säga just nu är att... jag har jävligt mycket ångest. Och jag går runt och gör saker som jag ska göra och glömmer häften, men det kan inte hjälpas. Och jag äter ordentligt. Och jag sover så gott jag kan.
Det var ju jävligt intressant!

Som tur är finns Amanda Palmer. Och tålamod. Om man har tålamod tillräckligt länge så ordnar det sig oftast.

på arbetsförmedlingen

"Har du några fysiska, psykiska eller sociala hinder som vi borde känna till?"
Jag tog två piller bara för att våga gå hit.
"Nej då."


Fast det här är lite väl melodramatiskt. Jag hatar bara att mörka det faktum att jag är ett fullständigt mongo. Jag vill kunna säga, det är inte direkt helt okej ställt här inne, men vem har å andra sidan det? Jag kan fortfarande sköta ett jobb. Det suger att allt inte är okej. Det bästa är att kunna säga, jag gör det här fastän jag är rädd. Så att man kan bli bemött utifrån det.

Slutsats! Hurra för s.k. safe spaces.

lobotomi?

Jag hatar att mitt liv är som en jävla hinderbana. Sådär, tänker jag, nu har jag etablerat en matplan och mobbat ut rösten i mitt huvud som försöker vertala mig om att vilken väg jag än väljer för tillfrisknande så är den nog ganska dålig, jag pratar med min sponsor varje morgon och rannsakar mitt störda inre som sig bör. Jag mår ganska bra. Läget är hyfsat under kontroll. Jag kan se mig själv i spegeln utan att se ett oformligt monster. Men då! Haha. Då kommer en annan vänlig röst som komplimerar min goda karaktär, och ser det inte ut som att jag har gått ner lite i vikt, och kanske borde jag väga mig för att stärka mitt självförtroende genom detta fantastiska under?
Nej det ska jag inte, säger jag då. Jag har testat den grejen. Den var ungefär lika kul som att bli våldtagen i ögat.
Men jooooo....
Och så vidare. Och nej, jag ska inte väga mig.
Men jag vet att nu har jag framför mig en vecka när den här tanken kommer att krypa in i mitt huvud och skrika tills jag inte kan höra något annat, hela tiden, och värst kommer det vara i mitt föräldrahem eller annan plats utrustad med våg, där kommer jag att få små psykoser när jag går på toa, och all energi kommer gå åt till att ignorera tanken, släppa den, och så småningom kommer den att tona bort när jag inte matar den med nånting. Och jag kommer att gå vidare, lite bättre rustad för framtiden. Men det är så inihelvete jävla förbannat tråkigt att lägga sitt liv på sånt här.

man lär sig leva med sig sig själv först, etc.

JAJA.
Jag... försöker. Göra nånting. Nu t.ex. ska jag söka jobb. Sen ska jag laga mat. Sen ska jag skriva i min anteckningsbok. Sen ska jag ta över världen. Sen ska jag bli harmonisk för all evighet.

statusuppdatering

Jag hatar att försöka utvärdera det allmäna tillståndet, men jag älskar att hitta fulländade ögoblick även här, lite var som helst.
Jag hatar sömnbristen, jag är rädd för den och hatar att vara det, men jag älskar - nej, men jag är otroligt tacksam för att jag vågar slappna av och riskera att försöka och misslyckas snarare än att ge upp direkt.
Men jag hatar sömnbristen, att inte ens pillrena funkar nu. Jag hatar, hatar, hatar att gå och lägga mig ensam, men älskar att sitta i min fåtölj på kvällarna med te och böcker.
Jag hatar att inte ha någon att komma hem till, men älskar att vänja mig vid mitt eget sällskap.
Jag hatar så inihelvete jävla mycket att det fattas en person i mitt liv, men jag älskar att jag har världens finaste vänner ändå, ändå, ändå.
Jag hatar att sakna. Men det finns tusen små fina saker och jag älskar att jag kan uppskatta dem. Ändå. Ändå, ändå.

mitt nyårslöfte

Jag ska aldrig mer. Det här är så jävla konstigt. Som ett jävla vakuum. Men det.... Jag tror att det kommer att gå att hitta fotfäste i världen igen. Sen. Om en stund. Nu är det bara.... Jag måste skaffa ett jobb, snarast. Också. Det finns inga former längre.