idag, alla andra dagar

Jag är: arg, äcklad, förtvivlad, tom, likgiltig, lättad, förkrossad, vilsen, förvirrad, nej, jag vet inte, jag vet inte. Sen kanske det tar slut.

jag orkar inte, orkar inte säga det

Du säger att du är stark
att du har vart igenom det här förut
Du kommer fortsätta
det finns inte mycket mer att säga nu

Vi två hör hemma
i ett rum med inga andra
Om jag var tio år yngre
skulle jag inte behöva dig längre

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför
Varför måste vi döda varandra
Nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid

Jag kommer inte älska dig
för resten av livet
Vill inte leva med tungan hängades utanför
och tycka synd om mig själv

Jag kommer inte höra av mig igen
och jag kommer inte ta skulden
Så säg det och få det gjort
det finns bara ett enda sätt att brinna upp

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför
Varför måste vi döda varandra
nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid

För en lång lång tid...

Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför

Varför vi måste vi såra varandra
nåt säger mig att du blir borta
en lång lång tid...


(Håkan Hellström. Nån annan får säga det istället.)

helvete, satan, kukfitta etc.

Jag älskar dig.
Allt annat gör för ont att tänka.

Det är som när man har skadat sig riktigt illa; chocken har inte gått över än, det känns fortfarande inte. Ingenting alls.

halv fyra på morgonen, tror jag

Ja. Jo, för det är ju så här att: den sjunde januari ska jag återigen åka ut till Östra sjukhusets anorexi- och bulimienhet, och där ska jag förklara för en psykolog att jag är fullständigt jävla hopplös, och att det inte alls hjälper med regelbundna måltider, och att jag tar vad som helst, utom kanske Li som var fullständigt odräglig som terapeut.
Och det är ju illa nog i sig, med tanke på hur väl jag trivdes sist.

Men: efter ytterligare veckor och månader av väntan, så kommer jag att få gå på mitt första besök, och jag kommar att behöva. Eh. Väga mig.
Och det är typ. Alltså, förra gången jag gjorde det var det illa nog, men nu väger jag c.a. tjugo kilo mer och det är inte ett koncept som min hjärna kan ta till sig, alls, över huvud taget.
Nej, jag har inte kontrollerat siffrorna, men jo, jag är ju för i helvete inte blind, och min kroppsdysmorfi är ärligt talat ganska lugn nu för tiden.
Problemet är egentligen inte att jag är rädd för att få veta att jag är avsevärt större nu - det är liksom svårt att missa.
Problemet är inte att alla omkring mig kommer att skuta älska mig när det finns en siffra som slutgiltigt bevisar det tragiska tillstånd jag har försatt mig i - herregud, jag må lida av övertygande vanföreställningar, men till och med jag har efter stor tankemöda lyckats genomskåda det där.
Problemet är inte att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.
Problemet är inte att jag hatar min kropp för att jag skapar den genom att göra mig själv illa, eller genom att vara en person som äcklar mig.
Problemet är inte... eller snarare är det samtliga punkter, på en gång, hela tiden i min hjärna. Och att jag inte vet hur jag ska börja, och därför aldrig någonsin börjar.

Och problemet är att jag vet att jag väljer de här tankarna, det här livet, för att jag hellre tar det än att verkligen möta mig själv. Jag vill inte behöva skämmas. Men jag måste, för min egen skull. men så länge jag har min så kallade sjukdom så kan jag undvika det.

Man skulle kunna säga att jag vill bli frisk, men jag vill slippa tillfrisknandet. Om man trivs med de orden. Jag gör det inte. Jag kanske borde.

masochism

Åh vad jag bakar kakor. Bakar, bakar, bakar. Åh vad det är o-bra för min själ.
Tänk inte på det mer då...

Åh vad det är bra för min själ att ha Anja. Och trolldegsdjur. Och inte kunna undgå att känna ig som en duglig människa, för ärligt talat, hon är tydligare än en bilderbok, och hon vill vara med mig, vill göra saker med mig, tycker om det. Tycker om tekoppar med fat också, gör hon. Och om jag kan göra det här rätt så... ja. Ja, ja. Jag duger väl då.

Och hon är ju bara ett exempel av flera.

Det här känns lite (enormt) jobbigt att skriva, men jag gör det nu för att det är sant och man måste ha bevis att återvända till, ibland, ofta.

Och för att jag är så jävla tacksam. För er. För... att jag kan vara en person som ni kan tycka om.
Och nu känner jag mig så jävla töntig att jag spricker.

Ursäkta, men märks det hur oinspirerad jag är?

(lol.)

ja, allså

Min dygnsrytm är helt förstörd. Jag ligger vaken och glänser, känns det som, i det gamla vanliga halvpsykotiska ansvarslöshetstillståndet.

Det är... okej. Ja, och nej. Jag vet inte vad jag borde, eller ens vad jag vill. Livet är överväldigande vagt.

brandfaror

Jag har tillbringat hela dagen i Susannas säng, med laptopen som enda sällskap. För det är ju så, att jag behöver skaffa en varningsskylt som pedagogiskt förklarar att när jag känner mig missförstådd reagerar jag med blind panik och våld, det är sant, fråga Andrés. Och det är dåligt, men inget att oroa sig för, bara att ignorera. Allt sånt här går över, jag behöver bara ligga under täcket en stund och inte tänka på hur socialt misslyckad jag är, eller det sociala misslyckandets konnotationer: ful, dum, misslyckad, hopplös, tjock, samhällsfarlig. Det kan inte beröra mig om jag inte låter det.

Det försöker och dess fingrar är långa och lealösa, men det svider bara lite på huden, det...

Nej, ta om det från början. Livet är just nu för mig fullkomligt ohanterligt. Jag skulle kunna säga något om självmordstankar, men, det gör inte situationen rättvisa. Livet är fult och vidrigt och jag gör mitt bästa för att säga upp prenumerationen, men så kommer de där ögonblicken när man använder sina förmågor för att göra något bra, eller bara råkar göra något rätt mot någon annan, eller bara lyssnar på Röd och upplever den där fullkomligheten som... ja, som är det man väntar på, oftast, när man sitter livrädd bland fragmenten och söker efter sammanhang, nånting, vad som helst att hålla fast sig i. När det känns lätt och helt. När man älskar människor. Och man ser allt det där som ligger inom räckhåll, man vet att man har allt det här fullkomliga. Men. Men förstås förstör man det, för att man inte kan eller inte vill eller inte vågar eller, eller, man kan bara inte, det är nåt med generna, med hjärnan, med ödet. Och det händer och man har väntat på det och man låter det gå överstyr, det är ju inte mer än rätt, det är ju mig vi pratar om nu.
Och sen besvikelsen.


Det här är helt obegripligt.


Eller så här: jag är på den psykiska bottnen nu, då kan jag tappa alla mina hämningar och vara världens vackraste och dansa hela natten och råka ut för fantastiska äventyr, låta det ske, ta alla möjligheter, göra det fort innan jag krossar allt. Då behöver man gå ut och dansa.

skarpt läge

Nej, jag skojar bara. Snart kommer det att bli. Just nu sitter jag bara och väntar på att allt ska gå mig ur händerna. Förlåt.

faktiskt II

Nej, förlåt. Är man oförmögen att ta hand om sig själv, kan man ej heller ta hand om andra: det är min bästa och värsta bortförklaring.

faktiskt

Jag hatar er. Jo. Nej. Eller. Det beror väl på vem man syftar på. Jag hatar, hatar, hatar, och orden stockar sig i halsen. Som spyor, fast den metaforen är inte ens en sådan, den är verkligheten. Jag orkar inte, fast jag kan inte påstå att jag inte orkar längre eftersom jag aldrig har gjort det. Vill sluta lyckas se glad ut och försöka ta ansvar nu, vill äntligen inse att jag inte kan, vill ge upp, vill inte. Vill släppa ut orden. Vill stänga allt ute. Ta bort. Rensa

Hej Internet.

Hej Gud.
Hej hej.

Jag förklarar mig härmed vara en arbetslös man, med omedelbar verkan från dagen datum till och med nyårsafton, i runda slängar.
Arbetslös, laglös, hopplös.

Men jag vill ju inte göra den kopplingen, därav beslutet: jag har utrymme för att vila och tänka på annat, en stund i alla fall. På villkor att jag sköter mig. Villkorlig dom alltså. Men det är ju bättre än ett liv som tjänsteman.
(Tjänstekvinna.)
(Det borde kallas tjänstefolk. Mer neutralt, mer brutalt.)

Och på den vägen är det: läste ut Boktjuven och den var underbar, existentiell, poetisk, rolig, varm, oförsonligt brutalt fruktansvärd i partier och väldigt, väldigt vacker. Den bok jag letade efter under kanske fem år på nittiotalet, innan den ens skrevs. Vilket ligger helt i linje med bokens egen berättarteknik.
Min barndoms besatthet av ungdomslitteratur som utspelar sig under andra världskriget får någon sorts upprättelse av det här, tror jag.

Och fler böcker blir det väl nu. Hm. Hur ska detta sluta?



PS. Förlåt Andrés för att jag lurade dig att titta på Troja. DS.

pinsamt

Jag vill ha klarhet. Men livet är jävligt förvirrande. Men, men, men. Men jag tror ärligt talat att saker blir bättre av att man inte byter samtalsämne när diskussioner blir för provocerande.

Men jag tror ärligt talat att om man inte säger till så får man skylla sig själv.

Fan.

Andrés, skaffa en jävla taklampa, min depression blir tio gånger värre här inne.

framtiden

Det bådar gott inför min gryende arbetslöshet att jag inleder den med att skjuta upp, sitta håglös och otvättad, tugga på bröd. Vill ingenting, möjligtvis att krypa ner i sängen igen.

100 dagar

Nu har jag slutat skolan. Hoppat av, heter det kanske. Dissident, kanske. Kanske kanske kanske. Det är det enda ordet jag vågar använda. Vad fan kommer hända nu? Jag träffade Bosse utanför studievägledarens kontor, det var nog någon sorts tecken, trots allt är ju allt det här samhällspedagogikens fel. Samhällspedagogiken som fick mig att tänka i termer som förändra, omvälva, omfördela. Vända upp och ner på. Reflektera, agera, samarbeta, farliga saker som inte står i läroplanen, eller gör det, beroende på vem som bestämmer reglerna idag. Jag kan inte inlemma mig i skolsystemet och bli dess trogna tjänsteman, herregud, jag måste ut och krossa nånting.
Så här står jag.
Det kanske blir nånting.

Kanske, kanske. Jag skriver så tamt här, mest för att det inte är skrivande i ordets rätta bemärkelse, mest navelskådande som skyggar från tanken på att ge sig själv för mycket uppmärksamhet. Tamt blir det. Krossar ingenting, vänder inte upp och ner på, omvälver intet.
(Det beror på att jag har för korta meningar, eller för många punkter, beroende på hur man ser det: främst det i alla fall, men även andra tekniska missgrepp som borde kunna undvikas.)

Titeln tänkte anspela på en annan likaledes benämnd blogg, men ångrade sig och är nu endast en tom fras. Shit happens.

hahahaha.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Snälla nån.

låtsaslivet och allt det andra

Det också. En liten sparv som man måste skydda och nära. Jag vill säga något som inte är så pretto, men allt jag försöker hålla i minnet faller ned och ut på papper, tusen små papper som jag sprider omkring mig som från, sår minnen. Och minns. Lite minns jag. Lite ordning skapar jag, kan nästan navigera i kaoset. Man skapar berättelser för att kunna urskilja variationer i innehållet, i formen. Jag har lärt mig det i skolan. Jag struntar i skolan och åker till USA. Skyddar sparven. Lilla sparv. Nu måste jag gå.

Allt jag skriver är schiffer som jag tyder sen, för att lära mig. Det är därför det blir så här.

livet

Livet, livet, jag vill också heta livet i förnamn. Nu har årstiden kommit då det gör ont i ansiktet att cykla, jag firar det med att spendera dagen byxlös och läsa mycket om små barn. Så kan det gå.

natten

Det att folk dyker upp med vitt bröd när man är full, är ett otyg. Det att man vill vara full hela tiden är också ett otyg. Det kommer inte att gå över av sig själv; allt är ett aktivt val. Jag lär mig sakta men säkert att hata det förbannade jävla aktiva valet i takt med att jag lär mig att älska det.

nästa dag

vaknar man till något, från något annat, det ena bättre eller sämre än det andra, det varierar. Vaknar till Mattias Alkberg och Gossip. Det är bättre.

En man på radion hävdade just att den globala uppvärmnings människoskapade ursprung är en myt ämnad att låta deltagarna i COP15 bilda en världsdiktatur. Det var rart. Jag undrar hur stor grupp som kommer att åka dit i syfte att avslöja konspirationen...

del.

Åh vad jag bara vill skriva och skriva idag. Man skriver sig ut. Kanske. Det ryktas på stan.
Vill skriva att jag är så bra på att laga mat och så dålig på att älska. Leder det till någonting? Vill skriva att Peaches, och att det kanske bara är den gamla vanliga rädslan för att inte passa in, och borde jag verkligen ge efter för den? Med det var något annat idag, en genuin vilja att upptäcka något. Eller nya uppsättningar av bortförklaringar. Eller det ständiga tvivlet på mina egna motiv. Man tyder sina egna chiffer och hoppas att ingen kan tyda dem, hoppas att någon vill. Undrar hur man ska göra sig förtjänt. Undrar hur man ska klara ansvaret. Undrar vad man gör av nånting vackert man förstörde redan från början. När man hittar svaret som inte är förlåt, förmågan att göra rätt. Jag skriver det här för att jag vill att du ska läsa och förstå mina goda intentioner och förstå min oändliga oförmåga. Jag vill skriva av mig skulden. Jag vill veta vad jag ska göra, hur jag ska göra. Jag fungerar inte med dig. Det märker du ju. Det är så enkelt, allt viktigt blir för svårt för mig. Om jag älskade dig mindre, om jag skadade dig mindre, då kanske jag skulle kunna vara lugn och hel. Men alla kan intyga att jag förstör och omöjliggör all närhet. Med dig måste jag förstöra hela tiden.
Jag vill inte.
Jag älskar dig.

Imorgon ska jag gå och fråga var min remiss är för helvete.

För övrigt vill jag bara dansa nu.

take me out.

Osv.

Oavsett i vilket tillstånd man vaknar måste man fortsätta och fortsätta och fortsätta. Oavsett om man vill eller orkar. Oavsett om det känns meningsfullt, oavsett om man orkar, oavsett om man kommer ihåg vad det är man strävar efter. Allt som finns vill försvinna, men det finns kvar och finns kvar och vi vet att allt vänjer sig. Vi vet att det var därför vi klättrade ned hit.

I konkreta termer: jag har stora färdigheter i området "svidande kritik". Det får mitt äckliga lilla ego att lugna sig en stund. Desto svårare då att läsa en text som provocerar mig sönder och samman, för att sedan fylla den med konstruktiva kommentarer. Det är för svårt, därför älskar jag det. Mitt äckliga lilla ego gråter tills det inte orkar mer.

I konkreta termer, på riktigt: nu ska jag köpa cigaretter. Sen ska jag skriva färdigt. Därefter ska jag dansa.


Förlåt Andrés för att jag bara kräver och kräver och aldrig ger någonting tillbaka. Jag kan inte försvara det. Jag vet inte varför jag gör så. Jag vet inte hur jag ska sluta. Jag förstår inte hur du kan orka.

ej referens

Jag har inget att säga, utom att jag uppenbarligen inte är skapt för en akademisk karriär i en teknologiserad värld. Vilket suger, eftersom jag i övrigt är skapt för en akademisk karriär. På rätt plats, vid fel tidpunkt! Alas.

Lämna språket ifred, du idiot som tror att du behärskar det. Slappna av i fingrarna. Det finns ingen att imponera på.

Såhär när alla ska visa sina texter för varandra.
Vi är bara människor.Visserligen vita medelklassmänniskor, men ändå. Det finns ingen att imponera på. Bara tanken och budskapet.

samma visa varje gång

det är typ det enda jag har att säga om saken.

Leo är awesome. Awesome! Åh vad bra det är att prata om saker. Åh vad Mao hade rätt i mycket.
Och när vi ändå håller på, åh vad jag behöver en kurs i att bli full, vara uppe sent och sova alldeles för lite och ändå inte äta massor, varken under kvällen eller morgonen efter. Det är min akilleshäl. Typ. Jag undrar om det finns ett tolvstegsprogram för det.

åh.

Åh vad min egen inkompetens alltid måste framhävas. Av mig, förstås. Vill bara analysera: såhär borde jag ha gjort, och så här, och så här. På så vis vinner man inget godkänt. På så vis skapar man ingen mening. Skriver bara tre av mina fyra planerade timmar, men det är okej, man måste ju få gå till biblioteket också. Idag tog jag mitt förnuft till fånga och åt inga förebyggande piller. Sådant kan man ju också trösta sig med, istället för dumma saker. Och det är kul att man kan använda "hantering av tentaskrivningssituation" som måttstock för ångesthanteringsförmågan, och det är kul när den har förbättrats.

vad är

(a sign of my declining mind)?

tänker jag idag. Fundersamt. Idag är jag trött, och livrädd.
Har så mycket att skriva. Har en lista på saker jag skulle göra men glömde. Är trött trött trött, och tom, tror att jag är hungrig fastän -
och jag vet att det inte är farligt -
jag tror att det kommer kännas bättre imorgon. Jag tror att det kommer kännas bättre imorgon om jag gör de sakerna nu. Kommer att kännas. Fastnar i detaljer och splittras. Fokus som glider undan när det rör vid -
inte en enda tanke klarar jag av att samla.

Det här är inte ett farligt tillstånd. Jag är en stark och säker kvinna.

fortfarande

Jag erkänner villigt att jag aldrig tror att jag har fel. Jag erkänner villigt att jag dömer andra människor, skoningslöst och allt för ofta. Jag erkänner villigt att jag tror att jag kan allt jag någonsin skulle kunna tänkas behöva, ibland.

Mitt huvud är alldeles för stort. Ibland tror jag att mitt jag enbart består av ett huvud, resten ett menlöst skal att putsa, ansa, vanvårda och döljas av. Ofta lever jag som om det vore så.

Det känns som gränsen för ett sammanbrott, eller genombrott. Det känns som en total upplösning av det sociokulturella jaget. Det känns som timmar av övning.

fotnot

Musiken kommer härifrån. :D

hö sten

Träd, hus, vind, tegel, vatten, löv, guld, snuva. Helst utan kommatering.
Trädhusvindtegelvattenlövguldsnuva. Snuva kommer alltid sist. Matchande mössa och vantar att tappa och tappa förstås. Te, i ännu större tekoppar. Återgången till det faktum att man helt oironiskt älskar och älskar Regina Spektors låtar, och att man kan vara hur pretto som helst med rätt attribut, och det faktum att jag njuter av det här. Är pretto och sträckläser underbart sensmoraldrypande Fågelbovägen 32, även om man kanske måste vara jag för att på allvar drabbas av en sådan sensmoral. Vilket bara bevisar att även min existens har sin plats i världsalltet.

Jag är så lugn att jag tror jag måste ta ett piller för att kunna efterkonstruera en förklaring till detta förunderliga tillstånd.




PS. Jag hoppas du läser det här nu för jag älskar dig verkligen. DS.

vill röka cigaretter också

Älskar alla konkreta bevis på att jag finns i hans liv. Älskar att sitta i hans rum när han inte är hemma, älskar att ha hans tröja på mig och vara innesluten i hans doft. Älskar att väcka honom så att han inte missar träningen, att förstå hans signaler tillräckligt väl och också veta hur jag ska bete mig när jag inte förstår dem. Ibland vet jag det här. Jag känner mig fullkomlig och fullkomligt lugn.

<3

skit också

Nu är jag fullkomligt ätdrogad, för andra dygnet i rad. Det är skönt. Skönt att ha ätit sig själv fullkomligt hjärndöd. Skönt att inte bry sig om att jag är fullständigt inkapabel att hantera något som helst i det här tillståndet, och när jag försöker ta mig ur det kommer det att bli tusen gånger värre än det var innan. Jag mår dåligt för att jag sover för dåligt, går upp okontrollerat i vikt, skjuter upp viktiga saker som jag vill göra; lik förbannat väljer jag ett tillstånd som bidrar till allt detta.
Tråkigt tråkigt.

one more time with feeling

För att återknyta till det förra inlägget: jag har jävligt ont i min mage och vet att det är långt kvar.

om det här ska vara allt

Vill bara säga att jag har ont i korsryggen och jämför mig själv för att bevisa hur väl jag lyckas med att bli en bättre människa, vilket väl ändå bevisar att jag inte är det. Fast på ett bra sätt, och nynnandes kentlåtar.

Lily Allen, jag hatar dig.

Bara för att du säger det enda som är sant.

Och jag är en pinsam liten flicka.

genius

Jag målade hår, vilket var fint, fast lite väl tjejigt för min smak. Och lagade mat. Eller jagade mat, vilket min felskrivning hävdar.

När märker man om man är undernärd? Och hur vet man vad som saknas? Jag är enormt sugen på öl hela tiden, vilket antagligen signalerar B-vitaminbrist (eller alkoholism). Men är det så enkelt? Det vore nesligt att falla ner död en dag pga brist på något obskyrt näringsämne som min kropp inta kunde hitta någon källa till. Konstig stämning. Men mamman skulle få fog för sin tes (att man MÅSTE äta djurprodukter), vilket i sig är anledning till att hoppas att jag kommer leva frisk och lycklig tills jorden ändå går under.

Ja, jag är lite dryg just nu. Sitter trött och lagar mat igen, tills imorgon. Vill bara prata utan att ha något att säga. Sen får jag gå och lägga mig.

pedagogik

Små barn är bara otränade.
Man behöver sällan hitta på mer komplicerade förklaringar till saker.

textreferenser undanbedes

Vaknar med värk i hela kroppen och den totala likgiltigheten i hela köket. Jag vill inte, bryr mig inte. Dagar som den här är jag en dålig hjälte, dålig hemmafru, dålig akademiker, dålig vän, dålig människa. Mina ideal ligger bortglömda i sängen. Otacksam och oekonomisk. Hopplös och hjälplös. Nu försöker jag bortförklara mig, det blir lätt så när man skäms. jag som är så smart, varför vill jag inte vara konsekvent och karaktärsfast?
Istället för det här vill jag skriva om offerkvinnor och prestationsångest. Vill och vill, men vill kanske ha möjligheten att. Utan sjukdomsinsikt inga brandtal om det dolda kvinnoförtrycket som lurar oss att hata, skända, plåga, håna, förneka det enda vi har makt att. utan sjukdom ingen sjukdomsinsikt. Nej, för jag tror inte att. Inget beroende (jo men), ingen störning (förutom att), inget i den hårda verkligheten som tvingar mig att ta till (faktiskt inte) detta. Detta som jag gör och skäms för. Jag är inte en av alla dessa stackars flickor som vänder sin smärta inåt mot den egna kroppen. Jag är inte en av dessa modiga hjältinnor som trotsar omvärldens försök att hjärtvätta oss, som protesterar vilt och blodigt på det slagfält som ingen löpsedel eller modebloggare har någon som helst rätt att göra intrång på. Våra kroppar. Jag sitter bara här och skäms och orkar inte bry mig. Jag vet att jag har fel, men detta tycks inte hjälpa.

baby we could talk all night

Som Britney Spears säger.
Det är värt att sova för lite, men jag får också ta konsekvenserna sedan. Jag är dålig på konsekvenser. Desto bättre på att vara glad och sjunga i osannolika situationer.

ytskiktet

Mina röda stövlar är väldigt röda. Jag accepterar detta faktum och klär mig därefter.
Igår var jag modig, men det berodde inte på stövlarna (inte ens regnet berodde på stövlarna), bara på viljan att göra bra istället för att tycka illa om. Vi leker att utopin är sann, i leken blir den sann, och vi förstår skillnaden så väl att vi kan strunta i den.

Det tror jag.

Är du kär?

Om man dricker kaffe får man dålig andedräkt.

Om man aldrig söker jobb får man gå arbetslös.

Det är kallt ute idag, jag affischerar åt Susse, men fegt, vågar inte göra alltför mycket anspråk på det offentliga rummet. Kanske senare, när det inte är så mycket folk överallt. Om inte svininfluensan tar kål på mig först.

Mina syskon spelar in, febrilt, vilket får mig att känna mig... improduktiv i jämförelse. Kan man verkligen läsa sig till en bättre värld?
Jomen.

It is immoral to use private property in order to alleviate the horrible evils that result from the institution of private property.

Jag läser, sporadiskt, Oscar Wilde. Min övriga lektyr för ögonblicket består i Thoreaus Civil olydnad, vilken jag älskar pga hans fantastiskt passionerat genomfåniga sätt att formulera, förhålla sig till, förmedla sina fina tankar. Vidare: Feministisk bruksanvisning (antologi), Mindfulness i vardagen, en bok med tips på hur man kan leva mer "klimatsmart" (satan vad jag hatar det ordet), och det kommunistiska manifestet, med förord av Åsa Linderborg. Hon är smart och sympatisk, i text i alla fall.

Tur att man har böcker.

Tur att man har Harry Potter.

Tur att man får läsa och fundera och analysera, i den grad man ids, och släppa det när man tröttnar utan ansvar inför någon utom möjligtvis sig själv. Utan det förbannade jävla kravet på att kunna i ord formulera vad man känner.

Det förbannade jävla kravet, det fullt rimliga förbannade jävla. Fast egentligen är det känslorna som är det. Förbannade jävla.

Fast jast nu är jag glad, och stolt, min fina ägodel är modig och rättfärdig. Jag behöver inte oroa mig för den saken.

sjävfixerat

Först Peace & Love, där det mest minnesvärda var patriarkalt våld. Och Gogol Bordello. Och Laleh. Och att det var fantastisk okomplicerat att finnas. Så var det i Arvika också, lätt, och spännande. Människor. Som alltid blir jag nervös av att träffa människor jag tycker om, och tappa bort dem. Jag tappar ju bort allt och alla, dumma brud.

Depeche Mode var tråkiga. Tråkigare, i alla fall. Nour El-Refai är en jävla antifeministisk mansgris, det är ett genus, det är inte determinerat av hennes biologiska kön. Faktiskt!

Bara små meningar här...

Jag är kritisk, hatisk och aggressiv mot mig själv. Det är tankebanor i den inåtvända riktningen. De som aldrig tar sig ut. Vilket inbjuder till ett uppräknande: självfixerad nytvättad karaktärslöst engagerad feministisk blivande vegan som drömmer om människorättsaktivism och ett liv vid spisen. I köket. I ugnen. Är hon, den där. Skulle jag inte byta namn? Skulle jag inte lära mig italienska? Skulle jag inte studera sociologi? Skulle jag inte...

Gå och handla-
Gå till biblioteket-

Städa.
Jag vågar inte närma mig mitt kök. Mina döda kryddväxter. Mina dammråttor.

Fegis, fegis degis. Ha ha ha.

Det jag ville säga var att jag återfördes till Göteborg, fast inte i det skick jag önskade finna mig. Fortfarande en Sån Där. Fortfarande karaktärslös.

Jag jobbar inte med det. Nähä. Nu ska jag gå. Göra saker.

<3

I crack the codes, you end the war

Andrew Bird är så jävla fin.

(Imitosis och Heretics.)

Hans språk är fantastiskt oväntat, obegripligt, fånigt, oerhört tilltalande på alla sätt och vis. <3

(Tenuousness.)

affix

förena förmena förstena förgrena förändra förblända förvända förställa förstumma förhindra förblinda förinta förneka försena förmena förlösa förslösa föröda förläna förnedra förklena förminska fördumma förgöra förhöra förgylla förföra förfina förtvina förtvivla

osv.

hemtjänsten

Jag dricker kaffe.
Jag tenderar att överreagera.
Jag tenderar att i efterhand ifrågasätta mina val.
Jag tenderar att i efterhand ångra mina val, oavsett vad de bestod i.
Jag vill aldrig acceptera (än mindre bejaka) det som är.
Jag är livrädd för att behöva prestera.
Jag är livrädd för att bedömas.
Jag lägger kaffe i min kaka.
Jag ställer in den i ugnen.

Dramatiken i mitt kök är nästan överväldigande.

Jag vill inte säga det rakt ut.

Att definiera relationer är... (är?)

Innan vi blev vad vi nu blev tänkte jag alltid att det var så dumt. Att säga, "nu är vi det ena", "nu är vi inte det andra", som om relationens värde var knutet till benämningen av den på något mystiskt sätt. Som att man behövde säga "nu är vi tillsammans" för att faktiskt kunna vara det, som om det inte skulle räcka att bara vilja vara nära varandra och därför vara det, och vara det, och vara det. Vi är varandra, varandras, det spelar ingen roll vad vi kallar det för vi kommer inte att vara någon annan eller några andras.

Innan vi blev vad vi nu blev. Utåt sett är vi än det ena, än det andra, beroende på vad vi kallar det. I praktiken är vi bara du och jag. Oavsett om vi hatar varandra eller inte kan närma oss varandra utan att någonting går sönder så är vi du och jag och vi vill vara varandra nära och nära varandra fastän vi inte kan. Än.



Jag hade tänkt skriva om Johanna. En annan gång då. <3

de dyker upp överallt. de där orden.

Wikipedia är en fantastisk källa till kunskap.

"Solipsism, filosofisk term (av latinets solus ipse = ensamt själv). I ontologisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser. I kunskapsteoretisk mening betecknar den ståndpunkten, att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser. En så kallad metodologisk solipsism finns också, formulerad av Rudolf Carnap. Denna hävdar att den logiska konstruktionen av min värld måste bygga på mina egna sinnesintryck. Carnap menar dock inte att den egna världen är den enda som existerar, utan gör med sin solipsism anspråk på metafysisk neutralitet.

Den hemliga orden Deluminati är stödjare av denna filosofiska gren."

Illuminatis systerorganisation?

I övrigt är det en typiskt wikipedia-trevlig beskrivning av en filosofisk inrikning. Det låter så enkelt. Min värld är byggd på mina sinnesintryck, det enda jag kan ha kunskap om, det enda som existerar. Och så stannar vi där.