dude, awesome.

Jag älskar när hjärnan gör nya, oväntade och konstruktiva saker.

Eller för att vara mer konkret: de senaste dagarna har jag varit på väg utför i en hastighet så hög att ingen kraft i världen hade kunnat stoppa mig. Det hela kulminerade någon gång igår kväll, eller snarare tidigt imorse - mina tankar gick ungefär "döden döden ångest döden ångest döden ångest" och "varför är det såhär, varför känner jag såhär, varför är allt så jävla meningslöst ångest döden varför varför". Det var påfrestande. Till slut tröttnade jag, klev utanför mig själv och tänkte, vad fan, såhär känner jag ibland. Det går över. Även om det kanske tar ett år så kommer det att gå över, jag behöver bara stå ut och acceptera det.
Och även om inte allt lystes upp av ett förklarat ljus (mitt liv har uppenbarligen inget sinne för dramatiska vändningar!), så blev jag lite lugn och kunde lägga mig och sova.
Huh.
Jag har aldrig någonsin känt något liknande.
Men det är inte allt! Idag vaknade jag förstås med döden ångest döden ångest som en käck liten bakgrundsmelodi, men jag tvingade mig i alla fall att äta min frukost och inget annat, och jag lämnade till och med hemmet i lagom tid för att utföra mina ålagda plikter. Och där jag vandrade mot spårvagnen, intensivt grubblande på varför jag över huvud taget skulle lägga ner energi på att göra vissa (bra) saker och låta bli att göra vissa (dåliga) saker när min existens ändå är i grunden meningslös och jag bryr mig inte om vad jag gör med mig själv och så vidare och så vidare - så slog det mig plötsligt att vad fan. Jag bryr mig inte om hur jag själv mår, jag bryr mig om hur andra mår, och det ena förutsätter faktiskt det andra. inte på det självutplånande sättet, utan mer "om jag utvecklar min fantastiska person kan jag dela med mig av all min härlighet till andra fantastiska människor och på så sätt berika deras liv, vilket är awesome."
Och sen blev jag glad.
Och sms:ade en häftig streckgubbskille till Lisa, som även hon är en häftig kille.





PS. Varför är ett fult men ganska roligt ord. Och först skrev jag "gnaska"! Haha.

mörkrum

Fast sanningen är att man inte behöver göra någonting om man inte vill. Jag kan ligga på min madrass och ägna mig åt meningslösa saker och dricka proviva tills jorden går under, om jag skulla vilja.
Just nu vill jag.
<3

Och om jag får önska mig en sak här i livet så är det att få se Andrés spela schack. OKEJ FÖRLÅT FÖR ATT JAG SKRIVER OM DET I MIN BLOGG MEN DITT KONCENTRERADE ANSIKTSUTTRYCK, SRSLY. Och jag gillar när du gör smarta saker som jag inte fattar. Haha.

påbud?

Det mesta, det vill säga allt, tyder på att jag hanterar måltidssituationer på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Se: att äta choklad till lunch (är det värre än chips?); att gömma mat i sitt eget hem; den allomfattande paniken som sänker sig som en ridå mellan mig och de andra i rummet. Jag vill stanna. Min hjärna gör det ändå inte. Jag vill stanna men situationen glider ur mitt grepp, jag vet inte, jag vet inte varför.

Jag har ont i magen, men allt är åtminstonde kvar där.
Allt är bättre än ingenting. Allt är bättre än att kräkas. Jag vet, alla berättar det för mig. Jag vet. Jag undrar hur ofta de personerna upplever mina armar är så tjocka att jag inte har något människovärde som den absoluta sanningen. Jag undrar hur ofta deras kroppar försöker bryta ner 10000 kalorier, möjligtvis lite mer. Jag undrar hur de gör för att existera.
Alla mängder av mat jag stoppar i mig är bättre än att återställa den kosmiska balansen. Tydligen.
Ja ja.

Jag är vaken igen. Jag är så jävla rädd för att sova. Vill spendera dagen gråtande på akutpsyk igen. Vill bli inlagd. Vill orka sova. Vill supa mig själv medvetslös. Vill kräkas. Vill äta tills jag spyr så att min kropp inte orkar mer sen, så att jag får vila. Jag vet inte varför jag ska ta hand om mig själv, egentligen, men jag försöker i alla fall. Jag vill inte göra någon orolig. Allt är okej. Men jag vet inte vad det ordet betyder. Mycket kärlek. Tillkortakommande. Meningslöshet. Allt är meningslöst. Allt är meningslöst. Varför lever vi?

transportsträcka

Jag har slutat vara min egen bästa vän; jag är en transportsträcka till nästa gång jag får vara med dig. Alla annat är oviktigt. Det nödvändigaste för att överleva. Cigaretter. Nervimpulser.
Det fungerar ju inte, i längden. Måste sprida ut oss mer. Måste hitta tillbaka till självständigheten.

Men hur. Fullständigheten i oss är beroendeframkallande. Jag älskar dig.

djävulsstake

Varför återkommer personerna jag behöver prata med alltid på tisdag?
Fuck tisdag.
:(

say what

Jag vill liksom inte sova, tror jag. Upp halv sju imorgon, möte, dans, Andrés. Det är våran tvåårsdag. Jag vill vara pigg och hel och glänsande. Ja.. fast här sitter jag ju, utan planer på att gå och lägga mig. Jag vet inte. Det är rätt dumt.
En smula.

ja, och när jag känner mig som en person med en kropp som tillåts existera så får jag panik. Ät mindre, behöv mindre, upprätthåll. Det här är viktigt. Det här är ett arbete jag måste genomföra. Ät mindre, ät mindre, ät mindre. Dra åt helvete, hjärnjävel. Nu ska jag förbättra min matplan. Jävla jävla hjärna. Man måste äta. Det handlar om att leva, inte om att vara snygg.

dagens axiom

jag förtjänar en medalj för att jag tog mig igenom den här dagen helskinnad.

Och: TV borde förbjudas helt. Jävla orgie i föråldrade normer!

mongest

Mongo-ångest.
Varför är jag ledsen?
Well.
Jag har ångest över min oförmåga att hantera queertopiasaker, och det är en svårhanterad ångest, så de senaste tre dagarna har min hjärna sagt: hetsät hetsät hetsät.
Och min hjärna säger: jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Och min hjärna säger: jag vill, jag vill, jag vill, jag vill.
Och man måste ju acceptera att det är så. Men man behöver inte göra det ändå.
Gör inte, gör inte, gör inte.
Tiden tiden tiden.
Kroppen.
Lugnet.
Eller:
Glass, kakor, choklad, chips, bröd, magsyra.
Vill, vill inte, ska inte, vill inte, vill.

Jag vill bara.. släppa.
Fortsätta.
Det vill jag, det gör jag.

thanatomani

We must take all of the medicines too expensive now to sell
Set fire to the preacher who is promising us hell
And in the ear of every anarchist that sleeps but doesn't dream
We must sing, we must sing, we must sing.


Jag sitter i mitt kök. Jag lyssnar på Bright Eyes, idag också. Jag dricker lite öl och funderar på om jag har ätit tillräckligt mycket. Jag sorterar mina piller. Piller. De har gjort det så lätt för mig att äta på sista tiden, det skrämmer mig. Bara för att det är så ovant - jag har gått flera dagar utan att ens tänka på att avvika från matplanen. Eller jo, men jag har ingen vilja att göra det. Så jävla konstigt. Jag kan vara lugn. Det känns helt orealistiskt att kunna vara lugn.
Och så.
Bright Eyes <3
Och Andrés <3
Haha.

kukens helvetesfitta

Jag har nackspärr! Hurra, hurra.
Jobbångest.
Queertopiaångest.

Hallå, det är på tiden att jag börjar erkänna för mig själv och andra att det är ansvar jag är rädd för. Eller?
För det är ju så jävla uppenbart. Det är därför jag vill sabotera mig själv hela tiden.
Lol, bruden.

Det kommer göra ont att jobba om en stund i alla fall.
:(

majas fortsatta äventyr i psykvården

Nu är jag hemma efter att ha tillbringat fyra synnerligen upplyftande timmar på Östras akutpsykmottagning. Jag börjar misstänka att det är medvetet obehagligt, så att man ska ta sig i kragen och sluta vara mongo så att man aldrig behöver återkomma.

Deesutom var läkaren jag fick träffa ett stolpskott av den värsta sort, hon gjorde de två värsta sakerna en läkare på en dylik mottagning kan ta sig för. Dels tittade hon hela tiden ytterst allvarligt med stora, gråtmilda ögon, och försökte överösa mig med sin bottenlösa medkänsla (stackars, stackars mig som ville förnya mitt recept!), och dels kände hon att det var på sin plats att efter två minuters samtal ge mig råd om allt från att hantera min ångest till att somna på natten. Herregud! Jag vet att det finns knep för att somna in på kvällen! Och jag är inte rädd för att ta mina Atarax vid behov! Herregud! Det är så jävla oattraktivt med läkare som försöker hjälpa en med saker man inte har bett om hjälp med. Omyndigföklarande på högsta nivå.

Fuck that. Obs, fortsättning följer...

whatever

Jag hänger mig!
Jag hänger mig. Ett verb eller, två verb eller, hänger sig. Hänger sig.
Det är en ordvits som man bara skrattar åt när meningen är i rätt tempus, annars försvinner det. Jag vill studera grammatik, tror jag. Magin i språket försvinner inte när man bryter ner det. Jag blev otroligt provocerad igår av den stackars psykologstudenten, eftersom det tankesättet skrämmer mig. Det begränsande, uppdelande. Antingen är man känslomässig eller vetenskaplig. Antingen upplever man magisk attraktion eller så dödar man romantiken med kliniska diskussioner. Antingen kan man se världen ur ett sociokulturellt perspektiv, socialkonstruktivistiskt, eller så har man en uppfattning om det äkta (med förbehåll för att man kan lägga in en jävla massa olika saker i detta begrepp). Det tankesättet är motsatsen till liv.
Det tankesättet är motsatsen till liv. Var är dynamiken? Hur kommer man närmare någon, någonting? Hur utvecklas man? Jag tror att det är farligt. Jag vet att det är farligt: att upphöja okunskapen till en dygd. Det privata är politiskt, och det finns alltid någon som vinner något på att förhindra öppenhet. Som har en världsbild som inte tål att diskuteras. Ingenting får vara heligt på det sättet. Eller för att vara konkret. De som vinner på att sexet är tabubelagt att diskutera är de män som slipper veta att deras hustrur har fejkat orgasm i trettio år. De som vinner på att förbjuda undervisning om evolutionsteorin är de som vill behålla den religiösa makten över människors sinnen.
Jag vill inte låte så konspirationsteoretisk, jag tror att man gör sånt här omedvetet eller för at man genuint tror att det är för allas bästa. Jag tror att den stackars killen verkligen trodde att man bara kan försvara attraktionen genom att mystifiera den. Men det blir inte bättre för det. Bara mänskligt.

kukens hora!

Snart ska jag gå och lägga mig.
Jag städade inte idag, istället firade jag min sista dag i arbetslöshet med att vara okonstruktiv och stöka ner ännu mer. Så kan det gå!
De senaste dagarna har varit så jävla magiska. Jag vill skriva om det, men orden känns otillräckliga. Det är sommar, jag är tacksam, jag har blandat min mens med Lisa inne på Kellys killtoa, jag accepterar mig själv som den bristfälliga person jag är. Det är som ett kollage, onödigt att försöka förtydliga.
Men ja men ja men ja. Jag gör så gott jag kan!

uppochnersvängar

Så äckligt jävla lycklig, plötsligt. Jag fick ett jobb! Jag äter bröd med citron-och-flädermarmelad! Jag är kär! Jag är snygg! Jag tvättar kläder! Allt är bra!

Hysteriskt!!

Man får ta det onda med det goda så att säga.
Lol!
!!!
!

!

1. De pratar på radion om höns. Jag hänger inte med! Var är boken om hönsraser när man behöver den?

2. ÖLFISK lol. Det låter typ gott, fast ändå inte.

jävla cpmongo!

Jag sitter i mitt kök och lyssnar på The Killers och dricker vin. Har lagat så jävla mycket mat. Stabilt, Maja! Fast det är en lögn att kalla något jag gör stabilt, jag har panik hela tiden, jag är så jävla orolig för att jag ska göra något så att vi går åt helvete igen. Fan. Jag orkar inte ha den jävla oron hela jävla tiden. Men det är värt det, också. För att jag är kär och dumdristig? Och livrädd för att vara på något sätt påfrestande, vilket i sig lär göra mig otroligt svår att ha att göra med. Ha ha ha. Gnäll gnäll gnäll. Lol, lol, lol. Det är onsdag idag vilket kanske betyder att jag inte fick jobbet? - satan. För hon har ju inte ringt, och så. Ska kanske ringa imorgon. Ska kanske söka fler jobb... Fan, fan, fan.

djupt och intensivt vemod

Jag vet inte vad jag ska säga, så jag citerar Jocke Berg i mitt huvud:
det finns inga ord för det
på det här jävla språket

och det är typ allt.
Jag är.. glad, för att vi gör vårt bästa och för att vi är ärliga och modiga. För att vi älskar varandra. Glad och tacksam. Och glad över att jag äter piller som låter mig behålla min hjärna till och med när mitt hjärta spricker, igen. Eller skrumpnar ihop. Jag vet inte. Jag älskar dig.